Följetong.

[ft]

"Vi avbryter för ett kort meddelande från våra sponsorer..." :D

[simon]

Nytt avsnitt!


-----------------------------------------


6 September 15:24

När dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Sjävklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gången skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Ludvig slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.

Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar av äldre modell kom körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var nu bara 100 meter söder om byn

För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.

"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. ELD"

-----------------------------------------

[MacLeod]

simon: Du är förjäklig när du slutar så här. :D

Hoppas du får gott om tid för skriverier nu under julhelgerna så vi slipper sitta och vänta så länge på nya avsnitt. :p

/ Jimmy

[Jotte]

En riktig "cliff hanger" avslutning på det avsnittet! :D

[simon]

Nu har jag gjort som så, att jag har sammanställt alla tidigare avsnitt, för att kunna ändra det jag vill ändra, och korrigera vissa detaljfel. Här följer nu hela historien som den berättats hittills(något omgjord och redigerad) + ett nytt avsnitt!

Hoppas ni fortfarande tycker om mitt arbete!


-------------------------------------------------------

När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förberedda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genom dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugeot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.


*                 *                 *


5: e september Kl. 08:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin stridsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1: a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonsstaben.

( Karta 1: Kompaniets positioner )

Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara under kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin framfart då de mötte starkare motstånd längre in i landet. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonschefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga
rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några peppande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.

Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvaken löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras signalspaning så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2: a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och en utmärkt soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.

Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7: e dagen, i det för Sverige stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.


*                 *                 *


5: e september 08:15, 30 sjömil väst om Kronstadt.

Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfartygen som omgav det fartyg som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.

Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!


*                 *                 *


5: e september 08:30, Bergrum under Stockholm.

Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. Men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Överbefälhavare för Sveriges försvar, tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt långt bättre och smidigare än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succé" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.

1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.

2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat organisera försvaret ostört.

3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.

Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättade till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.

Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.

Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens höjdpunkter visade sig vara att den efterlängtade amfibiebataljonen, nu var fullt mobiliserad och operativ sitt operationsområde.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna och i huvudstaden. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501: or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första frivilligkompanierna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.

Men fortsättningen skulle bli allt annat än lättsam. Dagens underrättelserapport visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle delta.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, främst då Danmark och Norge, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.

Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.


*                 *                 *


5: e september 08:40, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1: a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1: a pluton, Fänrik Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne, och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen ha en enklare situation att tackla.

När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!" Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5: a i högsta hugg.
"Jo, vet du möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytte ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.

"Hade han tagit i för hårt?" Frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig för hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad strid.

"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick



*                 *                 *


5: e september 10:30, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3: e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och diskuterade sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2: a stridsvagnsplutonen och 4: e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Bataljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat landstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna, som förstod att något var i görningen.
"Jaha, killarââ,¬Â¦ och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen på väg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.

När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1: a och 3: e plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2: a plutonens vänstra flank.

När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kamouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för full hals.
Qvintus Johan var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.


*                 *                 *


5: e september 17:45, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att spana av området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett, för dem alla, högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn, kunde han se hur 2: a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" Tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Johan går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."


*                 *                 *


5: e september 18:05, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"Qvintus Johan"
"Qvintus Johan, kom"
"Qvintus Johan från Adam Qvintus. Jag har visuell kontakt med ryskt förband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
ââ,¬Â Bra jobbat Adam Qvintus, fortsätt iakttagelserna, men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Alla Qvintus från Qvintus Johan. Slut kom."

Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den, i förväg, sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, gestikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dykt upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka genom byn i hög fart, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." Tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.

Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4: e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstod precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska stridsledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn, när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långsam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.

Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.

"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"

( Karta 2: Första Striden )

Den ryska kompanichefen han inte känna varken rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av flera pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på torntaket, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och framför hans kompani stod nu ett tiotal metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, samt ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makabra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.

Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer, plus han själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutoncheferna och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för ljudet från ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", Funderade Grehn.
Skogen var stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen


*                 *                 *


5: e september 18:07, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.

Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.

Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.

Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats.

Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i två dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått på väg mot sin vagn.

Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.


*                 *                 *


5: e september 23:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när hans kompani anlände till platsen vid 19:30-tiden.

( Karta 3: Försvaret av dalmynningen )

Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.

Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.

Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de två dygn som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.

En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han hann säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4: or.

Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.

Och här satt de två nu.

Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen på väg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.

"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att hälsa. Grehn besvarade hälsningen.

"Du känner inte igen mig va? Hehe... mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna!ââ,¬Â Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.
"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.

"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civila så kände jag, tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"

Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definitivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.

Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.

Inom några minuter sov han djupt.


*                 *                 *


6: e september 10:23, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.

Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.

Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompanifrekvensen och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.

Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.

Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på radion, men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.

Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare den kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa och sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.

Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.

Martina!
Martina!!

Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.

Han saknade Martina så.


