Följetong.

[Lupson]

Finfint skrivet, som alltid. Fast det smärtar förstås en gammal Stf Robot GrpC att läsa om kamrater på havets botten..

[Shar]

Kan bara hålla med, ruskigt bra Simon.

Sen är det ju extra kul att se lite Amf inblandat i storyn. Det enda som saknas nu är en våldsam landstigning för Amfskytte's del.

Glöm bara inte att baskrarna skyddar mot splitter, kulor och annat ont Ivan slänger iväg mot den stolta Amfibiesoldaten.  ;)

/shar som gärna ser lite KJ med den gröna baskern på skallen, hajmunnar målade på Stretorna och flaggandes en piratflagga utöver den svenska. "Fria kriget" style. :-OO :D

[simon]

Sådär, nytt avsnitt. Innan ni läser det nya så skulle jag vilja föreslå att ni läser om de två-tre senaste avsnitten, för att på nytt komma in i handlingen och kanske fräscha upp minnet lite!

Håll till godo :)



-----------------------------------



7: e september 11:40, Högbro


"Se nu till att skruva upp ditt bästa rövslickarleende, så kanske det meningslösa skitsnacket inte varar så länge den här gången.." Med en trött suck dunkade Potecknov sin trogna adjutant i ryggen, och stegade fram till den dammiga BTR:en, som precis svängt in på församlingsgårdens gårdsplan och stannat. Ut ur vagnen klev den lönnfeta brigadchefen ut, tillsammans med två stabsmedlemmar, såg sig lite vilset omkring, upptäckte Potecknov, och mötte den sammanbitna översten halvvägs över gårdsplanen.
"Goddag min kära Ilja!" Brigadchefen Ivanov tog Potecknov hårt i handen för att sedan övergå till att utdela en kraftig kram. Potecknov kramade tillbaka halvhjärtat.
"Goddag, kamrat general!" Potecknov lösgjorde sig från generalens grepp, stegade tillbaka och for ut i en något sen honnör.
"Hur många gånger har jag sagt åt dig att inte fortsätta med de där dumheterna, det är nya tider nu Ilja, gyllene tider! Vi har en ledning som inte fruktar att omsätta ord i handling, och vi har proffesionella soldater som vet hur jobbet skall utföras!" Med en mer dämpad röst böjde generalen sig framåt mot Potecknov .
"Dessutom slipper vi ha de satans politrukerna och deras pistoler, men framförallt deras jävla ideologisnack, hängandes över våra huvuden." Potecknov som, trots att det var nästan två sekler sedan, ännu inte riktigt hade accepterat kommunismens misslyckande, svalde hårt och log vänligt men stelt mot Ivanov. Generalen fnissade till och pekade bort mot ingången till församlingsgården, där den gamla solblekta flaggan från svenska kyrkan sedan ett dygn tillbaka var utbytt mot en betydligt nyare vit-blå-röd.
"Jag gissar på att du har upprättat staben i den där byggnaden?"
"Det stämmer!" Potecknov vände sig om och såg mot församlingsgården som sedan gårdagen huserade det som var kvar av bataljonsstaben och som nu utövade ledning av Högbro garnison.
"Låt oss då se vad ni har lyckats åstadkomma!" Med snabba steg började Ivanov gå mot den röda träbyggnaden tätt följd av Potecknov och det övriga sällskapet.

Snart var de inne hos garnisonsstaben, där ett fåtal luggslitna stabsofficerare kämpade hårt med att få någorlunda ordning och överblick på det logistiska och mänskliga kaos som lätt uppstår på alla nivåer när en offensiv med relativt få och utspridda förband håller hög framryckningshastighet och stor bredd. Generalens försök till uppmuntrande konversationer och axelklappar verkade inte uppnå önskad effekt och efter en stunds tystnad tog sig sällskapet till ett mindre rum, där Potecknov, i egenskap av bataljons och nyutnämnd platschef, höll ett kort muntligt föredrag om läget hos bataljonen och inom garnisonen.

