-----------------------------------------------------
Tänkte härmed börja att publicera min novell eller vad man nu kan kalla det. Jag kommer att publicera en del åt gången och dessa kommer att variera en del i storlek, men idag lägger jag upp två stycken för att vi skall komma igång.
Novellen kommer att publiceras på SFP:s, SoldF:s, NOSIG:s och PCGamer:s forum.
Novellen har publicerats i en månads tide på SFP:s och SoldF:s forum och kommer då och då i stycken. Nu postar jag dock alla existerande delar i ett långt stycke, för att "komma ikapp" så att säga!
Take it or leave it som man säger:
-----------------------------------------------------
5:e september Kl. 08:10
När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förbredda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genomn dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.
* * *
Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin ledningsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1:a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonstaben.
( Karta 1: Kompaniets positioner (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta1.jpg) )
Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara udner kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin frmafart då de mötte starkare motstånd längre in i landet.. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonchefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några pepande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.
Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvkaen löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras avlyssnare så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2:a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.
Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7:e dagen i det för Sverge stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.
* * *
5:e September 08:10
Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfarygen som omgav det som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De 2 meter höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.
Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!
* * *
5:e September 08:30
Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom det värmländska bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Sveriges överbefälhavare tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt bättre än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succe" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.
1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.
2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat mobilisera ostört.
3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.
Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättadfe till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.
Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.
* * *
5:e September 08:35
Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens hödpunkter visade sig vara att de två amfibiebataljonerna nu var fullt mobiliserade och operativa i sina operationsområden.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501:or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första medborgarplutonerna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.
Men fortsättningen på genomgången skulle bli allt annat än lättsam. Underrättelserapporten visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle genomföra operationen.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.
Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.
* * *
5:e September 08:40
När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1:a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1:a pluton, Fk. Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen haft en enklare situation att tackla.
När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!"
Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5:a i högsta hugg.
"Jo, du vet möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytade ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?!" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.
"Hade han tagit i för hårt?" frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram genom över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad konfontration.
"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick
* * *
5 September 10:30
Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3:e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och talade om sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2:a stridsvagnsplutonen och 4:e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Batljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast att informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat lanstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna somm förstod att något var i görningen.
"Jaha, killar...... och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen påväg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.
När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1:a och 3:a plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2:a plutonens vänstra flank.
När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kammouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för fullan hals.
Qvintus Johan(Kompaniets anropssignal, förf. anmärkan) var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.
* * *
Fortsättning...
------------------------
5:e September 17:45
Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att bevaka området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett för Grehn högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn Qvintus Ludvig, kunde han se hur 2:a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Ludvig går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."
------------------------
Av avsaknad på feedback frågar jag om ni tycker att jag skall fortsätta posta här?
Jag måste säga att det är underhållande och spännande att läsa, så du får gärna posta fler...
Sen så är det lite kul att du har med en Fk. Östberg, jag heter nämmligen det (Jag är dock inte fänrik... och inte kvinna heller för den delen)... :)
Fortsätt gärna, trevligt!
Misstänker att du hämtat lite inspiration från Operation Garbo, Red Storm Rising, Red army, The third world war m.fl.?
Nej. Ingen av böckerna.
Dock en annan bok. Kan någon gissa vilken?
Slaget om Gävle? :D
Ny del!
--------------------------------
5:e September 18:05
Fk. Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"QL, QL"
"QL här, kom"
"QL från AQ, jag har visuell kontat med ryskt spaningsförband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
"Bra jobbat AQ, fortsätt iakttagelserna , men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Samtliga plutoner bekräfta. Slut kom."
Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den i förväg sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, getikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dukit upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka gnom byn i rask takt, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.
Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4:e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstodd precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska brigadledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn , när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.
Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. Nu"
--------------------------------
Ny del!
-----------------------------
5 September 18:05
( Karta 2: Första Striden (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta2.jpg) )
Den ryska kompanichefen han inte känna varen sig rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på Qvintus Ludvigs torntak, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och frmaför hans kompani stod nu 14 metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och Då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makbra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.
Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer plus sig själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget och gå igenom den nya stridsplanen som Grehn hade filat på.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport och begärde senare granatkastarunderstöd med rökgranater mot utpekade mål på kartan.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutonchefern och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för doften av ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", funderade Grehn.
Skogen var så stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen.
-----------------------------
En del har kommit i vägen på senare tid(ny flickvän och 2:an på NV-linjen...)
Men nu kommer en ny del. Hoppas ni blir nöjda!
Kommentarer här eller via PM uppskattas, för som jag sagt tidigare, det är det man lever på!
:)
------------------------
5:e september 18:07
Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin Fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.
Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.
Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.
Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats på.
Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i 2 dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått påväg mot sin vagn.
Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.
--------------------
FRågan är om jag skall fortsätta posta förljetongen här, för på andra forum får jag bra och mycket respons i tråden och via PM.
Här har det inte hänt någonting.
Respons är det men lever på, och är inte just nu motiverad att köra vidare på detta forumet om ingen läser det.
Jag läser, och jag tycker att det är bra, jag har inte så mycket tid till att skriva det bara... ;)
Fortsätt du, du kan ju kolla på hur många gånger tråden har öppnats i stället för hur mycket svar du har fått... :)
Simon,
du får kolla dina PM vet jag! ;)
Efter mycket om och men är nu nästa del färdig.
---------------------
5:e September 23:10
För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när Qvintus Johan anlände till platsen vid 19:30-tiden.
( Karta 3: Försvaret av dalmynningen (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta3.jpg) )
Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.
Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.
Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de tre dagarna som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.
En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han han säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4:or.
Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.
Och här satt de två nu.
Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen påväg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.
"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att skaka hand. Grehn besvarade hälsningen.
"Du känner inte igen mig va? Hehe...mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna! Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.
"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.
"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civil så kände jag tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"
Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.
Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.
Inom några minuter sov han djupt.
---------------------
Spänningen tätnar....
Ny del, det har tagit ett tag, men nu är den äntligen här!
Håll till godo!
----------------------
6 September 10:23
Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.
Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.
Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompstri och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.
Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.
Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på kompstri men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.
Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare det kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.
Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.
Martina!
Martina!!
Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.
Han saknade Martina så.
----------------------
Spännande värre!
Hur ska det här gå???
/V
----------------------
6 September 15:11
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var påväg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst. "Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare...Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer. "Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
GRANATER, SKYDD vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
----------------------
Det här är ju värre än när jag någon gång råkat följa någon serie på TV. Då vet man ju åtminstone när nästa avsnitt kommer... :)
Mycket spännande! Kick ass!
Ruggigt spännande. :)
Känns lite som 24, man bara väntar på nästa del.
Inte för att man vill pressa simon men det hade varit trevligt om man fick en ny del typ varje fredag. :D
Ja, jag kan inte annat än att hålla med...
:)
Försöker hålla mig till ett avsnitt/vecka....men ibland blir det lurigt när an måste lära sig något nytt....som i nästa avsnitt....men kommer gör det!
Kul att ni gillar det jag gör!
Efter mycket om och men är nu nästa del här:
Ta för er!
