Ska man skratta eller gråta åt sånt här?

[Mr Jim]

Och bredvid detta snabba seriösa infall av mig så funderar jag på att installera Operation Flashpoint Resistance, MEN då vet jag att jag kommer spela mera och det tar tid, ah denna grymma värld ;)

Jotte>Sen får man inte glömma bort Bin Ladens något KRAFTIGA kopplingar till Saudiarabien. Och relationen mellan Saudiarabien och Irak. Det är som många säger, i mellanöstern betyder länder mkt lite. Det är stammar och familjer som är allt. Har läst tex att BIn laden låter sina barn gå i privatskola med datorer och hela kitet. Nej till teknologi? Snarare är Bin Laden och hans närmaste "smarta" nog att uttnyttja religion som orsak för ett krig mot USA:s världsdominans. Från deras synpunkt. Men några mujjahedins är dom inte, lika lite som dom är imamer alltså muslimska präster ;)

Själv hoppas man väl på att befolkningen själva i irak ska vakna en morgon och inse att demokrati och revolution enbart kan fungera om de flesta vågar göra något för att närma sig det. HEllre det än att 500.000 barn ska dö med amerikanska bomber för att Saddam ska bort.

[Jotte]

Kom igen!! Installera Resistance omedelbums Jimmyboy! :)
Lite disiplin så behöver det inte bli mer än tisdagkvällar och ev någon mer kväll i veckan. Det är bra som avkoppling ;)

[Jotte]

Läste just denna intressanta artikel på DN debatt. Agrell har jag inte alltid samma åsikt som men nu stämmer den väl in:

Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell uppmanar regeringen:

"Stöd inte ett krig som föder terror"

En amerikansk-brittisk attack mot Irak är i det närmaste oundviklig. USA övergår från ett krig mot terrorism till det rakt motsatta, ett krig som riskerar att föda terror. USA kommer med berått mod att stärka just de stämningar i arabvärlden som man säger sig vilja försvaga. Sverige bör inte, direkt eller indirekt, stödja ett krigsföretag som saknar en sammanhängande och begriplig folkrättslig, säkerhetspolitisk och humanitär motivering, skriver freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell.

Fjärde medeltida korståget mot Palestina spårade ur på ett tidigt stadium. Det berodde inte på bristande militära resurser eller oklar ledning. Venetianerna, den dominerande sjömakten i Medelhavet under 1200-talet, tyckte att kriget för att befria de heliga platserna denna gång lämpligen kunde börja med att det bysantinska riket krossades. Erövrandet och plundrandet av det kristna Konstantinopel var visserligen inte teologiskt klockrent. Men bytet blev rikt och de maktpolitiska positionsframflyttningarna i östra Medelhavsområdet betydande.

Världen befinner sig nu på en deprimerande och förnedrande åskådarplats i väntan på ett krig mot Irak som inget tycks kunna stoppa. FN:s vapeninspektörer har börjat verka och Irak har överlämnat den med all sannolikhet sista slutdeklarationen av landets kapacitet för framställning av biologiska och kemiska stridsmedel. Detta skulle i ett annat läge ha kunnat vara betydelsefulla steg men riskerar nu att i realiteten bara bli en liten kuriositet som snart kommer att vara dränkt i dånet från det annalkande kriget.

USA, den makt som i detta fall suveränt bestämmer över krig och fred, inledde i somras förberedelserna för kriget med målsättningen att en gång för alla krossa Saddam Husseins regim, inte för att åstadkomma ett godtagbart besiktningsprotokoll. Den militära styrkeuppbyggnaden syftar inte till att tvinga Irak till efterlevnad vad gäller vapeninspektioner utan till krig. Detta är helt i enlighet med det strategiska koncept Bush-administrationen lagt fast och som innebär ett skifte till principen om förebyggande anfall mot regimer som man anser utgör framtida potentiella hot.

Kriget är i det närmaste oundvikligt och orsaken till detta är enkel: Styrkeuppbyggnaden kan liknas vid en lång uppförsbacke som efter en kort tid följs av en nedförsbacke. Inte ens supermakten USA kan hålla så stora militära resurser samlade och operationsdugliga under någon längre tid.

I augusti 1914 innebar mobiliseringen av Europas arméer att krigsförberedelserna kom att diktera de politiska besluten. 2002 innebär hangarfartygsgruppernas och förrådsfartygens avseglande ett val som endast kan stå mellan krig och förödmjukande återtåg. Nedräkningen har för länge sedan börjat.

Det världskrig mot en osynlig motståndare som USA deklarerade den 12 september 2001 har nu alltså lett fram till Bagdad. Den inledande krigsinsatsen i Afghanistan blev en framgång - men inte i första hand för de amerikanska vapnen utan för Norra alliansen som i skydd av bombmattorna kunde ta hem spelet och vinna det mångåriga inbördeskriget mot talibanregimen.

Gentemot den osynlige motståndaren är det svårare att precisera resultat. Tusentals terrorister, möjliga terrorister och andra misstänkta har tagits av daga eller fängslats. Men är det många eller är det få? Går det över huvud taget att bedriva ett krig mot terrorismen som ett världsomspännande militärt fälttåg?