Det såg dystert ut. Den skyttebataljon som Potecknov urlastat i Norrköpings hamn drygt 2 dygn tidigare, skulle inte kunna användas vid frontlinjen under överskådlig tid. Alldeles för få fordon hade lyckats ta sig ur den svenska stridsvagnselden och soldaternas moral och stridsvilja var helt och hållet körd i botten. Här och var hade knorrandet i leden börjat ljuda högre än vad som är acceptabelt i krig och kvällen innan hade en av de två återstående kompanicheferna slagit ner en av soldaterna som i fyllan hade dragit kniv mot honom. Soldatens öde var ännu inte bestämt. Det rådde brist på drivmedel och reservdelar. Förhoppningsvis skulle det ordna till sig under det kommande dygnet, när fler och större underhållsförband passerade genom Högbro och vidare upp mot frontförbanden.

Läget inom garnisonen var något bättre. Visserligen var det på sina håll en enda röra av fristående underhållstroppar, sjukvårdspersonal och reperationsförband, men med lite vilja och improvisation skulle garnisonen inom det närmsta dygnet kunna ställa upp med en så gott som fullt fungerande underhållskedja för förbipasserande och återhämtande förband, förutsatt att man erhöll erfoderliga resurser från insatskommandot. Potecknovs förslag till brigadledningen för vidare handling på plats var sammanfattningsvis att fortsätta upprättandet av ett större underhållsnav i Högbro med tilldelandet av extra fältläkare och stabspersonal. Vad den sargade skyttebataljonen anbelangade föreslog Potecknov att den under hans fortsatta ledning skulle återhämta på plats i ytterliggare 24 timmar, för att därefter ingå i Högbro garnison som närskyddsstyrka med uppgiften att upprätta yttre säkerhet kring garnisonen. Föredraget och förslagen mottogs med gillande av brigadchefen, som med en bekymrad min reste sin stora kroppshydda ur stolen.

"Jag skulle väldigt gärna vilja träffa soldaterna som lyckades ta sig ur den där dalgången med livet i behåll." Generalens tonläge och ansiktsuttryck lämnade lite utrymme för diskussion. Potecknov kände sina soldater lika väl som sina egna söner och visste att han inte hade något att frukta från dem. Generalen skulle däremot löpa en stor risk att mötas av en välkomstkommitté han sent skulle glömma. Men en diskussion huruvida brigadchefen var populär hos soldaterna kändes inte riktigt aktuell. Det fick bli ett senare bekymmer.
"Javisst, det kan vi ordna." Med en tankfull min lämnade Potecknov rummet med övriga i släptåg. Mer fundersam än orolig frågade han sig själv hur Ivanovs besök skulle mottas bland soldaterna. Efter att de klivit ut från församlingsgården stegade de ut på en svagt lutande gångstig av grus som ledde ner till industriområdet där resterna av hans bataljon var inkvarterade.
Nåja, förhoppningsvis skulle hans närvaro kyla ner soldaterna tillräckligt för att handgemäng skulle kunna undvikas.

[simon]

Nu är jag hemma efter mina två första veckor i grönt. Kommentarer överflödiga, alla som gjort lumpen vet hur den första tiden är. Här kommer ett nytt avsnitt att gotta er med. Som ni förstår kommer det nu bli änn mindre tid för mig att skriva nu, hoppas ni har överinseende!

//Simon


_____________________________



7: e september 12:00, Högbro

Generalens peppningstal dog ut efter bara någon minut. Efter att ha kommit fram till bataljonens improviserade vårdplan och Potecknov ställt upp bataljonen, hade Ivanov harklat till högt, presenterat sig själv och inlett med att tacka de alla för att ha kämpat tappert för den ryska nationens storhet och överlevnad. Redan där hade en hel del bassar fnysande troppat av och återgått till de sysslor de halvhjärtat givit upp vid generalens ankomst. Nådastöten för generalens välformulerade tal blev emellertid när han lovade att deras kamrater absolut inte hade dött förgäves och att deras offer hade varit av högsta betydelse för säkrandet av det för brigaden vitala grupperingsområdet.