------------------------------
6 September 15:19
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och en öronbedövande tystnad låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var påväg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hadde lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt kränge den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bottersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medans den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
------------------------------
"Vi avbryter för ett kort meddelande från våra sponsorer..." :D
Nytt avsnitt!
-----------------------------------------
6 September 15:24
När dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Sjävklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gången skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Ludvig slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar av äldre modell kom körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var nu bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. ELD"
-----------------------------------------
simon: Du är förjäklig när du slutar så här. :D
Hoppas du får gott om tid för skriverier nu under julhelgerna så vi slipper sitta och vänta så länge på nya avsnitt. :p
/ Jimmy
En riktig "cliff hanger" avslutning på det avsnittet! :D
Nu har jag gjort som så, att jag har sammanställt alla tidigare avsnitt, för att kunna ändra det jag vill ändra, och korrigera vissa detaljfel. Här följer nu hela historien som den berättats hittills(något omgjord och redigerad) + ett nytt avsnitt!
Hoppas ni fortfarande tycker om mitt arbete!
-------------------------------------------------------
När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förberedda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genom dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugeot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.
* * *
5: e september Kl. 08:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin stridsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1: a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonsstaben.
( Karta 1: Kompaniets positioner (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta1.jpg) )
Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara under kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin framfart då de mötte starkare motstånd längre in i landet. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonschefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga
rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några peppande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.
Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvaken löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras signalspaning så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2: a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och en utmärkt soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.
Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7: e dagen, i det för Sverige stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.
* * *
5: e september 08:15, 30 sjömil väst om Kronstadt.
Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfartygen som omgav det fartyg som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.
Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!
* * *
5: e september 08:30, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. Men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Överbefälhavare för Sveriges försvar, tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt långt bättre och smidigare än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succé" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.
1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.
2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat organisera försvaret ostört.
3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.
Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättade till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.
Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.
Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens höjdpunkter visade sig vara att den efterlängtade amfibiebataljonen, nu var fullt mobiliserad och operativ sitt operationsområde.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna och i huvudstaden. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501: or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första frivilligkompanierna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.
Men fortsättningen skulle bli allt annat än lättsam. Dagens underrättelserapport visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle delta.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, främst då Danmark och Norge, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.
Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.
* * *
5: e september 08:40, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1: a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1: a pluton, Fänrik Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne, och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen ha en enklare situation att tackla.
När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!" Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5: a i högsta hugg.
"Jo, vet du möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytte ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.
"Hade han tagit i för hårt?" Frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig för hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad strid.
"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick
* * *
5: e september 10:30, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3: e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och diskuterade sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2: a stridsvagnsplutonen och 4: e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Bataljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat landstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna, som förstod att något var i görningen.
"Jaha, killarââ,¬Â¦ och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen på väg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.
När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1: a och 3: e plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2: a plutonens vänstra flank.
När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kamouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för full hals.
Qvintus Johan var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.
* * *
5: e september 17:45, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att spana av området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett, för dem alla, högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn, kunde han se hur 2: a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" Tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Johan går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."
* * *
5: e september 18:05, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"Qvintus Johan"
"Qvintus Johan, kom"
"Qvintus Johan från Adam Qvintus. Jag har visuell kontakt med ryskt förband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
ââ,¬Â Bra jobbat Adam Qvintus, fortsätt iakttagelserna, men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Alla Qvintus från Qvintus Johan. Slut kom."
Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den, i förväg, sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, gestikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dykt upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka genom byn i hög fart, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." Tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.
Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4: e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstod precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska stridsledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn, när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långsam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.
Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
( Karta 2: Första Striden (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta2.jpg) )
Den ryska kompanichefen han inte känna varken rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av flera pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på torntaket, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och framför hans kompani stod nu ett tiotal metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, samt ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makabra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.
Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer, plus han själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutoncheferna och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för ljudet från ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", Funderade Grehn.
Skogen var stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen
* * *
5: e september 18:07, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.
Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.
Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.
Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats.
Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i två dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått på väg mot sin vagn.
Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.
* * *
5: e september 23:10, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när hans kompani anlände till platsen vid 19:30-tiden.
( Karta 3: Försvaret av dalmynningen (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta3.jpg) )
Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.
Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.
Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de två dygn som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.
En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han hann säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4: or.
Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.
Och här satt de två nu.
Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen på väg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.
"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att hälsa. Grehn besvarade hälsningen.
"Du känner inte igen mig va? Hehe... mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna!ââ,¬Â Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.
"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.
"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civila så kände jag, tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"
Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definitivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.
Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.
Inom några minuter sov han djupt.
* * *
6: e september 10:23, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.
Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.
Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompanifrekvensen och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.
Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.
Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på radion, men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.
Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare den kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa och sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.
Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.
Martina!
Martina!!
Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.
Han saknade Martina så.
* * *
6: e september 15:11, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Fänrik Johanna Östberg satt på en stubbe strax framför sin stridsvagn, tillsammans med sin besättning, och spelade kort.
Johansson, deras skytt, hade handlag för kortspel och hade redan spelat av besättningen cigarretter, småmynt och tuggummin. Laddaren Löfwall hade förlorat mest, och satt nu med sur min, och händerna korsade, under hets och gyckel från övriga deltagare. Johanna trivdes bra tillsammans med sin besättning. Hon hade märkt en tydlig attitydförändring hos dem det senaste dygnet. Borta var nu de tvivlande blickarna och upproriska svaren, och istället möttes hon nu av raska tag och gott humör. Hon hade slutligen ingjutit respekt hos sin besättning och pluton. Att det skulle behövas döda ryssar och söndertrasade pansarbandvagnar för det, var hemskt. "Men det var inget hon kunde göra något åt, och bättre sent än aldrig" tänkte hon när hon med sitt stenansikte bad om nya kort. De hade suttit där i en dryg halvtimme och spelet var på väg att avslutas.
Nere i dalen kunde hon se hur byn och de motsatta kullarna gassade i eftermiddagssolen som så smått var på väg ner i väster. Man kunde höra enstaka skratt och röster från deras kompani och inget i världen kunde förstöra Johannas goda humör. Den avslutande spelomgången skulle just påbörjas när de avbröts av kompanichefens röst.
"Jasså, här sitter ni och roar er!" Kapten Grehn hade dykt upp från ingenstans, och snabbt slagit sig ned jämte Johanna i deras spelcirkel.
"Hur går det för dig Östberg?" Han hade en glatt tonläge i rösten.
"Jodå, varken bra eller dåligt, förutom Löfwall här, som är dagens förlorare... Och Johansson som är en riktig storspelare" Hon pekade på Johansson som gjorde gest av att ta emot publikens ovationer.
"Det verkar gå relativt jämt ut!" En attitydförändring hos kompanichefen hade hon också kunnat skönja det senaste dygnet. Johanna skrattade förnöjt inombords. Nu hade hon bevisat för dem att tjejer var lika bra krigare som killar.
"Låter bra Östberg, något övrigt att rapportera? Hur har dagen förlöpt?"
"Allt är bara bra, kapten! Nej inget annat än att maskeringarna nu är klar..." Flera dova smällar avbröt Johanna. Gruppen framför hennes stridsvagn reagerade instinktivt.