Riktigt var Irak kommer in i bilden är inte lätt att begripa och argumenteringen är på denna punkt så osammanhängande att den är svår att kritisera. Inga trovärdiga kopplingar mellan den irakiska regimen och terrordåden den 11 september 2001 och därefter har presenterats. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att det inte existerar något sådant underlag eftersom det annars omgående skulle lagts fram för FN:s säkerhetsråd och åberopats för att motivera ett anfall mot Irak folkrättsligt.

Detta leder fram till den första allvarliga invändningen mot ett krig.

Ett amerikansk-brittiskt krig mot Irak utan reellt internationellt stöd och utan begriplig koppling till bekämpandet av faktisk terrorism kommer med stor sannolikhet att försvaga och i värsta fall bryta upp det internationella samarbetet på detta område. USA övergår från ett krig mot terrorism till något som alltmer avtecknar sig som det diametralt motsatta, ett krig som i sin förlängning riskerar att föda terrorism.

Detta är ännu tydligare utifrån de regionala konsekvenserna av ett krig. USA kommer med berått mod att stärka just de strömningar i arabvärlden som man säger sig vilja försvaga, samtidigt som detta med stor sannolikhet blir fallet med de regimer och samhällsskikt som hittills varit USA:s bundsförvanter. Det är här de verkligt stora riskerna med ett andra Irakkrig, och framför allt en efterföljande militär närvaro, avtecknar sig. Vilka regimer i regionen tror USA kommer att kunna hålla sig kvar om de stödjer en amerikansk ockupation av ett arabiskt land?

Bakom krigsplanerna finns en större global strategi. Regimen i Bagdad skall bytas ut, Irak sättas under förmyndare, oljan tillföras världsmarknaden, Mellersta Östern "stabiliseras" och världen bli en bättre plats. Demokratin behöver inte vara beroende av svårgripbara gradvisa processer utan kan installeras uppifrån genom att de som står i vägen fysiskt pulvriseras.

Detta bygger på ett fundamentalt feltänkande. Den sydvietnamesiska regimen föll inte samman därför att den var odemokratisk utan därför att den som USA-beroende marionett saknade legitimitet. President Karzai i Afghanistan må vara hur välklädd och demokratisk som helst - han kan endast hållas vid liv så länge han omges av amerikanska livvakter.

Idén att successivt fylla världen med amerikanska militärguvernörer, vicekungar och den goda sidans Quislingregimer återspeglar en gränslös naivitet. Vill vi för alltid kompromettera demokratin som politiskt system och förhållningssätt måste detta vara den mest effektiva metoden.

För det internationella samfundet kan det i extremfall vara nödvändigt att tillgripa våldsmedel. Detta gällde i slutet av Bosnienkriget och borde ha gällt inför folkmordet i Rwanda. Men det handlar just om extremfallen, den rutinmässiga användningen av krig som universalinstrument i den internationella politiken sedan slutet av 1990-talet är i grunden något helt annat.

Ett krig mot Irak kommer rimligen att medföra mycket stora förluster - åtminstone för förloraren. Till detta skall fogas de okalkylerbara och okontrollerbara följderna av krigshandlingar, ett sammanbrott av den irakiska staten och av en vidare destabilisering i hela regionen. Det finns inget rimligt humanitärt syfte som rättfärdigar ett sådant hasardspel.

Sverige delar åskådarplatsen med många andra. Vi kan inte påverka förloppet, vad vi däremot kan påverka är vårt eget förhållningssätt till det och därmed vårt framtida agerande internationellt.

Jag anser att Sverige skall kunna delta i och även vara en drivande kraft i verkliga humanitära interventioner. Varje sådan insats innebär emellertid ett mycket stort ansvar politiskt, militärt och humanitärt för de liv som direkt och indirekt sätts på spel.

Sverige bör också samarbeta för att förebygga, försvåra och bekämpa internationell terrorism. Det handlar både om nationella säkerhetsintressen och internationell solidaritet. Inte ens de mest missgynnade har något att hämta i den slags värld terroristerna vill skapa.

Men Sverige bör inte stödja ett krigsföretag vars direkta och indirekta effekter för den berörda civilbefolkningen varken utgör en central planeringsförutsättning eller låter sig påverkas av utomstående, ett krig som dessutom saknar en sammanhängande och begriplig folkrättslig, säkerhetspolitisk och humanitär motivering. Sverige bör inte heller direkt eller indirekt delta i en process som raserar viktiga och mödosamt uppbyggda internationella konventioner och normsystem.

För ett litet land har självständiga bedömningar och ställningstaganden i centrala internationella frågor en betydelse som går långt utöver själva sakförhållandena eller möjligheterna till inflytande. Det är genom dessa ställningstaganden som landets ledning visar medborgarna att man förmår hävda nationella intressen, också i en tid då mycket av en tidigare självklar suveränitet överlåtits till andra.