Alla närvarande visste att det inte stämde för fem öre och att alltihop hade varit ett resultat av övermod och dåligt underrättelsearbete i brigadstaben. Att då självaste brigadchefen sedan hade mage att komma till dem och slänga ur sig en massa lism och lögner var knappast något som de redan nedslagna soldaterna kunde acceptera. De oengagerade leden löstes upp med ökande takt och Ivanov försökte desperat få soldaterna att stanna kvar.
"Hör upp! Vi har inte kommit till medaljnomineringen ännu! Jag och mina kollegor kommer att ta emot nomineringar under den närmaste timmen, för att skickas vidare till högre ort för utredning!" Två jättar till soldater stannade upp, vände på stället och började gå mot generalen med uppretade miner.
"Nu ska du ta och lyssna på oss, din sorgliga ursäkt till general!" Ivanov stod som förstenad. De två soldaterna som röt åt honom var två huvuden längre och tre axlar bredare än han själv.
"Ingen bad dig komma hit och smöra våra öron med lögner och fjäsk och köpa vår tystnad med ett gäng sketna medaljer! Alla vet att det är erat jävla fel att det gick som det gick och ni kan inte lura på någon här era satans halvsanningar om tappra offer för moderlandet!"

Potecknov, som hela tiden plågsamt iakttagit generalens försök att tala till männen, kände att det var dags att gå emellan. En nedslagen general var knappast en seger han ville ha nedskriven på sin meritlista och han tvekade inte en sekund över att de två stora stridsvagnssoldaterna skulle kunna klappa upp generalen och hela hans följe med varsin hand bakbunden. Men ögonblicket innan Potecknov skulle sätta upp sin hand och ta steget in mellan generalen och de närmande soldaterna, stannade de två bassarna upp några meter från den stela generalen och en av dem pekade med hela handen rakt mot Ivanovs hjässa.
"Om vi får se dig och ditt rövslickande anhang här en enda gång till, kan inte ens överste Potecknovs närvaro skydda dig!" Potecknov kände sig rörd inombords, han hade fortfarande soldaternas förtroende.
"Och skulle du våga dig hit en gång till, så ..." Stridsvagnssoldaterna avbröts av ett ljud som de alla var väl bekanta med. Söderöver kunde det dova ljudet av granatnedslag skönjas.

Det tog inte många sekunder för Potecknovs hjärna att koppla om från konfliktdämpare till stridsberedd bataljonschef. Den sedan årtionden inövade kaserngårdsrösten tog vid.
"Granatanfall från söder! Färdiga för strid!" Han vände sig till Ivanov.
"Jag tror att det är dags för dig och dina följeslagare att ta er härifrån." Ivanov nickade stumt till Potecknov och gav sig därifrån tillsammans med sin stab, halvspringandes mot sitt BTR-fordon. Potecknov vände sig till de två bjässarna till  soldater som fortfarande stod kvar framför honom.
"Det gäller er också, se nu till att använda den där aggressiviteten på fienden istället, även om det ibland kan vara svårt att se skillnaden...!" De båda soldaterna sken upp, märkbart roade.
"Uppfattat, överste!" De båda vände sig om och sprang bort mot sina vagnar.
Potecknov suckade och började springa bort mot sin ledningsvagn. Dagen som hade verkat bli en riktig långdragare började nu bli mycket, om inte för, intressant.


- * - * - * -


(Karta 8: Bataljonen anfaller)


