Följetong.

[Obizzz]

Jag har varit för lat att läsa igenom den men jag får nog ta och göra det snart, det jag sett verkar spännande :)

[simon]

Vad är det jag hör Obizzz?!

Gör om, gör rätt!

:D

[simon]

Skulle admin kunna vara vänlig och ta bort alla inlägg som gjorts INNAN min sammanställning?

[ft]

Som jag sa på LAN, mycket läsvärt! Keep'em coming... vet inte om jag vågar läsa mer bara. US$1250 för Steel Beasts avskräcker... :D

[simon]

Originally posted by ft


            Som jag sa på LAN, mycket läsvärt! Keep'em coming... vet inte om jag vågar läsa mer bara. US$1250 för Steel Beasts avskräcker... :D

Passa dig :P

[simon]

Efter en lång tids väntan kommer nu nästa del!

-----------------------------

6: e september 15:44, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Med uppknäppt fältjacka och tele-hjälmen avtagen för en sekund, njöt Grehn av hur fartvinden smekte och svalkade hans svettiga hår, ansikte och överkropp där han stod i det uppluckade fordonet. Med slutna ögon och avkopplad från radion, njöt han i fulla drag av situationens konstlade stillhet. Egentligen var omgivningen långt ifrån stilla. Hela kompaniet dånade fram i 50 kilometer i timmen, på en skogsomgärdad grusväg som snabbt förvandlades till grusåker av förbandets 26 larvband. Grehns vagn var placerad som fjärde vagn från täten, vilket innebar att han hade Östbergs stridsvagnar framför sig, och de andra tre plutonernas stridsvagnar och stridsfordon bakom sig. Skogen de färdades igenom påminde honom om hans barndoms somrar hos mormor och morfar. Mörk granskog vilade på båda sidor av den slingrande grusvägen, ibland avbröts skogens mystiska täcke av en utsprängd klippsida, eller ett eller flera hus med tillhörande åkermark och ängsmark. Flera kalhyggen passerades också, och varje gång infann sig en lustig känsla av blottning och utsatthet hos Grehn, som fick honom att ivrigt önska sig bort från hygget, och åter in i den skyddande skogen. Efter någon minuts stillhet och njutningskoma, öppnade Grehn till sist ögonen. Han drog upp sin slitna karta över området ur benfickan. Snart skulle de komma fram till målet för marschen. Bataljonschefen hade givit hela bataljonen order om att falla tillbaka till byn som låg i kartans övre vänstra hörn. Där skulle återhämtning ske samt tolo. Grehn gissade också på att man även skulle gå igenom det som varit och det som kanske komma skulle. Vad som komma skulle villa han inte ens tänka på. Nu gällde det för honom att få med sina soldater till grupperingsplatsen, och se till att de fick mat och vila. Det behövde de så väl.

Kompaniet tog sig snabbt framåt genom granskogen, och snart kunde man skymta byn som var målet för marschen, och som således var utsedd till att husera 1: a Brigadens, 1: a Mekaniserade bataljon. Byn, som var av modellen större, bestod i centrum av villor i olika färger och storlekar, flera smågator, småbutiker och funktionsbyggnader såsom skola, kyrka och sjukstuga. I utkanten av byn låg större lador och förrådsbyggnader, i anslutning till åkrar och större gårdar. På höger sida kunde Grehn skymta hur ett gäng grönklädda män försökte backa in ett stridsfordon i ett bilgarage, och längre neråt gatan de färdades på stod flera stridsvagnar parkerade på gräsmattor och uppfarter, tillhörande radhusen som löpte längs vägen.


När så kompaniet körde in i byn, hann man inte längre än till en yttre gatukorsning, innan man blev stillastående. Grehn kunde skönja en civilklädd man som hade stannat Östbergs tätvagn. Det såg ut som om han försökte göra sig hörd, men Östberg vinkade bara avvärjande åt honom, skakade övertydligt på huvudet och pekade bort mot Grehn med hela armen. Mannen vinkade adjö åt Östberg, och tog sig halvspringandes fram framför Grehns vagn.

ââ,¬ÂKAPTEN GREHN?ââ,¬Â Skrek mannen för full hals, i ett tappert och lyckat försök att överrösta kompaniets alla tomgångsmullrande dieselmotorer.
ââ,¬ÂJA, VEM ÄR DET SOM FRÅGAR?ââ,¬Â Mannen hade nu långsamt börjat närma sig Grehns vagn ifrån vänster, samtidigt som han blick flackade utmed den långa raden av leriga, högljudda och maskerade vagnarna.
ââ,¬ÂMITT NAMN ÄR BO SKARSBO, JAG ÄR FRIVILLIG HJÄLPARBETARE HÄRIFRÅN BYGDEN OCH JAG BÄR PÅ ETT MEDDELANDE FRÅN ÖVERSTELÖJTNANT LUNDQVIST!ââ,¬Â

ââ,¬ÂLÅT HÖRA!ââ,¬Â

ââ,¬ÂJO, DET STÅR SOM SÅ ATT QVINTUS JOHAN SKALL FÖRLÄGGAS DÄR BORTA VID LADORNA, FÖR MINST 10 TIMMARS ÅTERHÄMTNING.ââ,¬Â

Mannen riktade sin högerarm mot några lador som låg på vänster sida om Grehn, lite längre bort utmed vägen, samtidigt som han läste på en liten lapp som han höll i vänstra handen.

ââ,¬ÂDESSUTOM SKALL NI FÖRBEREDA ER FÖR TOLO PÅ PLATSEN. TILL SLUT STÅR DET ATT NI ÄR SIST PÅ PLATS, OCH RESTEN AV KOMPANICHEFERNA VÄNTAR PÅ ER I DEN LOKALA SKOLANââ,¬Â¦ JA, DET ÄR HUSET MED DET GULA TAKET DÄR BORTA!ââ,¬Â

Mannen sträckte upp den skrynkliga lappen till Grehn, som tog emot den och läste. Jodå, nog var det Lundqvists handstil och namnunderskrift. Grehn nickade bekräftande till mannen och stoppade ner lappen i bröstfickan.

ââ,¬ÂTACK FÖR DIN HJÄLP!ââ,¬Â Han vinkade till avsked av mannen, och gav sedan nya instruktioner till Östberg, som strax lät sin vagn på nytt rulla vidare genom byn, i riktning mot de förevisade ladorna.

Väl framme på plats sökte Grehn upp Honkala, efter att, under glada tillrop från övriga besättningsmedlemmar, ha mallat in föraren Söderberg och den 60 ton tunga leopardstridsvagnen i den södra ladans vänstra hörn, och orienterade honom om vad som skulle behöva göras de kommande timmarna. Det var egentligen inget uppseendeväckande eller onormalt. Vagnarna skulle tankas, ammunition skulle fyllas på där det behövdes, vapen och manskap skulle vårdas och sömnschema skulle fastställas. När allt var klart och färdigdiskuterat, lämnade Grehn över befälet till Honkala som genast tog tag i arbetet. Själv var han tydligen försenad till ett bataljonsmöte. Han tog adjö av Honkala, som halvspringandes försvann bort mot ladorna, och tog ut riktning mellan radhusen som verkade övergivna och genade över en lekplats, innan den distinkta skolbyggnaden kunde skönjas mellan huslängorna. Men han hann inte längre än till kanten av lekplatsens sandlåda, innan en tung trötthet slog till. Hans ben lydde honom inte riktigt och en akut illamående känsla spred sig som en löpeld genom hans kropp. Trots vinglig gång, sluddriga tankar och galluppkastningar, lyckades han till slut nå fram till skolan, och var tvungen att sätta sig ned på den breda cementrappa som ledde upp till skolporten. Svagheten i benen och illamåendet hade så smått avtagit, men hela kroppen darrade nu. Tankarna i hans huvud flög runt i allt snabbare takt.

Allting kändes så overkligt. För en dryg vecka sedan hade han fortfarande levt ett normalt Svenssonliv i sin förortsvilla. Hans älskade fru väckte honom fortfarande kvart över sex på morgonen. De åt fortfarande frukost tillsammans, han kysste henne fortfarande adjö innan han åkte till jobbet, och han vinkade fortfarande glatt till sin granne, samtidigt som han lyssnade på morgonnyheterna på bilradion.

Allt det var borta nu. Istället för Peugeot, åkte han nu stridsvagn. Istället för morgonnyheterna i bilradion, var det nu stirriga stridsrapporter på kompstri och batstri, och istället för att diskutera gårdagens hårda fotbollsderby med kollegorna, dödade de nu ryssar, och ryssarna dödade dem.

Han hade alltid vetat och accepterat att hans jobb innebar en risk att kanske hamna i en situation liknande dagens eller gårdagens. Men hur mycket man än hade övat inför den uppgiften, hur mycket man än hade tänkt över situationer som den här, så kunde man aldrig förbereda sig på synen av den fruktansvärda och besinningslösa död som man själv befann sig i och som man själv hade varit delaktig i att skapa. Man kunde aldrig vänja sig vid att ge order som på riktigt kunde vara betydelsen mellan liv och död för hundratals människor, och man kunde aldrig vänja sig vid synen av döda och sårade kamrater.

I efterhand visste han inte hur länge han hade suttit sådär, men så småningom insåg han att det hade varit på tok för länge. Med en kraftansträngning hivade han upp sig själv från sittande ställning, stegade upp för de fyra trappstegen, och öppnade skolporten. Den välkända doften av småskola slog emot honom med full kraft när han klev in i byggnaden. Porten ledde in i skolans, till synes, enda korridor och fem meter längre in var ett bord utplacerat som någon sorts reception. Bakom bordet satt en fjunig soldat som snabbt reste sig upp när Grehn klev in genom porten.
ââ,¬ÂKapten Grehn?ââ,¬Â Soldaten tittade osäkert på Grehn som långsamt tog sig fram till bordet.

ââ,¬ÂJa.ââ,¬Â Han var inte direkt på prathumör, utan stirrade bara uttryckslöst på soldaten som sken upp.

ââ,¬ÂUtmärkt! De andra väntar på dig i salââ,¬Â¦ Ehhââ,¬Â¦ fem. Det är tredje dörren till vänsterââ,¬Â Grehn nickade bara antydande till svar, lät blicken lossna från den osäkra soldaten ansikte, och fixerade den på dörren till sal fem. Några snabba steg senare var han framme vid dörren.

Han gnuggade bort det antydande till tårar i ögonen och rättade till sin stridsväst. Med en djup, lugnande andning som sista förberedelse, öppnade han till slut dörren och steg in i klassrummet.


-------------------------------

[Obizzz]

du borde skriva in hela historien på nosig.se simon :)

[simon]

Vi får se vad som händer när allt är färdigt och sammanställt!

:)