ââ,¬ÂGRANATER, SKYDD!!ââ,¬Â Vrålade Johansson.
Alla kastade sig i skydd och riktade blicken mot ljudkällan. Flera rökpuffar och jorduppkast kunde skymtas från byn. Med jämna intervaller uppenbarade sig nya jordkaskader nere i byn.
Grehn tog initiativet.
"Granatkastareld, möjligt fientligt anfall, norrut genom dalen! Gör färdiga för strid! "Grehn hade snabbt rest sig upp och sprang nu hukande iväg till sin egen vagn för att därifrån kunna leda striden.
Östberg var inte sämre, hon gav order om färdiga för strid. Alla begav sig till sina stridsställningar och när alla i besättningen var på plats nere i vagnen, började de söka mål med sina sikten.
Hon konstaterade för sig själv att ingen artilleri- eller granatkastareld hade träffat kompaniets positioner, vilket borde innebära att FI inte kände till deras existens. Det var bra.
* * *
6: e september 15:19, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
De ryska granaterna hade äntligen slutat falla ner bland hemvärnssoldaterna i byn, och den öronbedövande tystnaden låg som ett täcke över dalmynningen. Men snart kunde ett lågt och dovt muller skönjas söderifrån. Östberg kände hur en oförklarlig känsla av uppspelthet sköljde genom hennes kropp. Ryssen var åter på väg.
"Laddaren, ladda pil" Laddaren Löfwall lydde hennes order omedelbart.
"Laddar pil. Pil Klar."
Halvt skymda av träden framför dem, kunde hon se hur tre pansarbandvagnar av rysk modell kom körande utspridda längs hela dalbottnen. En höll sig till högra sidan, en i mitten, och en till vänster.
Hon visste att hemvärnet hade lagt ut minstråk på högra sidan av dalbottnen, och satt nu med spänd skadeglädje och inväntade de första minorna. De skulle inte svika henne.
Plötsligt krängde den högra och mittersta vagnen till, i ett moln av jord och eldsflammor, och två skarpa smällar följde tätt inpå. Den bortersta utav dem exploderade strax därefter inifrån, medans den mittersta bara stod där. Genom sitt sikte kunde Johanna se hur besättningen i den oexploderade vagnen började ta sig ur plåtliket och springa mot skogen som låg på högra sida av dalen.
"Troligtvis för skydd, tills mamma T-80 och pappa T-72 anländer" tänkte hon torrt. Men den ryska vagnsbesättningen han inte långt på den oskyddade dalsbottnen. Från byn hördes korta serier från kulsprutor och snart stod ingen av dem upp.
Den tredje pansarbandvagnen hade undgått hennes uppmärksamhet och hon överraskades av smällarna från de svenska stridsfordonens automatkanoner när de expedierade den, i höjd med byn.
Tystnaden i vagnen bröts av radion. Det var kompanichefen som gjorde kompaniet uppmärksamma på att striden var långt ifrån över, och att detta bara hade varit en trevare. Kanske hade ryssarna valt deras dal som framryckningsväg, kanske inte. Om några minuter skulle de alla få svar på den frågan.
Minuterna gick och när dånet från ryska dieselmotorer och vibrationerna från vagnarna som de drev, tydligt kröp närmare och närmare uppmed dalen, förstod Östberg att hon och hennes mannar hade hoppats på för mycket. Självklart så hade ryssarna än en gång valt kompaniets position som genombrytningspunkt. Denna gång skulle det kanske gå sämre än förra gången då man bara hade mött en lätt förtrupp, och av dånet och vibrationerna att döma, så var nu andra bullar på gång. Östbergs funderingar avbröts av kompanichefens röst på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Det verkar som om Ivan har valt oss som köttmur igen. Eldförbud råder tills vidare. Vi vill ha dem nära inpå oss och djupt in i dalmynningen. Alla Qvintus från Qvintus Johan, slut kom."
Efter att ha bekräftat eldförbudet, orienterade hon återigen sin pluton om läget och hur hon ville att de skulle uppträda under stridens gång. Allt för att hålla sig sysselsatt. För att vänta på striden som nu definitivt komma skulle, under ljudet av annalkande fiender, instängd i en plåtburk tillsammans med tre andra lika nervösa människor, var en förlamande känsla som alla i kompaniet, inklusive Östberg, kände av. Det var en känsla av hopplöshet, livrädsla och utsatthet som hon aldrig hade känt förut. Hon rös ända in i benmärgen. Detta var inget hon unnade ens ryssarna.
Plötsligt, som om någon hade trollat fram dem med en knäpp med fingrarna, dök så de första ryska vagnarna upp en bit söderut i dalen. Hon kunde nu, tillsammans med resten av kompaniet, sikta hur ett 20-tal ryska stridsvagnar komma körandes med hög hastighet genom dalens botten och hela bredd. "Hade inte förtruppen varnat dem för minorna?" frågade hon sig själv tveksamt, men fick nästan direkt svar på tal när de högra vagnarna vek av, och föll in bakom de andra vagnarna, som nu höll sig till den vänstra sidan av dalen.
Ju fler sekunder som gick, desto längre in i dalen trängde de ryska T-72-vagnarna, och inom tio sekunder skulle de vara i höjd med byn. De svenska trupperna hade ännu inte påvisat sin närvaro. Östberg hängde på radiosändaren, i väntan på den oundvikliga ordern.
"Var beredd på eldgivning. Du väljer första målet, Johansson! Leta efter antenner!" Hennes ord besvarades med en enkel nick. Alla i vagnen var redo. Alla i hennes pluton var redo. Alla i kompaniet var redo. Nu gällde det. Ryssarna var bara 100 meter söder om byn
För andra gången på lika många dagar kunde hon nu känna hur adrenalinruset tog tag i henne när kompanichefens ödesmättade ord återigen kunde höras på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Samtidigt eldöppnande. ELD"
Det första skottet var alltid förlamande, tänkte Östberg, när den iskalla, sekundlånga tystnaden bröts av Johanssons vrål.
"Skott kommer!!"
Hela vagnen vibrerade frenetiskt och skarpa metalliska ljud följde snabbt inpå när kanonen förberedde omladdning av laddaren Löfwall.
"Högt!" Skrek Johansson, vilket innebar att hans första skott hade gått högt över målet och ett nytt försök skulle krävas.
"Pil laddad!" Hörde hon hur Löfwall utbrast, samtidigt som han stängde ammunitionsluckan och tryckte sig mot väggen, bort från kanonen.
"Eld!" Beordrade hon Johansson, samtidigt som hon iakttog målet, som sekunderna senare expedierades av deras pil. Tornet slets av från chassiet och flög högt upp i luften innan det landade på marken, jämte den exploderande metallklumpen
Hon sökte nu mål nere i dalen. Att ryssarna hade blivit överraskade stod utan tvivel. Hela situationen nere i dalen kunde egentligen bara beskrivas med ett enda rättvist ord. Kaos.
