Tintin i Sydossetien

Okej, jag erkänner. Jag heter inte Tintin. Jag heter New Callsign. Än så länge.

Hur som helst fann jag mig själv i en gudsförgäten håla några kilometer från den Georgiska gränsen. Jag och min vän översten – vars röst låter misstänkt lik en halvt misslyckad talsyntes – ska tydligen ut och flyga. Jag i min Ka-50, översten i sin antika Mi-8. En liten flygtur bara. Kanske titta lite på landet i söder. Kanske skjuta lite?

Mina förhoppningar grusas omgående när jag ser att markpersonalen inte ens lastat på några vapen på mina fina vapenbalkar. Jag kan åtminstone glädjas åt det fina vädret, det blir bra sikt idag.

Vår flygning blir stillsam, möjligen bortsett från överstens ideliga tjattrande. Vi konstaterar krasst att vår presumptiva fiende i syd har grupperat en och annan enhet söder om gränsen. Dessutom har dom fått upp en UH-58:a i luften. Min svarta haj äter Kiowas till mellanmål.

Framåt eftermiddagskvisten ligger jag förnöjt och slöläser i senaste Pravda ihop med min gode vän Milouov. Överstens halte adjutant Leonid Minov kastar argsint senaste SäkI på mig och ber mig att utan dröjsmål ge mig ut i det tilltagande regnet för ett nytt uppdrag. Morgonens mysväder har förbytts i regn och en molnbas strax ovanför trädtopparna. Ett antal bistra män försedda med fler commandoknivar än hjärnceller väntar på mig tillsammans med översten. – “De här herrarna ska på en liten tripp söder om gränsen. Det är vårt jobb att få dem på plats. Herrarna åker med mig i Mi-8:an, du håller dig nära med din Ka-50”. Det låter inte så farligt, lite formationsflygning imponerar alltid på damerna, tänker jag, men hickar till något när jag ser att bestyckningskorpralerna hängt på full vapenlast den här gången. Är det något den gode Översten inte berättat för mig?

En annan liten sak han bara nämnde i förbifarten var att vi i det usla vädret behöver flyga en rejäl omväg, ofta över toppar på dryga 3000 meter. Vackert i klart väder, i den här tjockan minst sagt läskigt. Den här semesterbilden visar oss strax efter start. Ja, den uppmärksamme skymtar Överstens Mi-8 nere till höger.

Ganska snart är sikten nära nog noll. Tur vi har en fin digital karta i Abrisen.

På något vis lyckas vi ta oss runt och över hela bergsmassivet och sakta börjar vi närma oss landningszonen, ett berg ett par kilometer öst om Tschinvali.

BANG! Plötsligt smäller det till i hela jägarns helikoptern. Halvt panikslagen lyfter jag blicken från mina instrument – en smärre kvast av spårljus från en LV-pjäs försöker perforera min fina helikopter! År av träning i simulatorn kommer nu till nytta. Aktivera akan. Uncage Shkval. Grovrikta. Jag ser en ZPU-23 tydligt i Shkvalen, låser och drar iväg en lång salva från min 30mm akan. Georgiernas uselt skyddade ammunitionsupplag bredvid pjäsen blåser bort såväl pjäs som servis. Med andan i halsgropen spanar jag metodiskt av LZ efter fler överraskningar, men kan snart meddela Översten att kusten är klar.

Med tanke på att den brinnande LV-pjäsen lär dra till sig en del uppmärksamhet hoppas jag Överstens pojkar avlastar snabbare än en busslast pensionärer utanför Gekås i Sverige. Commandokillarna firar ledigt ner sig och sin utrustning. Observera hur commandokillarna är så hemliga att inte ens skuggor fastnar på dem.

Flighten hem lugnar mina nerver såpass att landningen går som en dans och rotorerna har knappt stannat innan jag satt mig i mässen med en duktigt stor busgrogg.

Vad händer imorgon?

This entry was posted in DCS:Black Shark 2 and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Tintin i Sydossetien

  1. Anita says:

    This is cool!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *