News:

No significant change

Main Menu

Följetong.

Started by simon, August 26, 2004, 16:37:49

Previous topic - Next topic

0 Members and 1 Guest are viewing this topic.

simon

Har inte skrivit ordentligt på länge. Tappade motivationen av någon anledning. Känns kanske som jag tagit på mig för mycket genom att försöka beskriva en mekbats anfall...Eller nått sånt...Jag vet inte, kanske kommer suget tillbaka nån gång? Kanske när man själv har ryckt in och blivit pansarknekt? Kanske tidigare? Vi får se!

Tack för komplimangen för övrigt!

simon

#73
Efter lång omotivation att skriva vidare, så infann sig skrivlusten för några dagar sedan igen, så nu är jag redo att publicera en ny del! (Fan ta dig, Lupson :D  )

Kanske har jag tappat lite sedan förut, kanske inte, men isåfall är det förhoppningsvis förståeligt.

Hoppas ni tycker om det!

:)



--------------------------------


7: e september 11:40, 2 km väster om Krusbo

"Alla Johan från Viktor Johan, framåt!"
Grehn drog en lättnadens, men samtidigt bekymrad och nervös suck, när   Lundqvists oundvikliga order till slut uttalades på BatL, och han var inte sen att anamma bataljonschefens order. Framåt beordrades först åt kompaniet, och sedan åt förare Englund, som redan hört kompaniordern och med ett krystat stridstjut gav den 12-cylindriga dieselmotorn tillräckligt med gas för att den med ett ryck skulle dra upp stridsvagnen ur dess slummer på mossa och barr, och ut ur den skyddande skogen. Hans egna framåt-order till plutonerna åtlyddes genast, och snart bullrade skogen av rusande dieselmotorer som vaknade till liv. Inom halvminuten nådde man skogskanten, och var snart ute på öppnare marker.
Marken vibrerade frenetiskt, när bataljonens två tunga kompanier kom utrusande ur den lummiga granskogen, och började formera sig på två utsträckta linjer, med några hundra meters djup mellan kompanierna.

Den gröngula skogsängen, som efter de senaste veckornas strålande solsken nu var snustorr, skälvde kraftigt när de svenska pansarfordonen dundrade fram över slätten. Med granris som maskering, eldberedda skyttar, och uppluckade skyttesoldater med allvarliga miner och skarpladdade vapen, var det en syn som skulle imponera på vem som helst. En syn som aldrig tidigare förr hade skådats i det här landet. Svenska mekaniserade stridskrafter som för första gången någonsin genomförde ett fullskarpt anfall. Viktor Johan hade satts i rullning.

När kompaniet tagit sig så gott som halvvägs mellan anfallets utgångsläge i skogen och Krusbo, förde Grehn upp sin tornlucka till observationsläge, så att han kunde se ut ordentligt på sitt förband, utan att exponera sitt huvud alltför mycket. Hans vagn var placerad i kompaniets mitt, ansluten till Husic plutons högra flank. Något hundratal meter till vänster om Husic stridsvagnar kunde man skymta Johanssons stridsfordon som tog sig fram mellan buskar och stenrösen, formerad i trappstegsformation in mot kompaniets mitt. Bakom stridsfordonens torn kunde Grehn se hur plutonens skyttesoldater stod uppluckade i sina stridsutrymmen och observerade åt sidorna, så gott det gick under den skumpiga färden.

(Kompaniets stridsformation)

Till höger om Grehns vagn fanns Honkala och Östbergs stridsvagnar formerade på samma sätt som Grehn och Husic, fast spegelvänt. Honkalas vagn var för tillfället  dold för Grehn, då en björkdunge med tät undervegetation passerade mellan dem. Höger om Östbergs vagnar fanns Dalmans stridsfordonspluton formerade på samma sätt som Johanssons, fast spegelvänt där också, och även här kunde Grehn se hur skyttesoldaterna bak i stridsfordonens stridsluckor svajade, slängdes och gungades av den snabba och skumpiga framryckningen.

Allting gick än så länge som det skulle. Stenströms stridsvagnskompani hade slutit upp bra bakom honom, hans kompanis stridsformation var tillfredsställande, och tempot var bra. Nästan lite för bra, för snart märkte han hur stridsfordonen på flankerna hade svårt att följa med i stridsvagnarnas höga tempo, och de började så smått att sacka efter. Det fanns inte mycket annat att göra åt saken, än att säga åt de båda stridsvagnsplutonerna att sakta ner för att hålla ihop förbandet. Det var två exalterade fänrikar som kvitterade ordern i radion, och Grehn kunde höra på tonläget i deras röster hur taggade de var. Han hoppades på att det skulle stanna vid det, och att han skulle slippa ett par övertaggade plutonchefer. Det skulle kunna bli ordentligt farligt för de själva och framförallt deras soldater.

Kompaniet närmade sig nu det skogsparti som skymde sikten mot Krusbo, och Grehn svängde svagt upp förbandet åt norr, för att ta sig runt kröken av skogspartiet och ta sig ner mot Krusbo. Marken som kompaniet framryckte över började glesna av och jämnas ut tack vare att åkermark tog vid till en högre grad än innan. Detta innebar att en högre anfallshastighet kunde hållas. Snart låg Krusbo blottat framför kompaniet, med en väldigt svagt sluttande backe och enstaka träddungar, -ridåer och småkullar mellan de båda. Kompaniets skyttar och vagnchefer spanade intensivt efter mål i det nu blottade samhället och de bakomliggande Högbrodalarna, som sträckte ut sig bortom samhället, samtidigt som förarna såg till att hålla formationen och ta sig nerför den svaga backen på snabbast möjliga vis.

Grehn visste att de var väldigt blottade för fientliga robotgrupper och pansarvärnsförband, där de rullade fram på den förhållandevis öppna slätten, men han visste också att det inte fanns så mycket han kunde göra åt saken, mer än att lita på spaningsförbandets försäkran om att inga fiender fanns i Krusbos omedelbara närhet och att hans skyttar och vagnchefer skulle kunna upptäcka ett sådant hot i tid, med hjälp av sina IR-sikten. Grehn sköt bort sina oroliga tankar om utsatthet för ögonblicket. Han hade annat att tänka på just nu. Krusbo, ett mindre samhälle med hus av typisk sjuttiotalsmodell och någon större funktionsbyggnad, närmade sig mer och mer, och nu var det dags för kompaniet att bevisa för sig själva att deras planering av hur övergången i Krusbo skulle gå till, hade satt sig hos varenda förare och vagnchef och att man kunde klara av uppgiften. Grehn visste alltför väl att detta var något som väldigt sällan övades i fredstid, och han hoppades att hans plutonchefers kompetens och guds goda vilja skulle se till att övergången gick vägen. Förhoppningsvis tillräckligt bra för att gjuta lite mod i vagnsbesättningarna, innan den "riktiga" övergången skulle ske i Högbro. Grehn rättade till tankarna och gick ut på kompaninätet.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan, förbered övergång av vattendrag enligt given order, ta därefter stridsställning öst Krusbo, understöd Qvintus - och Tore Johans övergång. David Qvintus inleder, därefter i ordning Bertil -, Adam -, Ceasar Qvintus. David Qvintus svarar, slut kom."

Med Johanssons repeterande svar i bakgrundsbruset, lade Grehn åter sina ögon på stridskartan i knäet, i ett försök att på nytt gå igenom övergången av bron i Krusbo. Det var lättare sagt än gjort, sittande i en framryckande stridsvagn som tog sig över stock och sten, samtidigt som tornet han satt i långsamt och metodiskt rörde sig från höger till vänster och tillbaka igen, i jakt på mål. Men det gjorde egentligen inte så mycket. Grehn hade själv planerat alltihop, och efter att ha spenderat nästan två timmar utan något annat att göra än att glo ner på kartan i sin väntan på det nu igångsatta anfallet, så satt planen ganska bra fastetsad i hans huvud.

De två kompanierna stannade nu tillfälligt upp sin anfallsrörelse och tog stridsställningar, för att från västra sidan av Krusbo skydda Johanssons stridsfordons övergång av samhället och vattendraget. Alla närvarande ögon fokuserade nu på de tre stridsfordonen som med en ordentlig fart tagit sig upp på den asfalterade landsvägen och rusade mot samhället. Inom kort skymdes den första vagnen av ett gult trähus i Krusbos utkant. Nu var det bara att hoppas att spaningsrapporten som sa att ingen fiende fanns i, eller omkring, samhället var riktig. Annars riskerade anfallet att slås ner i sin linda. Tystnaden på KompL och i Grehns vagn bröts så av Johanssons sedvanligt sävliga röst.
"Qvintus Johan från David Qvintus, David Qvintus påbörjar övergång, klart slut."

Viggo3

Äntligen!
Jag tycker du håller formen simon. Mycket bra skrivet!

Lupson

Riktigt bra! :-)

Spännande värre...
Mvh Lupson - kortklippt.

"Kustartilleriet fördröjer fienden i kustbandet till militär hjälp kan anlända".
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Core i5 E3570K - Fractal Design Define Mini - Sapphire R290 Tri-X

Dubble0zero

Mycket bra!
Jag ryste till när jag läste vissa partier, så jag ser med spänning fram emot nästföljande delar... ;)
...000... =)

ft

Och vem sa att det inte lönar sig att tjata? :D

Stercus accidit
---
Quando omni flunkus moritatus

simon

Tack för alla fina ord!
Kul att ni gillar det!

simon

#79
Godkväll!

Idag får vi stifta bekantskap med en ny karaktär, som förhoppningsvis kommer tilltala några av våra grodfötter där ute!


Ha det gott!

---------------------------------------------

7: e september 11:45, St: Annas skärgård.

Egentligen älskade löjtnant Thomas Molin skärgårdens gryningar. Han älskade sättet på vilket den uppåtstigande solen speglade sig på den spegelblanka sjön, hur dess strålar skar genom lövverket på de tallar och björkar som stod ordentligt rotade på öarnas och kobbarnas klippor. Han älskade vassruggarnas sövande sång, då de gungades av och an av havets morgonvågor och han älskade sjöfåglarnas sång, liksom en hyllning till ljusets seger över mörkret.

Men den kärleken hade varit svår att ta till sig de senaste dagarna, bland annat för att några av hans kamrater låg och vilade på sjöns botten ett par hundra meter ut till sjöss, men kanske främst på grund utav att han och den lilla skara män och kvinnor som fanns kvar av amfibiebataljonens robotpluton hade varit isolerade i norra delarna av St: Annas skärgård, utanför Arkösund, i nästan 4 dygn nu, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Ingen visste var de var, eller att de levde.

Det hela hade egentligen börjat när beredskapskontrollen hade utlysts för två veckor sedan. Detta hade för amfibiekåren inneburit ett enda stort kaos. De nya mobiliseringsplanerna som relativt nyligen införts hos hos armén och flygvapnet, hade inte nått amfibieregementet, som ännu inte riktigt lyckats komma igen efter en sin omtalade förbandsflytt till Berga. Kort sagt, så visade det sig att så gott som ingen av regementets anställda hade några gällande krigsplaceringar, och de få beväringar som lyckades inställa sig ute på Berga, i många fall inte själva hade några gällande krigsplaceringar. Detta ledde till att de delar av amfibiebataljonen som man lyckats skrapa ihop bestod av två robotplutoner, en mingrupp, en luftvärns-grupp, samt ett gäng amfibieskytteplutoner, som med lite vilja och tur skulle kunna verka som ett förstärkt skyttekompani.

Efter knappt en och en halv veckas repövning, organisering och improvisation, gled de första stridsbåtarna med amfibiesoldater ut från Berga, för att utgångsgruppera sig i den inre skärgården. Molin, som blivit utsedd till ställföreträdande chef för den ihopraffsade robotplutonen som bestod av två belysargrupper och två robotgrupper, var bland de sista som lämnade Berga, en tidig morgon den 2:e september. Vid det laget hade de ryska flygbombningarna ökat något i intensitet, och även Berga började få ta emot sin del av den ryska "skyddsoperationen".

Molins robotpluton som, efter mycket strul med beväpnings- och personalfrågor, äntligen tagit sig ut från Berga med omnejd, utgångsgrupperades tillsammans med en skyttepluton på ett ö-avsnitt mellan Torö och Landsort, som erbjöd ett perfekt läge för robotplutonen, med god utsikt över sjön. Men när Molin och hans kamrater precis börjat stadga sig på öarna, kom dock nya order. Plutonen, som redan var decimerad, skulle delas upp på två täter. Den ena skulle stanna kvar eldberedda utanför Torö, medan den andra, bestående av en av belysargrupperna och en av robotgrupperna, skulle underställas Molin och framrycka söderut längs kusten, och där upprätta en framskjuten eldenhet grupperad bland småöarna norr om Arkösund. Därefter skulle man vara beredd att störa fientlig landstigningsstyrka genom Bråviken, en inbuktning i fastlandet som ungefär 4 mil in i landet slutar vid Norrköpings strand. På det viset skulle amfibiebataljonen ha robottäckning, om än väldigt underdimensionerad, längs de mest kritiska delarna av östkusten ur landstigningssynpunkt.

Trots att förbandet han blivit tilldelat var dåligt samövat och underbeväpnat, så kändes det skönt för Molin att han fick något praktiskt att planera inför och jobba med, och så snart framryckningsvägar bestämts och grupperingsplatser utsetts, hade de gett sig av. Molin och belysargruppen i en gruppbåt, och robotgruppen i en stridsbåt. Efter en blöt men annars lugn färd, siktade Molins robottropp de utpekade öarna sent på eftermiddagen den 3:e september. Vad som sedan skedde hade Molin bara vissa minnesbilder av. Det mesta hade han fått berättat för sig i efterhand, av de andra i gruppbåten.

Strax innan de skulle passera in mellan de yttersta kobbarna och ta sig vidare in mot grupperingsplatsen inte långt därifrån, hade ett dovt muller börjat växa sig starkare och starkare i väster, och snart hade det växt till ett dån. Några soldater på stridsbåten, som hade tillbringat tiden liggandes uppe på däck, reste sig upp och pekade bort mot en mörk prick som växte sig större och större i fjärran.
Gruppbåtens förare anade den annalkande faran och bröt den stadiga kursen ungefär samtidigt som hundratals fräsande vattenkaskader bröt upp ur sjön, och närmade sig styrbord om stridsbåten.

Kaskaderna närmade sig stridsbåten med ett våldsamt tempo och efter bara någon sekund yrde splitter, båtdelar och de amfibiesoldater som stått öppet på däck, överallt kring platsen där kaskaderna från den ryska akan-skuren nådde fram till stridsbåten. Stora delar av båten slungades iväg genom luften, och Molin träffades av en större plåtbit så hårt att den knockade honom och kastade honom överbord. Det ryska flygplanet som troligtvis var på väg hemåt efter att ha fällt sin bomblast längre inåt land och av ren slump hade råkat på Molin och hans robottropp, brakade förbi över deras huvuden, av allt att döma ointresserad av att ta upp jakten på gruppbåten, och försvann ut till havs.

Så snart det öronbedövande dånet började lägga sig, tog rop på hjälp från överlevande, som fortfarande befann sig inuti den snabbt sjunkande båten och skrik av smärta från de skadade, vid. Gruppbåtsföraren vände snabbt om båten för att plocka upp Molins avsvimmade kropp ur det kalla vattnet, för att därefter ta sig bort till platsen där stridsbåten på bara ett par sekunder hade försvunnit från ytan, för att leta efter överlevande. Men deras desperata försök att hitta någon överlevande var förgäves, och det enda man fick med sig in till land från förlisningsplatsen var tre av deras kamraters livlösa kroppar som senare, under fältmässiga former, begravdes på ön.

Molin, som man hade lyckats plocka upp ur vattnet, vaknade så småningom till medvetande, med en växande insikt om vilken svår situation som de alla nu satt i. Ingen radio fanns att tillgå. Den ena hade följt stridsbåten ner i djupet, och den andra hade den avsvimmade Molin tagit med sig ner i vattnet och tappat. Visserligen fanns det ett par mobiltelefoner att tillgå, men till allas besvikelse så lyckades man inte finna täckning någonstans på ön, på grund utav deras position, eller ryska flygbombningar, skulle man aldrig få veta. Gruppbåtens tank var knappt halvfull och den 6 man starka belysargruppen hade bara med sig ransoner för ett par dygn, som i och för sig kunde drygas ut med det som fanns att tillgå på den medelstora ön. Samtidigt kunde de alla skatta sig lyckliga över att de faktiskt levde, och att ön de gått i land på verkade kunna dryga ut deras matransoner något, samt ge dem fullgott skydd i en klippskreva.

Men utan robotgruppens soldater och dess robotar på bottnen, kunde de överlevande inte göra någon nytta med sin belysarutrustning, och det enda de kunde göra var att invänta händelseutvecklingen. Och det var lättare sagt än gjort när ett stort antal civilregistrerade fartyg, eskorterade av mindre stridsfartyg, bärandes rysk flagg, anlöpte Bråviken tidigt på morgonen den 5:e september, utan att veta om att 6 hungriga, tvärilskna och hämndlystna belysarsoldater satt och torrbelyste skepp efter skepp allt eftersom de orubbligt löpte in i fjorden och upp mot Norrköping, under skyddet från den ryska jaktroten som ständigt patrullerade himlen ovanför dem.

