Följetong.

[Lupson]

Splendid!

[simon]

Så, sommartider med mycket fritid och kass väder ger en en massa tid att skriva/spåna whatev.

Senaste tidens resultat publiceras här idag, i form av ett dubbelavsnitt!

Håll till godo.  :)


--------------



7: e september 10:15, Östergötland.

Efter att marschfärdiga hade beordrats på bataljonsfrekvensen vid sjutiden på morgonen, hade det tagit lite mindre än 15 minuter innan så gott som hela bataljonen hade utrymt samhället man inkvarterat sig i under natten, och påbörjat sin snabba, men något oorganiserade marsch, mot slutmålet varifrån uppmarschen mot Högbro-dalarna senare skulle inledas ifrån. Grehn noterade roat att hela bataljonen, efter två dygns markkrig, hade lyckats lämna sin nattliga gruppering på 15 minuter. Något som i fred sällan övades, och när det gjorts på kompaninivå ibland hade tagit upp emot en halvtimme.

Morgonluften hade till en början varit kall och rå när marschen inleddes, trots det fina väder som området hade kunnat njuta av den senaste veckan, och ett lätt morgondis hade svept in ängsmarkerna och skogsbrynen i ett vackert mjölkvitt täcke. Morgonen hade varit som hämtad ur en sagobok, och Grehn kunde verkligen slappna av utan att för den sakens skull känna sig varken trött eller dåsig. Den kalla och klara morgonluften som ömsom smekte och ömsom slog mot hans blottade ansikte, det svaga vinande ljudet av stridsvagnstornen som riktades mot möjliga fientliga positioner längs marschvägen, och det ryggradspenetrerande vibrationerna och mullret från hans fjorton vagnar, invaggade Grehn i en stum och komig vagga, vilken bidrog till att, trots att kompaniet nådde slutmålet på en dryg timme, marschen kändes som en hel evighet för honom, en evighet som han för en gång skull inte upplevde som något negativt.

När kompaniets alla plutoner hade nått fram till det aktuella slutmålet, en fyrvägskorsning några kilometer väst om Krusbo som en stund tidigare hade säkrats av spaningsplutonen som agerade förtrupp för bataljonen, förde han sitt förband direkt till sin, av bataljonschefen under arbetsfrukosten, anvisade grupperingsplats och tog stridsställningar på höger sida om den väg som slingrade sig mot Krusbo, nära skogsbrynet och vända mot fältet framför skogen. Hans två stridsvagnsplutoner bildade tillsammans med L1: an och L2: an kompaniets mitt, som flankerades av de båda pansarskytteplutonerna. Skogens träd stod rätt glest så det hade inte varit några större svårigheter att ta sig genom skogen med stridsvagnarna, men de glest stående träden var trots allt välvuxna och gav ett godkänt flygskydd. Dessutom hade man påträffat en mindre skogstjärn, vars vatten nu användes tillsammans med granris för att förbättra IR-skyddet på kompaniets vagnar.

( Karta 7: Bataljonen grupperar )

Vid tiotiden hade slutligen de sista delarna av bataljonen grupperat sig i sina utgångspunkter för anfall, och bataljonens stridsförberedelser tog ordentlig fart. Under tiden som verksamheten på respektive kompani fortskred, kallade därför Lundqvist till bataljonsgenomgång med start klockan 11:30. Grehn missbedömde tiden det skulle ta för honom att till fots ta sig till bataljonsstaben, som grupperat sig i en mindre glänta belägen i en skog, inte långt ifrån marschens slutpunkt, och han hann med nöd och näppe fram i tid, noterade surt att han var sist till mötet även denna gång, och slöt andfått upp bland sina kollegor, som samlats i en halvcirkel kring bataljonschefen. Lundqvist hade precis inlett mötet ståendes vid baksidan av sin stridsledningsvagn, med ena bakluckan öppen och kartan upphängd på luckans insida.

"Gott, nu är alla här utom Nilsson, på förekommen anledning.", sa Lundqvist med sin välkända skorrande röst. "Han och spaningsplutonen har redan påbörjat verksamheten där ute..." Han svepte med armen åt öster, och fortsatte.
"Innan ordergivningen tar vid, vill jag presentera major Kjällström för er. Han för befäl över det hemvärnskompani som försvarat stridsställningar i skogarna härikring, sedan ryssen tvingade bort dem från Högbro för ett drygt dygn sedan. Hans stridspatruller har lyckats ta fram en hel del intressanta underrättelser om fienden i området." Lundqvist nickade åt en lång man i 40-årsåldern, som tog ett halvt steg framåt in i ringen. Han bar på ett skinntorrt och avsmalnande ansikte som, trots ett antal dygns skäggstubb och maskeringsfärg, målade upp ett häpnadsväckande skarpt och närvarande ansiktsuttryck.
"Jag skulle vilja tacka överstelöjtnant Lundqvist för att jag får delta på ert möte, och vill även passa på rikta mitt tack till er andra också. Mina mannars moral, och därmed också stridsvärde, har ökat markant sedan ni anlände.ââ,¬Â Kjellströms breda göteborgska hade överraskat bataljonens samlade befäl, som, något fördomsfullt, hade väntat sig att Östergötlands hemvärn leddes av just Östgötar. Så var tydligen inte fallet. Kjällström drog upp en lapp ur sin högra benficka, vecklade snabbt ut den, och började läsa.
ââ,¬ÂVad jag egentligen skall delge er är följande information som vårt kompani har samlat in under de senaste två dygnen." Mötets deltagare tog upp penna och papper, och gjorde sig redo att ta anteckningar.
ââ,¬ÂFienden truppkoncentration ligger i själva Högbro, där flertalet underhålls- och trängförband nu är fullt verksamma. Fienden har, såvitt vi kan konstatera, inte upprättat något som helst fast försvar i området, utan verkar nöja sig med att skicka ut enstaka yttre patruller då och då. Vi har ännu inget bestämt mönster på hur dessa patruller uppträder. De styrkor som kan utgöra ett direkt hot mot våra egna förband i området, återhämtar sig inne i samhället, utan någon uppenbar beredskap.
Fienden disponerar uppskattningsvis 4-500 man i området, varav de flesta tillhör underhållsförbanden.ââ,¬Â En konstpaus senare fortsatte Kjällström sin orientering.
ââ,¬ÂVåra observationer gör gällande att fiendens förband är utrustade med främst BTR- och BMP-vagnar av varierande typ, men vi har även siktat enstaka stridsvagnar. Vilka typer av stridsvagnar kan vi tyvärr inte svara på. Till sist skall jag också informera er om att två av tre broar i området, närmare bestämt bron i Krusbo och den större av de två broarna Högbro, är i sådant skick att de kan bära en Stridsvagn 122.ââ,¬Â Det var information som gladde Grehn. Användandet av broar skulle göra allting mycket lättare och smidigare.

Kjällström avslutade därmed sin orientering, och sade sig vara villig att svara på eventuella frågor. Stenström var den som först bröt tystnaden.
ââ,¬ÂVad består dessa yttre patruller av?ââ,¬Â
ââ,¬ÂAlltid en skyttetropp på 8-12 man, oftast understödda av en BMP- eller BTR-vagn. De rör sig främst längs vägarna, och har aldrig, vad vi vet, tagit sig längre västerut än till Krusbo.ââ,¬Â Svaret nöjde Stenström, och fler frågor kom inte. Kjällström tog därför åter till orda.
ââ,¬ÂInnan jag lämnar över till Lundqvist vill jag även informera er om att jag härmed ställer mitt kompani till Lundqvists förfogande, och att vi mer än gärna hjälper er att hålla Högbroleden stängd.ââ,¬Â Kjällström tog ett steg tillbaka i halvcirkeln, och lämnade därmed över till Lundqvist, som med en uppskattande blick åt hemvärnsbefälet, åter tog till orda.
ââ,¬ÂVi tackar major Kjällström för den information som han och hans kompani har försett oss med, och jag intygar honom och hans kompani att de är en välkommen resurs som vi definitivt kommer att utnyttja.
Jag skulle dessutom vilja göra klart för er att Kjällström är en mångårig före detta arbetskollega till mig, från min tid på I17, innan våra vägar skiljdes åt när regementet lades ner. Vägar som nu åter har förts samman, tack vare den prekära situation som vi alla har dragits in i. Jag vet vad han går för, och hyser därför fullt förtroende för honom och hans kompani.ââ,¬Â Med dessa ord gjorde Lundqvist klart för övriga närvarande att han inte skulle tolerera något skitsnack eller tandagnisslan om hemvärnet, som han annars visste var vanligt förekommande inom officerskåren. Männen i halvcirkeln nickade tyst, och skruvade omärkbart på sig.

Genomskinliga whiteboard-oleat delades därefter ut av bataljonens adjutant till mötesdeltagarna, samtidigt som ett identiskt oleat snabbt fästes upp på kartan av bataljonschefen, som på nytt talade.
"Härmed inleds ordergivningenââ,¬Â Deltagarna fattade åter sina pennor.
ââ,¬ÂFöljande gäller, vår bataljon skall ta HÖGBRO i syfte att skära av fiendens frontförband från deras underhållsförband. Vår målbild är som följer; När uppgiften är löst skall fiendens underhållslinjer genom HÖGBRO vara avskurna, och vi skall behärska området nordväst om HÖGBRO med stridsvagns- och stridsfordonseld, indirekt eld, samt luftvärnseld. Vår bataljon skall ha tagit stridställningar Nordväst om HÖGBRO, och senast 071330 vara beredd hindra fienden, alternativt fördröja fienden från att öppna upp underhållsvägar genom HÖGBRO, i syfte att understödja brigadens anfall mot fiendens frontförband. Inledningsvis, under anfall i syfte att ta HÖGBRO skall bataljonens fulla styrka och bredd användas. Därefter, när bataljonen är beredd att hindra, alternativt fördröja fienden från att ta HÖGBRO, skall vi ha ett kompani i reserv centralt, förslagsvis Qvintus Johan, samt gruppera våra lvkv med hänsyn till översikt över lufthavet. Senast 071130 skall bataljonen vara beredd att påbörja anfall i östlig riktning." Lundqvist harklade till och vände till nytt blad i den 3-sidiga planeringssammanfattning, som han skummade igenom. Från bordet inne i stri-vagnen plockade han och adjutanten fram nya oleat, som även de fästes på kartan och delades ut. Med nya krafter i strupen spände han ögonen i sällskapet och fortsatte.
"Bataljonens genomförandeidé är som följer..."

Efter ytterliggare 15 minuters genomgång och tillhörande frågestund var mötet över, och var och en gick tillbaka till sitt förband, med anfallsplanen i huvudet och på papper. I stort såg den ut precis som idéskissen hade gjort kvällen innan, när den först hade presenterats. Två av bataljonens pansarskyttekompanier skulle framrycka mot anfallsmålet genom ett större åkerområde och därefter sluta upp med de andra två kompanierna som framryckte söder om de tidigare två, genom Högbrodalarna. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsriktningen genom Krusbo, därefter vidare genom Högbrodalarna, för att slutligen vara först in i Högbro, understödd av övriga bataljonens kompanier. Under framryckningen genom Krusbo och Högbrodalarna skulle Tore Johan, bataljonens ända renodlade stridsvagnskompani, lett av Stenström, följa Grehn i spåren, innan de tog stridsställningar på åsknallen sydväst om Högbro, för att ge direkt understöd åt Grehns anfall genom samhället. Bakom de två stridsvagnsbärande kompanierna skulle stab/grk-kompaniet tillsammans med tillhörande lvkv och grk-plutoner följa. Bataljonens spaningspluton var redan grupperad i anfallsmålet, och skulle förse anfallets befälhavare med viktig information om fienden. Nåväl, när Grehn tagit sig över Högån, den å som rann igenom Högbro, skulle han ta stridställningar på andra sidan samhället, och låta övriga delar av bataljonen passera genom samhället och förbi honom, för att slutligen agera central bataljonsreserv inför försvaret av terrängen nordväst om Högbro.

Inom kort var han framme hos kompaniet, som var så gott som färdiga med sina förberedelser. Bataljonens enda kompani med stridserfarenhet var åter redo att ta sig an den lede fi. Men först skulle han samla sina plutonchefer för orientering och ordergivning.


         -          *          -          *          -          *          -          


Att släpa omkring på granatgeväret, "ett jävla härke till stålrör", som han ofta uttryckte det, var inget som Eric Nilsson för stunden uppskattade. Han kunde i och för sig minnas hur han under sin grundutbildning hade älskat att bära ett sådant potent vapen som grg:et. Men den tiden kändes väldigt avlägsen just nu när hans grupp, efter en lång och krävande marsch, för ett antal timmar sedan äntligen tagit sig fram och grupperat sig i utkanten av Högbrodalen, längs brynet till den skog som täckte dalens norra sida. Eric var granatgevärsskytt på spaningsplutonen, och hade blivit inkallad till "beredskapskontroll" för drygt två veckor sedan. Just då var det inget han hade välkommnat. Med en nyligen införskaffad lägenhet tillsammans med sin gravida flickvän, och idel mycket att göra på el-firman, så fanns det, som tjejen syrligt hade uttryckt det, ingen tid för honom att springa omkring på något lerigt skjutfält och leka pang-pang.

Men order var order, och det hade, i ärlighetens namn, kännts rätt skönt för Eric att kunna försvinna bort från den ansvarstyngda verkligheten, träffa sina gamla lumparpolare, och just "leka pang-pang" ett tag. Det var därför en rätt uppsluppen Eric som stigit på tåget som skulle ta honom till regementet.

Väl på plats var det en helt annan stämning som rådde. Förvisso var det ett glatt gäng spaningssoldater som återsåg och välkommnade varandra utanför kasernporten, men påmönstringsofficerarna var allt annat än uppsluppna och glada, kaserngården var alldeles fullproppad med fordon av alla dess slag, och välkomsttalet som regementschefen  hade hållit i aulan sopade bort de sista illusionerna i de nygammla beväringarnas huvuden. Det här var inte fråga om någon nyinförd KFÖ. Det var något långt allvarligare som lurade i bakgrunden, och snart började rykten spridas i leden. "Beredskapskontroll" var, som någon okänd trossoldat sade till Eric under lunchen, ett skönmålande ord för mobilisering, och det ryktades om att samma sak skedde överallt på så gott som alla regementen runtom i landet. Armén förberedde sig tydligen, i smyg och utan den stora allmänhetens vetskap, på krig.

När bataljonen efter en veckas repetitionsutbildning ansågs fältdugliga och påbörjade uppmarschen mot grupperingsområden öster om Vättern en tidig torsdagsmorgon, stod syftet med "beredskapskontrollen" overkligt klar för Eric och hans plutonskamrater. Ryssen slog ordentligt på sin krigstrumma, tydligen mycket hårdare än vad den svenska ledningen tyckte var behagligt, vilket hade påpekats av en pressad statsminister på TV-nyheterna, dagen innan bataljonen lämnade regementsområdet.

Sen dess hade det alltså varit bland annat Eric Nilssons uppgift att "ta smällen för det som de verklighetsfrämmande och flumnaiva politikerna ställt till med", som hans laddare hade uttryckt sig samma dag som markkriget inleddes.
Att "ta smällen" hade för spanarna inneburit att gå långt och länge med 40 kilos packning på ryggen, och för Eric ett tungt stålrör utöver det, alternativt ligga stilla och stirra på en väg eller dalgång. Än så länge hade de inte stött på något av vad man kunde kalla fiende. En och annan vilsen BTR-vagn hade man visserligen observerat, men inte mycket mer än så. Dessutom hade man inte fått någon som helst information om vad som pågick på andra ställen i landet. Ovissheten om vad som egentligen pågick var otroligt frustrerande och mentalt tärande.