Flera stridsvagnar stod redan i brand överallt på dalbottnen. Längst fram bland ryssarna, till vänster om kompaniets vänstra flank och framför byn, hade 4 vagnar lyckats undgå den första vågen av svenska projektiler, och försökte nu förgäves att rusa ut ur dalen under intensiv svensk beskjutning, och lite längre fram, över svenska minor.
I området framför byn hade den ryska organisationen totalt havererat. Några vagnar försökte desperat kringgå byn från nordöst, men stötte snart på hemvärnets minslingor. Ett 10-tal stridsvagnar hade avlossat rökgranater och drog sig fort bakåt, samtidigt som de besvarade elden, stundom från den vänstra dalsidan, och stundom från byn.
Utöver dessa mer eller mindre samlade reaktionerna, irrade en och annan vagn omkring, genom skyddsrök och brandrök, och mellan brinnande metallvrak, samtidigt som de gick lös på hemvärnet med spränggranater och kulsprutor.
Östberg tog till slut tag i sin personliga strid, och började med invand precision peka ut mål åt Johansson som, med ögonen pressade mot siktet, avlossade salva efter salva mot den ryska oorgansiationen.
Strax bakom de ryska stridsvagnarna följde infanteriet, upplastat i sina BMP- och BTR-vagnar. När så stridsvagnarna i fronten hade träffats av den svenska elden, hade man fallit åt sidorna och bitit sig fast i dalsidorna. Östberg kunde höra det välbekanta ljudet från de två pansarskytteplutonernas AK-5: or och kulsprutor som gick lös på de ryssar som tagit sig till dalens vänstra sida, och nu urlastade mitt framför de svenska stridsställningarna.
( Karta 4: Det ryska förbandet misslyckas (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta4.jpg) )
Slagfältet, eller vad man nu kunde kalla det, var nu, efter knappt två minuters strid, nästan helt dolt av skyddsrök och brandrök. Därför gick nu Östberg och Johansson över till sina värmesikten. På dalbottnen framför dem stod ett 20-tal starkt lysande värmekällor. Dessutom brann det i flera av byns byggnader. Alla dessa vita fält i siktet gjorde det svårt för dem att skilja de "levande" målen från de "döda". Det var i jakten på ett nytt levande mål som Östberg upptäckte något i sitt värmesikte.
Ett stort antal små ljuspunkter rörde sig långsamt längs med och uppför den motsatta åskanten, i nordlig riktning. Det var förmodligen de infanterister som tagit skydd i skogen vid stridens början, tänkte hon.
"Troligtvis försöker de kringgå oss eller på något vis omfatta byn österifrån" resonerade Östberg. Det kunde absolut inte tillåtas. Efter 13 avlossade pilar var det nu dags att byta bekämpningsmedel. "Johansson! Skyttar avancerar uppför motsatta åskanten! Byt till ksp! Ca 500 skott! Eld!" Johansson verifierade först Östbergs anvisning, för att sedan byta till stridsvagnens kulspruta och börja beskjuta de små ljuskällorna med de 500 tilldelade bulorna.
När så kulsprutan började ljuda, beslutade sig Östberg för att meddela kompanichefen det nya läget.
"Qvintus Johan från Adam Qvintus!"
"Adam Qvintus, fortsätt." Grehns stämma utstrålade ett enormt lugn, och utgjorde en klar kontrast mot den stridshetsiga kvinnorösten som blandades med Johannsons kulsprutesmatter.
"Skyttar avancerar norrut, motsatta åsen! Uppskattningsvis ett kompani eller mer! Har påbörjat bekämpning med ksp! Kom!"
"Uppfattat Adam Qvintus, ska se vad som kan göras. Fortsätt bekämpning. Slut kom."
"Fortsätter bekämpning! Klart slut!"
Östberg vände sig till Johansson, som med tungan rätt i mun, försökte pricka ryssarna på andra sidan.
"Johansson! Fortsätt fälla de asen! 500 skott till!"
"Det är svårt som fan! De gömmer sig väl, och många har redan lyckats ta sig över åstoppen!" Johanssons frustration var förståelig för Östberg. De små ljusskenen var duktiga på att undvika exponering. De visade sig i "öppet" i max 5 sekunder, innan de fann nytt skydd, på sin väg uppför och längs med åsen. Trots att flera vagnar nu brassade på med sina kulsprutor, förstod hon att det inte skulle räcka.
Det hade Grehn också insett. Hans röst hördes strax i Östbergs hörlurar.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Zäta Erik är på väg till motsatta åsen. Inkommande. Beräknat nedslag 35 sekunder. Klart slut."
Det svenska artilleriet skulle alltså lägga sig i leken.
Nere i dalen började nu striden klinga av. Spridda skurar från hemvärnet slog ner bland de ryska metallvraken, som nu uppgick till ett 30-tal. Stridsvagnar, pansarbandvagnar och terrängfordon stod huller om buller i en otäck dödsvila. Vid kompaniets högra flank höll de två pansarskytteplutonernas strid på att avslutas. Framför dem låg ett oräkneligt antal kroppar, med tillhörande metallik.
Grehn hördes åter på kompanifrekvensen.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan. Inkommande. Klart slut"
Östberg höll andan inför de inkommande granaterna. Plötsligt kunde hon skönja det ljud som var henne välbekant från stridsskolan och slutövningarna. Det var det susande och halvt visslande ljudet från överflygande artillerigranater, på väg mot nedslagsplatsen.
Hon fixerade blicken på den motsatta åsen. Sekunderna efter att hon hade hört det, för ryssarna, illavarslande ljudet för första gången, bokstavligen lyfte åsens träd från marken, i det mest skrämmande och mäktigaste Östberg någonsin bevittnat. Skarpskjutningarna på övningsfältet Kråk spelade inte ens i samma division.
Artilleribataljonens granater briserade när de slog i trädtopparna, ackompanjerat av öronbedövande smällar och vibrationer som kändes ända in i märgen. Att befinna sig på åstoppen i detta nu skulle innebära en säker död. Östberg och hennes besättning tittade lamslaget på när artilleriet förvandlade den förut höstgulnande åsen, till ett dödsinferno. Synen gjorde de alla illamående.
Hela grejen kändes på något sätt orättvis. De ryska soldaterna kunde knappt skydda sig. De kunde definitivt inte skjuta tillbaka, och de skulle snart, eller hade redan, dö en hemsk men snabb död. Artilleriets beskjutning avtog lika plötsligt som den kommit, och snart var hela dalen åter dödstyst. Nya order från Grehn ramlade strax in. Som tur var. Annars hade hennes grubblerier kunnat bli farliga, både för henne och för hennes besättning.
Hela bataljonen skulle åter omgrupperas. Det var skönt. Hon hade fått nog av den här dalen. Hon luckade upp och fäste en blick mot byn och det elddöpta hemvärnskompaniet, när hennes vagn svängde upp på landsvägen som ledde bort från infernot.
Hemvärnet skulle åter lämnas ensamma
-----------------------------------------------------
Rättat och klart....
:blink: *PUST* :blink:
Tack för påfyllningen, simon!
Mycket läsvärt som vanligt, och det var kul att se en liten lokalanknytning till min hemort.
