Roliga episoder i luften

[Phlerp]

Satt och bläddrade lite i mina flygböcker och upptäckte en historia som jag måste missat tidigare i en av mina böcker om tunnan. Sanningshalten ifrågasätts eftersom den hör till den kategori som inte berättats av de inblandade utan i femte, sjätte led eller ännu längre håll. Men det gör inte historien mindre rolig och jag kände att jag bara måste dela med den till er:

Pelle Björk, legendarisk 29-pilot på F10 hade som bekant en mycket lång rygg och döptes därför till "Per Kortben" i drapan på F10. Pelle måste ha en specialpackad flygbåt för att få in sin långa rygg och få huvudet under utskjutningshandtaget till katapultstolen. Detta gjorde att tuben med komprimerad luft för båtens uppblåsning kom att ligga nära höljet i packningen.

Pelle startade en dag som roteetta för ett höhöjdsuppdrag, som bland annat innebar molngenomgång till cirka 5000 meter och sedan vidare stigning till cirka 9000 meter. Undet stigningen i moln märkte Pelle hur han liksom växte i sitsen och vid molngenombrottet kunde han knappt se ut eftersom huvudet pressades mot huvens insida.

Genom sina rörelser i sitsen hade Pelle kommit åt utlösningen av flaskan som nu sakta började fylla båten som hastigt svällde och fick tendenser att fylla hela förarplatsen. Pelle försökte få tag i sin kniv -djäklar den hade han glömt - och en transportör och fettpenna visade sig helt omöjliga att använda.
Pelle hade inte varit den legend han är om han inte funnit på råd: gasen till tomgång, ställ ut och full klaff! Den stackars tvåan - som var ganska van vid Pelles tokerier - hängde snällt med i de lite ovanliga manöverna på 700m höjd! Han anade inte vad som komma skulle!

När Pelle fått ner farten, spände han loss sig, vevade upp huven, reste sig upp i sätet - på 7000 m höjd - och kopplade loss båten och slängde ut hela rasket, mot samma sida som han hade sin tvåa! Tvåan såg bara något stort som virvlade förbi - tryckte in sändarknappen och sa: "Hoppa' du Pelle?" - en något retorisk fråga om han verkligen hoppat!

Pelle satte sig igen, vevade igen huven och fortsatte som om ingenting hade hänt.

Båten då? Jo den föll ned i ett päronträd i Skånes Fagerhult och Pelle höll på att få buren för att han glömt kniven, men klarade sig genom att det - på den tiden - stod i OSF att "kniv skulle bäras vid flygning norr om latituden genom Orsa"!

:D

[Andreas]

LOL :D

[griffin]

Haha!

DVBF?

[Phlerp]

DVBF = Det Var Bättre Förr :D

[Lupson]

Jag lånade en bok av farsan för något år sen som var fylld av sådana gamla flyganekdoter, ska se om jag kan komma ihåg titeln. Var trevlig läsning.

[Jotte]

LOL! :D

Mera sånna!

[griffin]

Originally posted by Phlerp


            DVBF = Det Var Bättre Förr :D

Jo, jag vet. Det var en fråga syftande på orginalinlägget.

[Phlerp]

Tänkte lätta upp stämningen med ytterligare en historia från en av mina böcker om J29:

Hur många g tål en fluga?
av Bengt-Egon Kämpe

Detta är den alldeles sanna (?) historien om hur man i "vetenskapens" namn skrynklade ihop en S 29C Flygande Tunnan för att få reda på hur många g en ovanligt flygsinnad fluga klarade av.
Detta hände sig på den tiden då Flygvapnet hade god tillgång på både flygplan och piloter.

Under "29-epoken" gjordes en taktisk utprovning huruvida 29F skulle lämpa sig som spaningsflygplan. Jag hade förmånen att vara en av de piloter som togs ut för provet. Samtidigt som 29F utprovades hade Kalle Gul (3. div F11) fått några kamouflagemålade S 29C.
kamouflagemålningen kom till för att försvåra upptäcken ovanifrån, eftersom taktiken för spaning var att uppträda på lägsta höjd.

En av dessa taktiska övningar gick till så att jag i en lånad 29F från Söderhamn flög rotetvåa till en av de kamouflagemålade 29:orna från Kalle Gul.
Vår lede fi bestod av ett för oss okänt antal 29A och 32B. Övningsområdet var ett fyrkantigt geografiskt område med hörnen i Gävle, Falun, Fagersta och Uppsala.
Innom övningsområdet fick vi uppträda så fältmässigt som möjligt med restriktionen 500 meter som lägsta höjd.