*                 *                 *


6: e september 15:11, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var på väg att avslutas.

Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst.
"Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare... Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer.
"Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bara bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.

ââ,¬ÂGRANATER, SKYDD!!ââ,¬Â Vrålade Johansson.

Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.

Grehn tog initiativet.

"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.

Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.


*                 *                 *


6: e september 15:19, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och den öronbedövande tystnaden låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var åter på väg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hade lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt krängde den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldsflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bortersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medans den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.

Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.

Minuterna gick och när dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev, tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Självklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gång skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Johan, slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.

Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar komma körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var bara 100 meter söder om byn

För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.

"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"


Det första skottet var alltid förlamande, tänkte Östberg, när den iskalla, sekundlånga tystnaden bröts av Johanssons vrål.
"Skott kommer!!"

Hela vagnen vibrerade frenetiskt och skarpa metalliska ljud följde snabbt inpå när kanonen förberedde omladdning av laddaren Löfwall.
"Högt!" Skrek Johansson, vilket innebar att hans första skott hade gått högt över målet och ett nytt försök skulle krävas.
"Pil laddad!" Hörde hon hur Löfwall utbrast, samtidigt som han stängde ammunitionsluckan och tryckte sig mot väggen, bort från kanonen.
"Eld!" Beordrade hon Johansson, samtidigt som hon iakttog målet, som sekunderna senare expedierades av deras pil. Tornet slets av från chassiet och flög högt upp i luften innan det landade på marken, jämte den exploderande metallklumpen

Hon sökte nu mål nere i dalen. Att ryssarna hade blivit överraskade stod utan tvivel. Hela situationen nere i dalen kunde egentligen bara beskrivas med ett enda rättvist ord. Kaos.
Flera stridsvagnar stod redan i brand överallt på dalbottnen. Längst fram bland ryssarna, till vänster om kompaniets vänstra flank och framför byn, hade 4 vagnar lyckats undgå den första vågen av svenska projektiler, och försökte nu förgäves att rusa ut ur dalen under intensiv svensk beskjutning, och lite längre fram, över svenska minor.
I området framför byn hade den ryska organisationen totalt havererat. Några vagnar försökte desperat kringgå byn från nordöst, men stötte snart på hemvärnets minslingor. Ett 10-tal stridsvagnar hade avlossat rökgranater och drog sig fort bakåt, samtidigt som de besvarade elden, stundom från den vänstra dalsidan, och stundom från byn.
Utöver dessa mer eller mindre samlade reaktionerna, irrade en och annan vagn omkring, genom skyddsrök och brandrök, och mellan brinnande metallvrak, samtidigt som de gick lös på hemvärnet med spränggranater och kulsprutor.

Östberg tog till slut tag i sin personliga strid, och började med invand precision peka ut mål åt Johansson som, med ögonen pressade mot siktet, avlossade salva efter salva mot den ryska oorgansiationen.

Strax bakom de ryska stridsvagnarna följde infanteriet, upplastat i sina BMP- och BTR-vagnar. När så stridsvagnarna i fronten hade träffats av den svenska elden, hade man fallit åt sidorna och bitit sig fast i dalsidorna. Östberg kunde höra det välbekanta ljudet från de två pansarskytteplutonernas AK-5: or och kulsprutor som gick lös på de ryssar som tagit sig till dalens vänstra sida, och nu urlastade mitt framför de svenska stridsställningarna.

( Karta 4: Det ryska förbandet misslyckas )

Slagfältet, eller vad man nu kunde kalla det, var nu, efter knappt två minuters strid, nästan helt dolt av skyddsrök och brandrök. Därför gick nu Östberg och Johansson över till sina värmesikten. På dalbottnen framför dem stod ett 20-tal starkt lysande värmekällor. Dessutom brann det i flera av byns byggnader. Alla dessa vita fält i siktet gjorde det svårt för dem att skilja de "levande" målen från de "döda". Det var i jakten på ett nytt levande mål som Östberg upptäckte något i sitt värmesikte.
Ett stort antal små ljuspunkter rörde sig långsamt längs med och uppför den motsatta åskanten, i nordlig riktning. Det var förmodligen de infanterister som tagit skydd i skogen vid stridens början, tänkte hon.
"Troligtvis försöker de kringgå oss eller på något vis omfatta byn österifrån" resonerade Östberg. Det kunde absolut inte tillåtas. Efter 13 avlossade pilar var det nu dags att byta bekämpningsmedel. "Johansson! Skyttar avancerar uppför motsatta åskanten! Byt till ksp! Ca 500 skott! Eld!" Johansson verifierade först Östbergs anvisning, för att sedan byta till stridsvagnens kulspruta och börja beskjuta de små ljuskällorna med de 500 tilldelade bulorna.
När så kulsprutan började ljuda, beslutade sig Östberg för att meddela kompanichefen det nya läget.