(Karlsborg - Kråk. Har hört mkt smällar därifrån) :)
/V
Mycket bra Simon! Det känns som om du verkligen utvecklats språk och stilmässigt sedan du började. Vad tycker du själv?
F.ö. blir jag lite sugen att testa ditt "scenario" i Steel Panthers MBT....
Tackar Lupson och Viggo!
Jo, man lär sig vad som låter bra, hur man skall använda orden och meningsbyggnaden på rätt sätt och hur man bygger upp en historia. Det största problemet jag har är att få ut hela historien(som jag ända från första avsnittet har haft inne i huvudet) på papper, på ett så bra och rättvist sätt som möjligt. Ni skulle bara veta hur många gånger jag har skrivit om samma text. X-(
Självklart måste du testa på det själv!
Gäller bara att hitta rätt terräng!
Jag har varit för lat att läsa igenom den men jag får nog ta och göra det snart, det jag sett verkar spännande :)
Vad är det jag hör Obizzz?!
Gör om, gör rätt!
:D
Skulle admin kunna vara vänlig och ta bort alla inlägg som gjorts INNAN min sammanställning?
Som jag sa på LAN, mycket läsvärt! Keep'em coming... vet inte om jag vågar läsa mer bara. US$1250 för Steel Beasts avskräcker... :D
QuoteOriginally posted by ft
Som jag sa på LAN, mycket läsvärt! Keep'em coming... vet inte om jag vågar läsa mer bara. US$1250 för Steel Beasts avskräcker... :D
Passa dig :P
Efter en lång tids väntan kommer nu nästa del!
-----------------------------
6: e september 15:44, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med uppknäppt fältjacka och tele-hjälmen avtagen för en sekund, njöt Grehn av hur fartvinden smekte och svalkade hans svettiga hår, ansikte och överkropp där han stod i det uppluckade fordonet. Med slutna ögon och avkopplad från radion, njöt han i fulla drag av situationens konstlade stillhet. Egentligen var omgivningen långt ifrån stilla. Hela kompaniet dånade fram i 50 kilometer i timmen, på en skogsomgärdad grusväg som snabbt förvandlades till grusåker av förbandets 26 larvband. Grehns vagn var placerad som fjärde vagn från täten, vilket innebar att han hade Östbergs stridsvagnar framför sig, och de andra tre plutonernas stridsvagnar och stridsfordon bakom sig. Skogen de färdades igenom påminde honom om hans barndoms somrar hos mormor och morfar. Mörk granskog vilade på båda sidor av den slingrande grusvägen, ibland avbröts skogens mystiska täcke av en utsprängd klippsida, eller ett eller flera hus med tillhörande åkermark och ängsmark. Flera kalhyggen passerades också, och varje gång infann sig en lustig känsla av blottning och utsatthet hos Grehn, som fick honom att ivrigt önska sig bort från hygget, och åter in i den skyddande skogen. Efter någon minuts stillhet och njutningskoma, öppnade Grehn till sist ögonen. Han drog upp sin slitna karta över området ur benfickan. Snart skulle de komma fram till målet för marschen. Bataljonschefen hade givit hela bataljonen order om att falla tillbaka till byn som låg i kartans övre vänstra hörn. Där skulle återhämtning ske samt tolo. Grehn gissade också på att man även skulle gå igenom det som varit och det som kanske komma skulle. Vad som komma skulle villa han inte ens tänka på. Nu gällde det för honom att få med sina soldater till grupperingsplatsen, och se till att de fick mat och vila. Det behövde de så väl.
Kompaniet tog sig snabbt framåt genom granskogen, och snart kunde man skymta byn som var målet för marschen, och som således var utsedd till att husera 1: a Brigadens, 1: a Mekaniserade bataljon. Byn, som var av modellen större, bestod i centrum av villor i olika färger och storlekar, flera smågator, småbutiker och funktionsbyggnader såsom skola, kyrka och sjukstuga. I utkanten av byn låg större lador och förrådsbyggnader, i anslutning till åkrar och större gårdar. På höger sida kunde Grehn skymta hur ett gäng grönklädda män försökte backa in ett stridsfordon i ett bilgarage, och längre neråt gatan de färdades på stod flera stridsvagnar parkerade på gräsmattor och uppfarter, tillhörande radhusen som löpte längs vägen.
När så kompaniet körde in i byn, hann man inte längre än till en yttre gatukorsning, innan man blev stillastående. Grehn kunde skönja en civilklädd man som hade stannat Östbergs tätvagn. Det såg ut som om han försökte göra sig hörd, men Östberg vinkade bara avvärjande åt honom, skakade övertydligt på huvudet och pekade bort mot Grehn med hela armen. Mannen vinkade adjö åt Östberg, och tog sig halvspringandes fram framför Grehns vagn.
ââ,¬ÂKAPTEN GREHN?ââ,¬Â Skrek mannen för full hals, i ett tappert och lyckat försök att överrösta kompaniets alla tomgångsmullrande dieselmotorer.
ââ,¬ÂJA, VEM ÄR DET SOM FRÅGAR?ââ,¬Â Mannen hade nu långsamt börjat närma sig Grehns vagn ifrån vänster, samtidigt som han blick flackade utmed den långa raden av leriga, högljudda och maskerade vagnarna.
ââ,¬ÂMITT NAMN ÄR BO SKARSBO, JAG ÄR FRIVILLIG HJÄLPARBETARE HÄRIFRÅN BYGDEN OCH JAG BÄR PÅ ETT MEDDELANDE FRÅN ÖVERSTELÖJTNANT LUNDQVIST!ââ,¬Â
ââ,¬ÂLÅT HÖRA!ââ,¬Â
ââ,¬ÂJO, DET STÅR SOM SÅ ATT QVINTUS JOHAN SKALL FÖRLÄGGAS DÄR BORTA VID LADORNA, FÖR MINST 10 TIMMARS ÅTERHÄMTNING.ââ,¬Â
Mannen riktade sin högerarm mot några lador som låg på vänster sida om Grehn, lite längre bort utmed vägen, samtidigt som han läste på en liten lapp som han höll i vänstra handen.
ââ,¬ÂDESSUTOM SKALL NI FÖRBEREDA ER FÖR TOLO PÅ PLATSEN. TILL SLUT STÅR DET ATT NI ÄR SIST PÅ PLATS, OCH RESTEN AV KOMPANICHEFERNA VÄNTAR PÅ ER I DEN LOKALA SKOLANââ,¬Â¦ JA, DET ÄR HUSET MED DET GULA TAKET DÄR BORTA!ââ,¬Â
Mannen sträckte upp den skrynkliga lappen till Grehn, som tog emot den och läste. Jodå, nog var det Lundqvists handstil och namnunderskrift. Grehn nickade bekräftande till mannen och stoppade ner lappen i bröstfickan.
ââ,¬ÂTACK FÖR DIN HJÄLP!ââ,¬Â Han vinkade till avsked av mannen, och gav sedan nya instruktioner till Östberg, som strax lät sin vagn på nytt rulla vidare genom byn, i riktning mot de förevisade ladorna.