Rent ut sagt började spaningsplutonens soldater tröttna. Kriget var varken kul, hemskt eller spännande. Bara mentalt och fysiskt jobbigt och dessutom tråkigt. Egentligen visste de innerst inne att de borde vara nöjda så länge som krigets fasansfulla verklighet höll sig borta, men de kunde inte hjälpa det. De ville att något skulle hända. Det var därför som Eric och hans gruppkamrater, med stor otålighet, väntade på att gruppchefen Ljungstedt skulle återvända från ordergivningen, som skedde via radio, med något nytt och annorlunda att berätta. Ljungstedt och gruppens signalist hade lämnat gruppens maskerade o-plats tio minuter tidigare, för att ostört kunna ta emot dagens order. När de till slut återvände hann de knappt sätta sig ner innan Ljungstedt med ett illa dolt flin på läpparna utbrast:
"Nu smäller det snart, grabbar!"



-------------------------

[Dubble0zero]

Riktigt bra som vanligt....

[ctrl]

:D

[Lupson]

Fint sa fisken!

[simon]

Den som väntar på något gott... :)

Håll till godo!

-----------------------


7: e september 11:25, Östergötland.


Beskedet att fienden för närvarande saknade indirekt understöd tyngre än 12 cm, hade mottagits med glädje och viss lättnad av kompaniets befäl under morgonens kompanimöte. Grehn hade som sista punkt delgivit dem den glädjande informationen som kom direkt från arméledningen, och därmed uppnått önskad verkan. De som deltagit på mötet och oroat sig över hur man skulle kunna klara av ett bataljonsanfall, något som oftast försummades under den fredstida grundutbildningen, hade nu kunnat lämna mötet med en strimma nyfunnet hopp, och ett glädjeämne som de mer än gärna skulle sprida vidare neråt i leden. Uppgiften hade haft samma effekt på Grehn när han nåddes av beskedet under bataljonsorienteringen tidigare under förmiddagen, ett besked som underlättade utförandet av anfallsuppgiften otroligt mycket, från bataljonsnivå, ända ner till den enskilda soldaten.

Förvisso hade han och hans soldater börjat ana att något inte stod rätt till med fiendens artilleri, då det överhuvudtaget inte hade använts  under de två tillfällen man mött honom. Särskilt eftersom ryssen var ökänd för att använda sitt ofta ansenliga artilleriunderstöd i tid och otid. En misstanke som nu hade blivit bekräftad som sanning. Hade fienden haft artilleriet på sin sida så hade utgångarna av kompaniets eldöverfall både vid åbädden, och vid dalmynningen, högst sannolikt haft helt andra utgångar.  Det var Grehn och övriga i kompaniet väl medvetna om, och många tacksamma tankar riktades till marinens fartyg och personal för tidsfristen de skänkt sina kamrater på land.

Bataljonens förberedelser inför anfallet genom Högbrodalen var genomförda sedan 20 minuter tillbaka, och en tryckt och oroligt förväntansfull stämning sträckte ut sig över förbandet där det låg och väntade i skogsbrynen. Allt som soldaterna nu kunde göra var att vänta och försöka få sig några minuters sömn, innan startsignalen gick. Själv satt Grehn i sin vagn och gick igenom anfallsplanen i huvudet gång på gång. Planen var relativt simpel i sin utformning. Det var tänkt att bataljonen skulle framrycka längs två anfallsaxlar, en nordlig axel, över åker och slättmark, och en sydlig genom Högbrodalen. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsaxeln, och han lade därför mest koncentration där. Hans kompani skulle framrycka längst fram, med Stenströms stridsvagnar strax bakom sig. Grehns tanke var att sprida ut sitt kompani så gott det gick, formerat på stridslinje med Östbergs och Husics två stridsvagnsplutoner centralt och med Dalmans och Johanssons båda pansarskytteplutoner på varsin flank.

För att undvika att fienden lätt skulle kunna peka ut hans och Honkalas stridsvagnar, som annars brukade framrycka en bit bakom övriga kompaniet, valde han att låta hans och Honkalas vagn sluta upp med varsin stridsvagnspluton i anfallet. Honkala skulle följa med Östberg, och Grehn med Husic. Det skulle förhoppningsvis göra det svårare för fienden att utskilja kompaniets ledningsvagnar.

Under kompanimötet tidigare under dagen hade han, Dalman och Johansson, kommit överens om att deras plutoners skyttesoldater skulle vara beredda på att strida uppluckat under stora delar av anfallet. Främst för att kunna skydda kompaniets flanker från fientliga pv-vapen som eventuellt grupperats längs dalsidorna, men även för att agera närskydd för pansarskytteplutonerna när de gick in i Krusbo och Högbro. Det sistnämnda var det orosmoment som störde Grehn mest. Pansarförband i bebyggelse kunde råka väldigt illa ut om man inte skötte sina kort rätt. En välövad och förberedd fiende skulle säkert försöka, och lyckas, slå hans vagnar inne i samhället, och det gällde därför att hans förband höll hög fart och utnyttjade överraskningsmomentet till fullo. Förhoppningsvis skulle han på det viset kunna överrumpla fienden så till den grad att de inte skulle hinna reagera med full kraft innan hans kompani var över bron i Högbro, och stod tryggt i sina stridsställningar utanför samhället på andra sidan Högån. Han skulle alltså inte tillåta att kompaniets vagnar fastnade i några utrensningsaktioner inne i samhället, det skulle bataljonens båda renodlade pansarskyttekompanier sköta, så fort hans kompani hade säkrat ett brohuvud på andra sidan ån.

Efter ett tag började Grehns tankekoncentration svikta, och när hans skytt Jensen och laddaren Ström återigen började snacka bilar med föraren Englund, kände han ett plötsligt behov av att komma ifrån allting och få lite frisk luft, om så bara för en liten stund. Han hivade sig upp ur stridvagnens stridsutrymme, och hoppade ner från stridsvagnen, med en mjuk landning på den barrtäckta marken vid sidan av vagnen som följd. Ett femtiotal meter åt höger stod Honkalas vagn, strax jämte ett mosstäckt flyttblock. Grehn kände att han behövde någon att ströprata med och begav sig av mot L2:an och hans ställföreträdande löjtnant. Halvvägs dit uppenbarade sig den resliga finlandssvensken bakom stridsvagnen, som förstrött stod och kliade sig på magen, innan han fick syn på Grehn och hälsade honom välkommen till L2:an med ett trött leende på läpparna.

"Överskott av myror i brallan, Joakim?" Honkala plockade upp ett grästrå, stoppade in det mellan tänderna, och lutade sig med ryggen mot den dieselluktande stridsvagnen.
"Jo, jag börjar få svårt att samla tankarna, kände att det krävdes ett miljö- och sällskapsombyte för en stund. Visserligen är mina vagnskillar ett jävligt trevligt gäng, men jag delar inte riktigt deras passionerade intresse för amerikanska bilar, så det blir lätt lite tråkiga samtal inne i vagnen..." Grehn ryckte lite på axlarna, och markerade med ett litet leende att hans pina kanske skulle tas med en nypa salt.
"Ja, hehe, du berättade om det nån gång förra veckan. Hur stor är chansen att tre killar med samma smala intresse ska krigsplaceras i samma vagn, och till råga på allt, i just din vagn? Du får ursäkta, men jag kan inte låta bli att tycka att det är skitkul!" Ett brett flin prydde Honkalas ansikte, förstärkt av hur hans tänder skarpt avtecknades mot resten av ansiktet som till stor del täcktes av utsmetad mörk maskeringsfärg.

Efter några sekunders lättsam tystnad lade Grehn an en allvarligare ton.
"Vad tror du om allt det här?" Honkala tittade avvaktande på Grehn i några sekunder, och han tyckte det verkade som om Honkala inte riktigt uppfattat frågan. Till sist släppte hans tunghäfta.
"Det går nog bra. Det måste det göra. Annars sitter vi ordentligt i skiten." Honkala var en man som gärna såg allting i svartvitt, och det var något som krigets simpla logik enbart förstärkte. Hans klingande finlandssvenska bidrog också till allvaret i hans ord.
"Jag vet." Grehn suckade tungt. "Att kompaniet kommer klara av det tror jag säkert. Våra befäl och soldater är rätt så varma i kläderna nu. Det jag oroar mig mest för är resten av bataljonen, och då först och främst bataljonsledningen. Lyckas inte de samordna anfallet så kommer vi att gå under innan vi hinner fatta vad det var som hände." Med en lätt snärt med pekfingret mot tummen, slog Grehn symboliskt bort en liten skalbagge från ärmen.
"Jo, jag har också tänkt på det. Kanske alldeles för mycket den senaste tiden. Men det är inget vi egentligen borde bekymmra oss om, det får vi överlåta till nissarna högre upp. Det enda du och jag ska bry oss om är att hålla ihop plutonerna och stridsformationen, rapportera uppåt, delge neråt och hitta värdiga mål åt våra skyttar!" Honkala lät positiv, men hans kroppspråk visade på en annan sinnesstämning.
"Jo, visst är det så..." En talande tystnade lade sig över de båda, som med fundersamma miner, iakttog marken.
"Sa jag förresten att jag brukade följa med min morfar ut till de här skogarna och jaga rådjur när jag var mindre?" Honkala fokuserade blicken på en punkt längre in i skogen.
"Neä... Eller jo, jag har för mig du har nämnt det nån gång på mässen."
"Det var i alla fall här i krokarna jag fick lära mig att hantera ett vapen för första gången. Sicket öde att jag nu ska göra det här som... ja, du vet. Neä, fy, nu låter jag som hämtad ur en sämre dramaserie från TV. Men ändå..." Grehn kunde ana en aning osäkerhet i den annars så självsäkra löjtnanten.

"Och ett sånt öde får vi passa oss för, eller hur?" Han klappade Honkala på överarmen och såg på sin ställföreträdare, som var den som skulle ta över kompaniet om han själv dödades.
"Nähe, nu måste jag nog sticka tillbaka till min vagn innan någon saknar mig på BatL. Ta hand om dig min vän."
"Detsamma. Vi syns sen." Med uppmuntrande blickar till varandra skiljdes de åt en sista gång innan deras förband åter skulle ut i strid, med dem vid rodret. Båda försökte, så gott det gick, skjuta bort tanken på att det kanske var sista gången de träffade sin kollega och kamrat.

Snart var Grehn tillbaka på chefsplatsen i sin stridsvagn, och försökte, så gott det gick, hänga med i besättningens bilsnack. Plötsligt avbröts Englund mitt i en utläggning om sina nyinskaffade fälgar, av Grehn som, med en handrörelse, markerade att han vill ha tystnad i vagnen. Hans besättning kunde höra det avlägsna ljudet av radiosignalering i Grehns telehjälm, och såg med allvarliga blickar på sin vagnchef där han satt och spetsade öronen för att kunna höra vad som sades i lurarna. Ingen av de andra kunde höra vad som meddelades på bataljonsfrekvensen, eftersom ljudet isolerades i Grehns hörlurar, och bara slapp ut som dovt oförståeligt brus. Efter några sekunder ryckte de alla till när Grehn plötsligt öppnade munnen.
"Qvintus Johan, klart slut." Ingen av killarna i vagnen hann fråga sin vagnchef vad som hade sagts, innan han harklade sig och rättade till mikrofonen, för att sekunden senare på nytt tala över nätet.

"Alla Qvintus, alla Qvintus. Från Qvintus Johan. Orientering: Viktor Johan har beslutat att anfalla HÖGBRO. Anfallet påbörjas Klockan: Kalle, Klockan Kalle EGO. Sidoförband Rudolf- och Sigurd Johan i norr, samt Tore Johan som följer bakom oss." Efter en stunds andningspaus fortsatte Grehn mekaniskt.
"Order: Alla Qvintus. Ta KRUSBO, ta därefter Adam 22, därefter beredd ta HÖGBRO. Förbered för strid. Stridslinje, Adam Qvintus riktvagn, alla svarar, kom." Tystnaden inne i vagnen var total. Det enda som hördes var det dämpade ljudet av andra röster på radion, som sipprade ut ur Grehns telehjälm. När ljuden återigen tystnade talade han på nytt.
"Anmäl färdiga för strid, alla svarar, slut kom" Grehn släppte därefter blicken från kartan framför sig, och riktade den åter på sin besättning.
"Samtliga, genomför åtgärder före strid. Alla anmäler klar. Nu bär det snart av killar."

[Dubble0zero]

Klockrent som alltid...
Keep up the good work... ;)

[Lupson]

Finns det någon fortsättning på Simons eminenta följetong?