Wilhelm Agrell

[Mr Jim]

Vi hade en 2 timmars föreläsning idag av en brittisk föreläsare om just

"Bakom krigsplanerna finns en större global strategi. Regimen i Bagdad skall bytas ut, Irak sättas under förmyndare, oljan tillföras världsmarknaden, Mellersta Östern "stabiliseras" och världen bli en bättre plats. Demokratin behöver inte vara beroende av svårgripbara gradvisa processer utan kan installeras uppifrån genom att de som står i vägen fysiskt pulvriseras."

Det låter bra i tanken med påtvingad "demokrati" i mellanöstern, problemet är bara att Saddam inte är dum och att det enbart kan fungera om 10-20 saker går exakt USA:s väg(vilket är helt osannolikt). Han vet att han inte kan vinna på slagfältet, han kommer låta sina trupper gå in i städerna, men vad som är verkligen otrevligt kom föreläsaren fram till är att hans WMD(Weapons of Mass Destruction)enbart har en viss räckvidd. Och dom når fram till Israel som har sagt helt öppet att blir man angripen av massförstörelsevapen(Både kemiska, biologiska samt nukleära)som kommer man att svara med atomvapen. Det som kommer att ske då är en kedjereaktion. I princip alla arabländer hatar Israel, bakom Israel står USA. Börjar ISrael skicka missiler kommer alla arabländer svara. Tur att man bor i Sverige och i Norrland. Saddam kommer att angripa Israel om han blir tillräckligt hotad och då kommer mellanöstern att lysa upp som en julgran(cynisk, annars överlever man inte som statsvetare).

Det man hoppas (fast det är ju rätt osannlikt)är att Bush administrationen håller på med tidernas största media kupp dvs lura Saddam att man ska invadera och på så vis skapa en förändring i landet. Men det tvivlar jag starkt på.

Om USA går in har man redan planerat att införa en amerikansk ockupation i 2-3 år som ska genomföra demokratiseringen i IRak. Varför inte låta folket göra uppror och stödja det? För att IRak har 3 stora folkgrupper med 3 olika religioner. Gör nån av dessa uppror och får makten kommer Irak att splittras och det blir svårare för oljan att nå VÄRLDSMARKNADEN samt att man inte kan KONTROLLERA OLJEPRISERNA dvs strategiska resurser.

Föreläsaren påstod att Scud missilerna tydligen enbart når Israel om dom placeras i nordvästra Irak och att därför ska en MÄNGD specialstyrkor snabbt kommer att infiltrera dessa områden i början av invasionen för att förhindra SCUD anfall mot Israel(för att inte nämna angrep på USA/Israel av människor med smittkoppor etc). Man kan ju bara hoppas att dom lyckas. En annan sak som är ett svagt positivt argument är att PAC-3 Patriot systemet som totalt misslyckade att stoppa SCUD robotar i 2:a gulfkriget har blivit ersatt av ett nytt system som Israel:erna införskaffat själva och som tydligen(FÖRHOPPNINGSVIS)fungerar 100%.

I slutändan tror USA nämligen att först när i princip alla arabländer är demokratier (förutom Saudiarabien som antagligen kommer vittra sönder inifrån)så kan Israel börja förhandla om fred med palestina. Nån slags neomaktbalans i mellanöstern. Planen är att när man stabiliserat Irak så ska man lämna Saudiarabien menar policymakarna i staterna och bilda en ny bas i Irak. Då slår man flera flugor i en smäll då Bin Ladens största argument är just varför det finns amerikanska styrkor i Saudiarabien(Nära heliga platser etc). Dock så kommer nog den kungliga familjen i Saudi vara rätt körda om jänkarna lämnar dom.

Ovanstående är slarvigt skrivet och med en mängd sakfel, men jag kände att jag ville ge lite analyser gjorda av policyskapare och skapa en bild hur bushadministrationen tycker om det hela.

Det som är det trista i allt detta är att tusentals oskyldiga människor kommer att dö oavsett.

[Horizon]

Två bra inlägg. Skriv mer. Jag är intresserad, men kan för lite för att kunna bidra till diskussionen. ;)

[Horizon]

ctrl:>> Var har de "skrivit upp" Iraks militära förmåga denna gång? Jag tycker mig mer ha läst att den Irakiska krigsmakten kommer att falla ihop som en korthög om de sätter hårt mot hårt denna gång. :-OO

Menar du det där om att de kommer att dra sig tillbaka till städerna och strida på egna villkor och på det sätter göra det svårt för amerikanerna/britterna?

[Obizzz]

tycker nog det är vanligare att media framställer det som en promenadseger för supermakten USA :-OO

[Phlerp]

Originally posted by ctrl
Har Saddam skaffat mer än vad han hade under förra kriget... någon som tror att han inte försökte med allt han hade då mot Israel?

De flesta som uttalar sig om Iraks massförstörelsvapen brukar säga att man inte använde dem förra gången var dels USAs indirekta hot att svara med kärnvapen, men framför allt att Saddam aldrig var riktigt hotad själv. Vad han kan tänkas göra om USA pressar in honom i ett hörn vet nog bara Saddam själv.