Allt sedan dess hade Molin haft det svårare och svårare att hantera situationen på ön. Som ensamt befäl kände han att inte hade någon att riktigt anförtro sig till och det blev mer och mer besvärligt att tygla känslosvallningarna som med ökad styrka då och då bröt ut bland de strandade soldaterna. Om det var matbristen och kylan, maktlösheten av att inte kunna göra någonting åt den ryska soldatströmmen upp längs Bråviken, tanken på att deras kamrater låg och vilade på bottnen inte långt därifrån, eller kanske en kombination, visste inte Molin, men han visste att situationen inom några dygn skulle vara ohållbar och att hans mannar på något sätt måste aktiveras och göra något praktiskt, innan hela gruppen kollektivt skulle bryta ihop. Han hade, tillsammans med korpral Andersson, redan avstyrt två mindre bråk, och stämningen blev allt mer spänd på ön. Vanmakt, tristess och sorg kunde vända upp och ner på vilka killar och tjejer som helst.

Det var därför en bekymrad Molin som ensam stod och tittade ut över öarna, den här morgonen. Han och hans grupp hade varit strandsatta på ön i ungefär 4 dygn nu, och med halvfull tank på gruppbåten hade man inte varit så sugna på att omgruppera eller försöka ta sig till fastlandet. Men snart var det nog dags ändå kände Molin, om inte annat för att hans soldater skulle sysselsätta sig själva med något konkret och kanske sluta upp med att grubbla så mycket som de just nu gjorde. Mitt i hans dystra funderingar blandades fiskmåsarnas skrän långsamt, med ett för Molin välkänt ljud en bit bort i väster, mellan de små skärgårdsöarna. Samma ljud hade uppenbarligen resten av de strandsatta amfibiesoldaterna hört, för plötsligt hade alla slängt undan sina småsysslor kring förläggningsplatsen och rusat fram till klippan där Molin stod med spända öron och skarpa blickar, och försökte få en skymt av det som framkallade det starkare och starkare motordånet i väster. Plötsligt bröt det fram mellan två kobbar, ackompanjerat av ett lättnadens jubel från den strandsatta belysargruppen. Med vita exploderande vattenkrusningar från fören och bakåt, och den svenska flaggan stolt vajande i aktern, kunde de nu urskilja stridsbåten, som med ett dån från de båda jetaggregaten närmade sig deras ö.

Det fanns inget att tveka på, det var värt risken att röja sig för eventuella ryska patrullbåtar för att lyckas fånga stridsbåtens uppmärksamhet. Med svikande röst vände han sig till Andersson.
"Hämta signalpistolen, snabbt som faan!" Utan att svara, rusade Andersson bort till deras gemensamma förläggningsplats, rotade frenetiskt igenom grupputrustningen, och återvände snabbare än blixten till Molin, med en laddad signalpistol i handen. Molin greppade nervöst pistolen så som han gjort många gånger tidigare, höjde den till skyn, stabiliserade kroppen, och tryckte av avtryckaren. Med ett starkt väsande ljud flög den röda ljusgranaten upp genom den fuktiga förmiddagsluften, stabiliserades av sin skärm en bit upp, och påbörjade sin långsamma dinglande färd ner mot marken, samtidigt som den ilsket fräste ut sitt röda sken över klipporna.

Stridsbåten, som till allas fasa hade börjat svänga av mot en större ö en bit söderut, tvärvände i vattnet, vid åsynen av lysgranaten, med en kombinerad kraschstopp och sväng, och satte ny kurs rakt mot lysgranaten som snart skulle ta mark på klipphällen, 20 meter nedanför Molin och hans mannar. Den exponeringsdisciplin som man trots allt lyckats upprätthålla på ön, var som bortblåst när hela gruppen så snabbt som möjligt och under glada tillrop tog sig ner för den klippa som avgränsade öns fasta mark med den släta klipphällsstrand dit stridsbåten verkade vara på väg. Stridsbåten och belysargruppen nådde strandkanten ungefär samtidigt, och med en lätt duns och lite gnissel, stannade så stridsbåten på klipphällen.

Nästan genast öppnades båtens stridsluckor, och med ett stort leende på läpparna stegade en man, med fänriksspeglar på kragen, bruna ögon, och fältmössa ovanpå sitt halvlånga blonda hårruffs, ut ur stridsbåtens innandöme. Genast kände Molin igen fänriken, och med  grinande leenden skakade de varandras händer hårt och vänligt. Glädjetårar kunde nästan skönjas i Molins ögon, och fänriken var den första att bryta tystnaden de emellan.
"Löjtnant Molin, förmodar jag?"