"Johan Adam, fyr!"
"Johan Bertil, fyr!"
Motorljudet från Grehns vagn som tog sig över bron i Krusbo dränkte knallarna från de båda granatkastarplutonernas pjäser som i samma ögonblick inledde sina sex nedhållande eldstötar mot de i förväg bestämda målen. Men det spelade ingen roll. Grehn visste att granatkastarplutonernas manskap nu hade ett ordentligt jobb framför sig, och tittade upp i luften som om han kunde se granaterna på deras väg mot Högbrodalens sidor. Övergången av Krusbo hade hittills förlöpt väl för kompaniet, och inom kort skulle hela hans förband vara över ån och redo för nästa fas i anfallet.
"Johan Adam, slut!"
"Johan Bertil, slut!"
Grehns vagn var nu över ån, och tog stridsställning en bit utanför Krusbo, tillsammans med Husics stridsvagnar, i en liten sänka. Hittills hade framryckningen gått bra, men Grehn hyste inga illusioner om att det mycket väl skulle kunna ändras när stridskontakt med fienden vid Högbro väl inleddes. Han rättade till sina ben som började bli stela, och råkade sparka till skytten i ryggen. Jensen tittade upp på honom med ett undrande ansiktsuttryck.
"Det var inget, sträckte bara lite på benen." Mumlande vände Jensen sig om igen och fortsatte svepa av området framför kompaniet med sitt infraröda sikte.

"Qvintus Johan från Ceasar Qvintus, Ceasar Qvintus avslutar övergång av vattendrag och tar stridsställning, slut kom." Grehn pustade ut. Nu när Östbergs stridsfordon hade passerat var hela kompaniet över och bron hade ännu inte visat några tecken på att ge vika för deras tunga fordon. Förhoppningsvis skulle den inte göra det när Stenström och hans stridsvagnskompani, Tore Johan, skulle passera heller.
"Tore Johan från Qvintus Johan, Qvintus Johan har genomfört övergång av vattendrag och tagit stridsställningar öst Krusbo, slut kom."
"Uppfattat, Tore Johan påbörjar övergång av vattendrag, klart slut."
Efter att Stenström och hans stridsvagnar hade passerat ån som stilla rann genom Krusbo, skulle man byta plats med Grehns kompani som främsta kompani, och fortsätta anfallet genom dalgången och upp mot Högbro, med Grehns kompani i hälarna. Grehn tittade ut snett bakåt åt höger, där han kunde skymta hur Tore Johans första stridsvagnar passerade över den nyligen renoverade stenbron. En renovering som säkerligen skulle behövas göra om efter att över 20 stridsvagnar och stridsfordon i snabb takt hade passerat över den, tänkte Grehn. Men det fick bli ett senare problem, för en annan myndighet i en, som det kändes, helt annan tid.


- * - * - * -


Löjtnant Stenström var egentligen krigsplacerad som ställföreträdande kompanichef, men hade blivit tvungen att axla rollen som Tore Johan Ett efter en tragisk olycka under bataljonens uppmarsch till utgångsgrupperingsområdet drygt två veckor tidigare. Strax väster om Askersund hade kompaniet stannat för 20 minuters rast och vila och så gott som alla hade gått ut för att tömma blåsan, besöka bensinmacken eller bara sträcka lite på benen. Plötsligt hördes det skrikande ljudet av hastigt inbromsande bildäck, följt av en dov duns. Stenström, som hade stått vid vägkanten och lättat på blåsan tillsammans med kompaniets kvartermästare, vände sig om lagom för att hinna se hur kompanichefen Thomassons livlösa kropp landa framför den nu stillastående röda Mazdan vars däck osade av blågrå rök.

Mazdans förare, en man i sena femtioårsåldern, hade omhändertagits på plats av polisen som egentligen hade till uppgift att underlätta förbandets uppmarsch. Vissa inom förbandet misstänkte sabotage, andra menade att de hade anat en doft starksprit när de hade hållit fast mannen tills polisen hade anlänt. Hursomhelst var nu kompanichefen död, och rollen som ledare och förbandsansvarig hade placerats på Stenströms 25-åriga axlar. Ett ansvar och ledarskap som han på "kaserntiden", som tiden före kriget nu hade börjat kallas bland förbandets soldater och befäl, tidigare hade längtat efter, men nu gärna hade sluppit, där han satt i kompaniets ledningsvagn och iakkttog hur hans sista stridsvagnar rullade över Krusbos nyrenoverade stenbro. Kompaniet stod berett att falla in mellan Grehns vagnar och fortsätta anfallet genom Högbrodalen.

Till sist hade så alla 11 vagnar passerat över vattendraget och slutit upp på linje kring hans ledningsvagn. Stenströms stämma strömmade metodiskt och lugnt ut på BatL.
"Viktor Johan, Tore Johan är anfallsberedd." Några långa sekunders tystnad följde.
"Tore Johan från Viktor Johan, ta Adam 22, ta därefter DALKANTEN, beredd understödja i nordöstlig riktning Qvintus och Rudolf Johans fortsatta anfall, slut kom." Allt gick enligt stridsplanen. Stenström skulle framrycka med sitt kompani genom dalbottnen med Grehn i släptåg, och sedan ta stridsställningar på dalkanten för att därifrån understödja Grehns och Mattsons fortsatta anfall in i Högbro.
"Tore Johan uppfattat, Tore Johan tar Adam 22, klart slut."
Med en snabb frekvensväxling med högerhanden kunde han nu sända på KompL.
"Alla Tore från Tore Johan, ta Adam 22, ta därefter DALKANTEN, beredd nedkämpa fiende i nordöstlig riktning, alla stridslinje, Tore Johan Ett riktvagn, alla svarar, slut kom." Återigen var de svenska stridsvagnarna i rullning.


- * - * - * -

Äntligen hände det lite saker, tänkte Eric Nilsson där han låg på sin observationsplats. Nyss hade den egna granatkastarelden upphört, och nedslagskrevaderna som slagit ned bara några hundra meter söder om honom och hans kamrater, hade upphört. En tryckt tystnad lade sig därefter, men den tuggades snart sönder av ljudet från det tjugotalet dieselmotorer och bandaggregat som i hög fart tog sig fram på dalbottnen.
Genom kikaren försedd med trefotstativ kunde Eric och hans kamrater som passiva, men väl dolda, åskådare nu se på hur bataljonens samtliga stridsvagnar framryckte på två stridslinjer genom dalgången och ut på slättmarkerna som låg i anslutning till anfallsmålet. Det rena stridsvagnskompaniet längst fram, med bataljonens mixade kompani tre-fyrahundra meter bakom.

Det var en mäktig syn som fick Erics hud att knottra sig. Om det var av glädje eller obehag kunde han inte bestämma. Visserligen hade han upplevt ungefär samma sak flertalet gånger på Skillingaryds och Borensbergs skjutfält, men det var i fredstid med laservapen, "blågula" granatkastarmarkörer och trevliga utvärderingsmöten. Det här var något helt annat, det här var på riktigt och Eric insåg plötsligt att snart skulle det braka loss på riktigt, fienden skulle dö och det skulle säkert en del av hans kamrater också göra. Med en hård sväljning sköt Eric bort sina tankar. Det var dags att plocka ner grejorna och ta sig tillbaka till spaninsgtroppens återsamlingsplats. Bataljonschefen hade tidigare under dagen givit order om att spaningsplutonen nu skulle urnästla tillbaka till sina stridsfordon för återhämtning. Deras uppdrag var avklarat, för den här gången, och återhämtning skulle behövas. Eric och hans kamrater visste med all säkerhet att deras arbete under det här kriget var långtifrån över. De skulle nog snart ge sig ut till fots igen.

Allting var förberett och det var bara för Eric och hans kamrat att hänga på sig 70-litersryggsäckarna och ge sig iväg mot återsamlingen. Den snustorra granskogsvegetationen knastrade under deras kängor när de lämnade o-platsen. Eric vände sig om för ett ögonblick. Han kunde fortfarande skynja de krympande stridsvagnarna mellan granstammarna. Trots att Eric egentligen inte var speciellt religiös, bad han en snabb bön till Gud om att se till att hans kamrater skulle klara sig väl. De skulle säkerligen komma att behöva all hjälp de kunde få.

[Viggo3]

Damn good stuff, simon!:p
Tack för påfyllningen.
/V

[Dubble0zero]

Bra som vanligt!
Det är klart att vi har överseende med tidsbrist, livet i grönt ställer ju sina krav...

[Lupson]

Mycket bra!