Kyrkan - medlem eller ej?

[Horizon]

Jag skrev ut en pdf från den här siten idag.

www.uturkyrkan.se

Vad säger ni? Ska man vara med eller inte? Tycker det känns knepigt att vara med när jag inte tror på någon gud. Dessutom skinnar de mig på nästan 300 spänn varje månad för "medlemskapet". Hmm...

[h.kan]

Jag gick ur ca 1980, efter några år märkte jag att jag fortfarande betalade skatt till kyrkan.  De hade helt fräckt slängt mitt utträde i soporna så jag var tvungen att gå ur en gång till, snacka om ateist.

[Horizon]

Du krävde väl dem på pengar + ränta?

Frun tittade snett på mig när jag berättade att jag gått ur. Hennes "villkor" var att jag tar det jag sparar varje månad och lägger på välgörande ändamål. Ok, ett faddernbarn kan jag faktiskt tänka mig. Har ändå funderat på det länge.

En bit över 6000 kronor per år betalar vårt hushåll till kyrkan. Det är en jäkla massa pengar.

[F16_Filur]

Menar du att en enkel person betalar 300kr/månad oavsett omständigheter och person? Jag kollade på sidan och fann inga svar. Hur får man reda på vad just man själv betalar?

[Horizon]

Kolla din deklaration. Dela kyrkoskatten med 12. För mig var skatten 3300 kronor förra året = 275 spänn i månaden. Samma för frugan = 550 kronor per månad för hushållet. Visst kan man se det som välgörenhet, men jag vill själv välja aktivt när det gäller sånt. Funderar på ett tibetanskt fadderbarn genom svensktibetanska föreningen. Kineserna behandlar tydligen nomadfolken där väldigt illa.

[ft]

Så extremt ur att det liknar ingenting.

Jag går och tittar i en och annan kyrka kanske ett par gånger om året, av rent kulturhistoriskt intresse. Då försöker jag langa några tior i någon insamling för kyrkolokalens bevarande eller motsvarande istället. Och blir jag lurad på julotta så samma sak, händer väl vart fjärde år. I övrigt var mitt utbyte av den inbetalningen noll och intet, vilket gav en väldigt hög timkostnad för min rätt begränsade andlighet.

[Horizon]

För några år sedan träffade jag en (väldigt) troende kille på jobbet. Vi kom att prata mycket om det ena och det andra och blev bra vänner. Efter att ha känt honom ett halvår hamnade vi en dag i en diskussion kring vad som händer när man dör. Jag frågade på ett öppet och ödmjukt sätt vad som händer mig när jag dör, jag som inte tror på någon gud och framför allt inte den kristna guden. Jag var noga med att först påpeka att jag verkligen försöker leva ett bra/gott liv utan att skada någon/något medvetet. Blev lite paff då han kategoriskt och utan att tveka berättade för mig att jag ska brinna i helvetet. Tjenare, ingen chans där. Inget jag sa fick honom att svara något annat. Jag är dömd och jäklar vad jag ska brinna.

Ja ja, den som lever och sen dör får väl se. Jag fortsätter under tiden att leva "humanistiskt" och tror på det goda i människan.

[ft]

Min syn på det hela är att ingen gud som inte

a) har ett sinne för humor

och

b) sätter handlingar före ord

är värd att ha. Om himmelriket styrs av en tjomme som sätter större vikt till om man har doppat skallen i en spann vatten och läst en bok varje kväll än till hur man betett sig under sin levnad, ja då är det nog inte en plats man skall eftertrakta att vistas på i livet efter detta ändå.

Kort sagt, försöker man bara bete sig vettigt så spelar det inte så stor roll om man bekänner eller inte. Man är liksom home free i vilket fall. Visst, har man gått genom livet som ateist så blir det väl lite lätt pinigt och Sankte Per får sig ett gott garv på ens bekostnad när man står där, men det kan jag i så fall bjuda på. Jag har haft fel förut.