Väl framme på plats sökte Grehn upp Honkala, efter att, under glada tillrop från övriga besättningsmedlemmar, ha mallat in föraren Söderberg och den 60 ton tunga leopardstridsvagnen i den södra ladans vänstra hörn, och orienterade honom om vad som skulle behöva göras de kommande timmarna. Det var egentligen inget uppseendeväckande eller onormalt. Vagnarna skulle tankas, ammunition skulle fyllas på där det behövdes, vapen och manskap skulle vårdas och sömnschema skulle fastställas. När allt var klart och färdigdiskuterat, lämnade Grehn över befälet till Honkala som genast tog tag i arbetet. Själv var han tydligen försenad till ett bataljonsmöte. Han tog adjö av Honkala, som halvspringandes försvann bort mot ladorna, och tog ut riktning mellan radhusen som verkade övergivna och genade över en lekplats, innan den distinkta skolbyggnaden kunde skönjas mellan huslängorna. Men han hann inte längre än till kanten av lekplatsens sandlåda, innan en tung trötthet slog till. Hans ben lydde honom inte riktigt och en akut illamående känsla spred sig som en löpeld genom hans kropp. Trots vinglig gång, sluddriga tankar och galluppkastningar, lyckades han till slut nå fram till skolan, och var tvungen att sätta sig ned på den breda cementrappa som ledde upp till skolporten. Svagheten i benen och illamåendet hade så smått avtagit, men hela kroppen darrade nu. Tankarna i hans huvud flög runt i allt snabbare takt.
Allting kändes så overkligt. För en dryg vecka sedan hade han fortfarande levt ett normalt Svenssonliv i sin förortsvilla. Hans älskade fru väckte honom fortfarande kvart över sex på morgonen. De åt fortfarande frukost tillsammans, han kysste henne fortfarande adjö innan han åkte till jobbet, och han vinkade fortfarande glatt till sin granne, samtidigt som han lyssnade på morgonnyheterna på bilradion.
Allt det var borta nu. Istället för Peugeot, åkte han nu stridsvagn. Istället för morgonnyheterna i bilradion, var det nu stirriga stridsrapporter på kompstri och batstri, och istället för att diskutera gårdagens hårda fotbollsderby med kollegorna, dödade de nu ryssar, och ryssarna dödade dem.
Han hade alltid vetat och accepterat att hans jobb innebar en risk att kanske hamna i en situation liknande dagens eller gårdagens. Men hur mycket man än hade övat inför den uppgiften, hur mycket man än hade tänkt över situationer som den här, så kunde man aldrig förbereda sig på synen av den fruktansvärda och besinningslösa död som man själv befann sig i och som man själv hade varit delaktig i att skapa. Man kunde aldrig vänja sig vid att ge order som på riktigt kunde vara betydelsen mellan liv och död för hundratals människor, och man kunde aldrig vänja sig vid synen av döda och sårade kamrater.
I efterhand visste han inte hur länge han hade suttit sådär, men så småningom insåg han att det hade varit på tok för länge. Med en kraftansträngning hivade han upp sig själv från sittande ställning, stegade upp för de fyra trappstegen, och öppnade skolporten. Den välkända doften av småskola slog emot honom med full kraft när han klev in i byggnaden. Porten ledde in i skolans, till synes, enda korridor och fem meter längre in var ett bord utplacerat som någon sorts reception. Bakom bordet satt en fjunig soldat som snabbt reste sig upp när Grehn klev in genom porten.
ââ,¬ÂKapten Grehn?ââ,¬Â Soldaten tittade osäkert på Grehn som långsamt tog sig fram till bordet.
ââ,¬ÂJa.ââ,¬Â Han var inte direkt på prathumör, utan stirrade bara uttryckslöst på soldaten som sken upp.
ââ,¬ÂUtmärkt! De andra väntar på dig i salââ,¬Â¦ Ehhââ,¬Â¦ fem. Det är tredje dörren till vänsterââ,¬Â Grehn nickade bara antydande till svar, lät blicken lossna från den osäkra soldaten ansikte, och fixerade den på dörren till sal fem. Några snabba steg senare var han framme vid dörren.
Han gnuggade bort det antydande till tårar i ögonen och rättade till sin stridsväst. Med en djup, lugnande andning som sista förberedelse, öppnade han till slut dörren och steg in i klassrummet.
-------------------------------
du borde skriva in hela historien på nosig.se simon :)
Vi får se vad som händer när allt är färdigt och sammanställt!
:)
Efter uppfriskande skidresa till Vemdalen, kommer härmed en ny del!
Se nu till att övriga NOSIG:are läser min följetong, har förstått att det är lite dåligt med uppmärksamheten på vissa håll.... ;)
Simon :)
-----------------------
6: e september 15:45, Bergrum under Stockholm.
Håkan Syrén stängde dörren efter sig, gick fram till sin plats på det avlånga, svarta bordets högra ytterkant, och bad de övriga närvarande vid bordet om ursäkt för sin sena ankomst.
ââ,¬ÂDet är ingen fara, vi har ändå inte lyckats få igång projektorn förens nuââ,¬Â Chefen för Operativa Insatsledningen, Tony Stigsson tittade glatt på ÖB, samtidigt som han lossade sitt grepp om projektorn och slog sig ner på sin stol.
ââ,¬ÂRegeringssammanträdet drog ut på tiden, men jag lyckades till slut smita ut därifrån. Jag vet inte ens om de märkte att jag försvann." ÖB skrattade lite torrt för sig själv samtidigt som han plockade upp lite papper från sin plastmapp.
"De upphör aldrig att förvåna mig. Just nu sitter de där inne och bråkar om vems fel hela situationen är, och hur inrikespolitiken borde skötas. Innan jag lämnade rummet hade de lyckats glida in på bidragspolitik...Till och med i svåra stunder för nationen som denna, så kan de inte lägga partipolitiken vid sidanââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â Syrén suckade uppgivet, slängde sina papper på bordet framför sig, och granskade alla i ögonen. Förutom han själv och chefen för OPIL var även chefen för Strategiledningen, chefen för MUST, cheferna för Armé-, Marin-, och Flygtaktiska kommandot, Rikshemvärnschefen och cheferna för de tre Militärdistrikten närvarande.
ââ,¬ÂJaha, då sätter vi väl igång då.ââ,¬Â ÖB reste sig från sin stol och gick fram till bordets kortsida, där han flankerade projektorn och hade fri sikt över sammanträdesbordet.
ââ,¬ÂVi kan väl börja med den strategiska översiktenââ,¬Â, menade ÖB och la upp en plastbild på projektorn som nu sparkades igång, med ett monotont surrande.