För att övningen överhuvudtaget skulle bli meningsfull (det vill säga att de anfallande skulle få en chans att upptäcka oss) skule vi flyga in i övningsområdet på en given höjd av 5000 meter och vid given inflygningspunkt. Väl inne i området hade vi fritt vägval, dock skulle två på förhand bestämda fotouppdrag genomföras.
Vi beslöt att flyga i försvarsgruppering med lucka ca 1500 meter, vilken vi skulle hålla om vi blev anfallna av 29:or. Fick vi 32B på oss skulle jag lägga mig i anfallsgruppering snett bakom på ca 50 meters avstånd. Vi utgick från det antagandet att så dj... elak kan inte fi vara att båda flygplanstypperna sätts in i samma anfall.

Eftersom 29A var lättare än 29C och därmed hade bättre stigprestanda, dock sämre än 29F med ebk, beslöt vi att roteettan i sin 29C skulle göra undanmanövrar i horisontalplanet medna jag i 29F skulle tära ut dem i vertikalplanet.
Prestandamässigt var vi underlägsna 32B så att åka ifrån dem var lönlöst. Här krävdes att illfundiga tankar och sluga planer smiddes.
Vi kom överens om att den av oss som upptäckte en 32:a på väg in i skjutläge (men inte förr) skulle skrika "Bryt!" i radion.

Efter cirka fem minuter på 500 meters höjd i övningsområdet upptäckte roteettan fegisarna, inte kommande från solen, som Biggles hade lärt oss, och inte ovanifrån heller, som divisionschefen hade lärt oss, utan fyra stycken 29:or kom snett under- och bakifrån.

Upptäckten föranledde roteettan till en våldsam och snabb undanmanöver likt en sned halvroll (det är förvånansvärt hur svårt det är att komma ihåg nollorna efter den första siffran när det gäller lägsta höjd för undanmanöver neråt)
Här gällde som alltid "hellre dö än mista livet", som en bekant brukade säga. Som förytbestämt steg jag brant under sväng med tänd ebk och till min glädje kunde jag bekräfta att SFI 29F (SFI=Speciell Förarinstruktion) talade sanning när diagrammen påstod att 29F hade bästa stigprestanda av alla 29:or.

Efter ytterligare några minuters flygning, påväg mot det första fotomålet och nu i anfallsgruppering, väntade vi på anfall av 32B. Plötsligt skriker ettan "Bryt!" Enligt tidigaresmidd plan gällde det att svänga av bara h-e.

Men det var något som inte stämde. Jag såg inga flygplan efter roteettan, vilket jag borde ha gjort. När jag tänkte efter såg jag inga i backspegeln efter mig själv heller.
När detta upptäcktes märkte jag ocksåöverbelastningen av 9 g på mätaren (vilket var dåtidens sätt att skaffa mekanikerna extra jobb).

under svag sväng med måttlig belastning kunde jag se ettan, denna dödspilot, göra de mest halsbrytande undanmanövrer på lägsta höjd. Innan jag hann upplysa her aviatören att några anfallande flygplan inte syntes till kom frågan "Bränsle frågas?" "Åttahundra", svarade jag.
Eftersom han tillhör landets begåvningsreserv och haft förmånen att växa upp utan automatiska sifferdosor gjorde han snabbt det matematiska antagandet att med rådande bränslesituation fanns bara ett val: att landa på närmaste flygplats. Efter landningen träffades vi i ordersalen. Min kompis sa:
- Du behöver inte komma med några kommentarer, jag vet att det inte fanns några 32:or. Jag var beredd på att vi skulle bli anfallna av 32:or. Plötsligt får jag se en i vänster sidospegel (29:an hade tre backspeeglar).

Då fanns bara en sak att göra: svänga så mycket det går och ner på lägsta höjd. Det värsta var att hur jag än svände och bar mig åt så låg han som klistrad efter mig. Det var då jag upptäckte mitt misstag. Det var ingen 32:a, det var en fluga!
- Ja men, sköt jag in, varför gjorde du så många svängar?
- Nu blev jag vetenskapligt intresserad. Hur många g skulle flugan tåla där den satt med huvudet neråt mot flygplanets durk och utsattes för denna något hårda nehandling. Sugfötterna borde släppa huven.
- Nå, hur många g tålde den innan den föll? frågade jag.
- Vet ej, svarade han, men vid 7 g var benen raka.

Skulle ni utsättas för våldsamma krumbukter i ett trafikflygplan, där kycklingarna ligger som torsdagspankakor på durken, bli ej förskräckta, det kan vara flugaviatören som forsätter sina experoiment.