"Qvintus Johan från Adam Qvintus!"
"Adam Qvintus, fortsätt." Grehns stämma utstrålade ett enormt lugn, och utgjorde en klar kontrast mot den stridshetsiga kvinnorösten som blandades med Johannsons kulsprutesmatter.
"Skyttar avancerar norrut, motsatta åsen! Uppskattningsvis ett kompani eller mer! Har påbörjat bekämpning med ksp! Kom!"
"Uppfattat Adam Qvintus, ska se vad som kan göras. Fortsätt bekämpning. Slut kom."
"Fortsätter bekämpning! Klart slut!"
Östberg vände sig till Johansson, som med tungan rätt i mun, försökte pricka ryssarna på andra sidan.
"Johansson! Fortsätt fälla de asen! 500 skott till!"
"Det är svårt som fan! De gömmer sig väl, och många har redan lyckats ta sig över åstoppen!" Johanssons frustration var förståelig för Östberg. De små ljusskenen var duktiga på att undvika exponering. De visade sig i "öppet" i max 5 sekunder, innan de fann nytt skydd, på sin väg uppför och längs med åsen. Trots att flera vagnar nu brassade på med sina kulsprutor, förstod hon att det inte skulle räcka.


Det hade Grehn också insett. Hans röst hördes strax i Östbergs hörlurar.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Zäta Erik är på väg till motsatta åsen. Inkommande. Beräknat nedslag 35 sekunder. Klart slut."
Det svenska artilleriet skulle alltså lägga sig i leken.
Nere i dalen började nu striden klinga av. Spridda skurar från hemvärnet slog ner bland de ryska metallvraken, som nu uppgick till ett 30-tal. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och terrängfordon stod huller om buller i en otäck dödsvila. Vid kompaniets högra flank höll de två pansarskytteplutonernas strid på att avslutas. Framför dem låg ett oräkneligt antal kroppar, med tillhörande metallik.
Grehn hördes åter på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Inkommande. Klart slut"

Östberg höll andan inför de inkommande granaterna. Plötsligt kunde hon skönja det ljud som var henne välbekant från stridsskolan och slutövningarna. Det var det susande och halvt visslande ljudet från överflygande artillerigranater, på väg mot nedslagsplatsen.
Hon fixerade blicken på den motsatta åsen. Sekunderna efter att hon hade hört det, för ryssarna, illavarslande ljudet för första gången, bokstavligen lyfte åsens träd från marken, i det mest skrämmande och mäktigaste Östberg någonsin bevittnat. Skarpskjutningarna på övningsfältet Kråk spelade inte ens i samma division.

Artilleribataljonens granater briserade när de slog i trädtopparna, ackompanjerat av öronbedövande smällar och vibrationer som kändes ända in i märgen. Att befinna sig på åstoppen i detta nu skulle innebära en säker död. Östberg och hennes besättning tittade lamslaget på när artilleriet förvandlade den förut höstgulnande åsen, till ett dödsinferno. Synen gjorde de alla illamående.
Hela grejen kändes på något sätt orättvis. De ryska soldaterna kunde knappt skydda sig. De kunde definitivt inte skjuta tillbaka, och de skulle snart, eller hade redan, dö en hemsk men snabb död. Artilleriets beskjutning avtog lika plötsligt som den kommit, och snart var hela dalen åter dödstyst. Nya order från Grehn ramlade strax in. Som tur var. Annars hade hennes grubblerier kunnat bli farliga, både för henne och för hennes besättning.

Hela bataljonen skulle åter omgrupperas. Det var skönt. Hon hade fått nog av den här dalen. Hon luckade upp och fäste en blick mot byn och det elddöpta hemvärnskompaniet, när hennes vagn svängde upp på landsvägen som ledde bort från infernot.
Hemvärnet skulle åter lämnas ensamma



-----------------------------------------------------

Rättat och klart....



:blink:  *PUST*  :blink:

[Viggo3]

Tack för påfyllningen, simon!
Mycket läsvärt som vanligt, och det var kul att se en liten lokalanknytning till min hemort.
(Karlsborg - Kråk. Har hört mkt smällar därifrån) :)

/V

[Lupson]

Mycket bra Simon! Det känns som om du verkligen utvecklats språk och stilmässigt sedan du började. Vad tycker du själv?

F.ö. blir jag lite sugen att testa ditt "scenario" i Steel Panthers MBT....

[simon]

Tackar Lupson och Viggo!


Jo, man lär sig vad som låter bra, hur man skall använda orden och meningsbyggnaden på rätt sätt och hur man bygger upp en historia. Det största problemet jag har är att få ut hela historien(som jag ända från första avsnittet har haft inne i huvudet) på papper, på ett så bra och rättvist sätt som möjligt. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har skrivit om samma text. X-(

Självklart måste du testa på det själv!

Gäller bara att hitta rätt terräng!