(Karta 5: Lägeskarta Norden (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/Karta_norden_stor2.jpg))
ââ,¬ÂFörst av allt så vill jag delge er information som blev bekräftad alldeles nyss. Norge och Danmark har tillsammans, efter många timmars konstanta överläggningar över parti- och nationsgränserna, beslutat sig för att gå med i kriget på Sverige, Finland och Baltländernas sida, med främst jaktflygstöd, underhåll och underrättelser. Inblandningen i kriget hålls utanför NATO-medlemskapet och förklaras med ââ,¬Âen nordisk solidaritetstanke som krävs i en så ödesmättad stund för Skandinavien, som denna". Inblandning av norska och danska markstridskrafter kommer att bli en senare fråga. Detta innebär alltså att försvaret av vårt luftrum kommer att utökas väsentligt. Mer om detta längre fram i genomgången.ââ,¬Â Nyheten hade slagit ner som en bomb bland många av mötets deltagare och många glada, eller i alla fall lättade, miner kunde skönjas på många läppar.
ââ,¬ÂDet var dagens glada nyhetââ,¬Â, sa ÖB kort och bistert, och gick raskt vidare genom sina nyligen sammanställda papper.
ââ,¬ÂVidare kan jag meddela att NATO är fortsatt passiva, och varken England, Frankrike, Tyskland eller USA har ännu uttalat sig officiellt om de ryska krigshandlingarna. Trots att Baltiska gränsen korsades av ryssen tidigt på morgonen idag, har inget NATO-land ens vågat nämna situationen, och inget extrainkallat möte har ännu utlysts. EU fördömer den ryska markoffensiven i Baltländerna, Sverige och Finland. Men pekar åt NATO: s håll, och menar att unionens försvarsförpliktelser mer än väl tillgodoses av NATO-medlemskapet. Detta innebär alltså att ingen yttre hjälp kommer anlända, om inte NATO tar tag i saken. Vi i norden står alltså för tillfället ensamma mot den ryska krigsmaskinen.ââ,¬Â ÖB vände på några papper och gick raskt vidare i genomgången.
ââ,¬ÂI Finland står ryssarna drygt 5 mil öst om Helsingfors. Deras offensiv har tillfälligt stannats upp, och i mellersta Finland har två ryska anfallsvägar konstaterats. Dessa har ännu inte mött något större motstånd, och förväntas nå Finlands västkust om 48 timmar med nuvarande anfallstempo, vilket innebär att de flesta större städer i södra Finland kommer att vara i fiendens händer inom 72 timmar.
Det saknas bra information om läget längs den baltiska fronten, men så mycket vet vi att både Vilnius och Tallinn har fallit. Än håller Lettland tillbaka fienden från Riga, men våra experter från MUST hävdar att även Riga kommer att falla inom 24 timmar. Frågor på det?ââ,¬Â Ingen visade någon vilja att avbryta ÖB, så genomgången fortsatte snart.
ââ,¬ÂVad vi vet så inleddes den ryska invasionen av Sverige klockan 09:45, då små ryska fallskärmsförband landsattes några mil bakom östkusten, och de kommande brohuvudena. Dessutom har fallskärmsförband landsatts på Arlanda, Landvetter och Sturup. Dessa har grävt ned sig och avvaktar den fortsatta utvecklingen. Hemvärnsstyrkor har på alla tre platser upprättat stridskontakt med de fientliga styrkorna och på så vis bundit fienden i viss mån till området. Tätt efter luftlandsättningarna följde landstigning av ryska infanteriförband. De ryska markstyrkorna som landsatts sjövägen, uppskattar MUST att vara av storleken förstärkt Infanteridivision, och besitter en hög rörlighet och skyddsnivå. Tre anfallsriktningar för den fientliga divisionen har fastställts. Den första rör sig mot Stockholm, den andra mot Örebro och den tredje mot Jönköping och Vätterns sydspets. Dock är troligtvis inte Jönköping dess slutliga anfallsmål, utan troligtvis Västergötland och då främst Göteborg. Fienden har på sina håll stött på hårt motstånd utav främst HV-förband, men även av reguljära arméförband. Tack vare fiendens snabba framryckning, har flertalet HV-förband förbigåtts, och ryckiga rapporter som nått våra militärdistriktsstaber indikerar på att dessa förbigångna förband nu har börjat slå tillbaka mot fiendens bakre ledning och logistik. Fiendens norra offensiv mot Stockholm har varit snabb och resolut, och hans frontförband står på en linje från Mariefred till Gnesta och kommer de närmsta 24 timmarna att rikta sin fulla kraft mot Södertälje och Himmerfjärden. 2: a Brigadstridsgruppens mekbataljoner har stått i vägen för "Stockholmsoffensiven" och därtill tagit mycket stryk, och det som är kvar av dem har nu dragit sig tillbaka till stridspositioner strax utanför Södertälje, där man samverkar med flertalet Hemvärnsbataljoner i förberedelserna för det som skulle kunna kallas "Slaget om Stockholm". OPIL har förberett evakuering av regeringen, kungahuset och övriga statsfunktioner, inklusive oss, till alternativ plats i Dalarna om fienden lyckas bryta sig igenom Södertäljes försvarslinjer, och passera förbi staden och över Himmerfjärden. Faller Södertälje, så faller Stockholm och vi vet alla vad det innebärââ,¬Â ÖB markerade starkt den sista meningen och tittade allvarligt på personerna kring bordet. Efter en stunds konstpaus fortsatte ÖB.
ââ,¬Â1:a Brigadstridsgruppen har framgångsrikt fördröjt fiendens framryckning över gränsen mellan Östergötland och Närke och i riktning mot Örebro, och man förbereder nu offensiva operationer mot fiendens förband. Brigadstridsgruppens offensiv kommer vara väldigt utspridd, då brigaden är löst sammansatt, och avstånden mellan bataljonerna är stora. Offensiven kan sättas igång tidigast inom 8 timmar, troligtvis längre.
Fiendens sydliga framryckning mot Jönköping är den som har mött minst motstånd, frontförbanden har nått Nässjö och väntas nå Jönköping innan midnatt. Vidare så har all tillgänglig militärpersonal norr om mora nu passerat Dalälven och kommer att ansluta sig till andra hemvärnsförband, i den takt som de kommer fram. Dessutom kommer de första pbv501: orna anlända till ett antal bakre HV-bataljoner om ca 72 timmar. Utbildningen på pansarbandvagnarna har varit snabb och, inom många områden, improviserad, vilket innebär att de inte kommer att kunna användas till mycket annat än understödsvapen i fasta försvarsställningar. Dessutom saknas tillfredställande mängd ammunition till dem.
Flygvapnets fulla styrka är nu grupperad på två flygbaser, Såtenäs och Ronneby. 3 decimerade divisioner är operativa + de delar SWAFRAP som har infunnit sig. Fram till nu så har vi förlorat 15 flygplan och 10 piloter i luftstrider över Östersjön. Än går det ingen nöd på divisionerna vad gäller materiel och manskap, men om situationen fortsätter så här, blir det lite fattigt med piloter. Dessutom har både Såtenäs och Ronneby bombats flera gånger under de senaste två dygnen, men flottiljerna är fortfarande i användbart skick. Det nytillkomna stödet från Danmark och Norge har jag lämnat över till chefen för Flygtaktiska kommandot, som nu är ansvarig för samordningen mellan svenska, danska och norska luftstridskrafter. Mer om det i din genomgång Johan" ÖB nickade kort till Johan Svärd, chefen för Flygtaktiska kommandot, och gick sedan vidare i sina papper.
"Dessutom skulle jag vilja berätta att marinen har lyckats sänka 3 ryska transportfartyg, MUST och FRO är nu nästan helt säkra på att hela ryssens artilleriunderstöd fanns i skeppens last. Detta kan till viss del bekräftas av ryssarnas brist på användning av artilleriunderstöd för markoffensiven. Denna viktiga information har redan delgivits brigadcheferna, vilka i sin tur kommer att vidarebefordra den nedåt i leden. En fiende utan tungt indirekt understöd är en fiende som haltar!
Till sist skulle jag vilja poängtera att fiendens beteende och uppträdande pekar på att man räknat med en snabb och förlamande neutraliseringsoperation mot ett i förhand besegrat Sverige. Detta har man inte lyckats med. Hur situationen kommer utvecklas under de kommande dygnen är helt upp till fienden som fortfarande har initiativet. Men både jag, chefen MUST och chefen OPIL är övertygade om att fienden kommer att rikta all sin kraft mot Stockholm för att lyckas slå ett avgörande slag mot landets ledning. Detta kan innebära att framfarten på fiendens andra förband kommer att saktas ner eller avstanna helt. Dessutom kan det komma att slå tillbaka mot den svenska civilbefolkningen som nu kommer att möta ett mer bryskt ryskt förhållningssätt än tidigare. Som sagt, händelseutvecklingen ligger helt i fiendens händerââ,¬Â. ÖB samlade ihop sina papper och satte sig åter ner på sin plats.
ââ,¬ÂOm nu Rikshemvärnschefen skulle vara så vänlig att dra läget på hemvärnsnivå?ââ,¬Â ÖB tittade uppmuntrande mot den något fetlagde hemvärnschefen, som med en nick till svar, reste sig från sin plats och stegade bort till samma kortsida som ÖB nyss stått vid.
------------------
Strålande Simon!
Har sett fram emot fortsättningen ett tag nu.
Mycket läsvärt Simon, bravo! :)
Om du inte läst den boken tidigare så är "The war that never was" ett tips. Där får man inblick i Sovjet/Rysslands sätt att planera och genomföra operationer. Fiktivt NATO vs WP 1989 men det innehåller mkt intressant du kan använda i din historia. :)
"The war that never was by Michael A Palmer
In 1999, 10 years after the fall of the Berlin Wall, retired Russian and American military and civilian leaders (including George Bush and Mikhail Gorbachev) gather in Newport to play out the ultimate war game as it might have unfolded in 1989. This possible WW III was devised by former Russian intelligence officer Yuri Sinuskin and U.S. Navy captain John Griggs as a "fairly straightforward, if somewhat involved student project, that ultimately became a diplomatic extravaganza." The simulated war begins with a Soviet attack on the German border and escalates until most of today's non-nuclear military technologies worldwide are engaged. As a study of geopolitical and military strategy, the book offers stimulating material for scholars and interested military historians, but as a novel it is less successful--mostly a recitation of events with ever-shifting casts of men and machinery. Palmer, a naval historian and author of Guardians of the Gulf , clearly knows his stuff but he might have been better served by the medium of speculative nonfiction."
Den sista delen om attt den är en torr uppräkning av händelser är något jag inte har något emot, det är en frisk fläkt jämnfört med tex Clancy/Bonds helylle amerikanska hjältehistorier som de väver in i sina (i övrigt bra) böcker.
Ja som Obizzz sa så borde du sammanställa denna i lite större "kapitel" allt då och då och lägga upp på NOSIG hemsidan. Du har defintivt en skrivarådra eller två i blodet. :)
Riktigt trevligt att läsa dethär...
Du borde värkligen sammanställa det och lägga ut det på hemsidan, du kan kanske få en egen del... ;)
Det är iofs inte jag som har hand om sidan, men jag kan inte tänka mig att någon misstycker...
Ah, lysande... hade missat de två senaste. Isch, ruskigt nära lilla Linköping där... :-/
Ledsen att det dröjt så länge med nytt avsnitt, men här är det iaf!
:)
-----------------------
6: e september 17:00, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
[/size]
Till en början lade ingen i rummet märke till Grehn, som uppenbarade sig i dörren. Längs den bortre långsidan stod kompanicheferna och småpratade om något lustigt, då leenden kunde skönjas på några av ansiktena, framme vid tavlan satt bataljonschefen med bataljonens stridsledare och diskuterade tyst någonting över en karta och längst bort i rummet satt ytterliggare fyra män i samspråk kring ett runt bord med tillhörande soffgrupp. Grehn kände igen alla fyra, och förstod att de tillhörde bataljonsstaben. Några av dem hade troligtvis kommit till förbandet under de senaste 48 timmarna, då de inte hade varit närvarande vid det förra mötet.
Sakta avstannade all verksamhet och allas blickar riktades mot Grehn där han nu stod. Samtalen som pågått dessförinnan tystnade snabbt, och en talande tystnad lade sig i det lilla klassrummet, som för tillfället var möblerat med bänkar och stolar i två rader framför whiteboardtavlan, som var full med text i alla slags färger. Alla såg direkt vad det var som skiljde honom från dem. Grehn hade mött den skenande elefanten, det hade inte de gjort. Stora svettavlagringar kunde skönjas i kanterna av Grehns panna, tinning och hals, Sot och maskeringsfärg bildade ett smutslager i hela ansiktet och hans hår hade inte tvättats på flera dygn och var därför helt insvept i smuts och intorkad svett. Hans ögon, något röda av tårar, iakttog dem och den uppknäppta uniformen och stridsselen utgjorde ett sjaskigt intryck gentemot de övrigas prydliga uniformer. Då ingen lyckades bryta sig ur stirrandet och hälsa honom välkommen, tog Grehn själv tag i saken och slog sig tyst och förstående ner vid den främsta bänkradens högra kant, och slängde upp sitt kart- och anteckningsfodral på bänken framför honom. Bataljonschefen Lundqvist lyckades till slut avbryta den pinsamma tystnaden.
ââ,¬ÂSå bra att du är här Joakimââ,¬Â¦ Nu kan vi ju inleda mötet, eller vad säger ni?ââ,¬Â Ingen gjorde ansats till att protestera, och efter en kort stund så satt alla kompanicheferna i den främre bänkraden, och stabsofficerarna slog sig ned i raden bakom kompanicheferna. Själv stod nu Lundqvist upp framför whiteboardtavlan, medan stridsledaren slog sig ner sig på en vadderad och reglerbar kontorsstol som stod mot den bortre väggen.
Bataljonschefen Lundqvist, började med att snabbt gå igenom dagordningen som stod uppskriven på whiteboardtavlan och bad sedan en av stabsofficerarna bakom Grehn att gå fram till tavlan och inleda genomgången. Det visade sig vara bataljonens underrättelsechef, major till graden och Andersson till namnet, som nu med pekpinnen i hand och med torr och neutral röst, gick igenom krigsläget i stort.
ââ,¬ÂJaha, för att göra en lång historia kort så kom så ryssen igår som vi alla vetââ,¬Â Den lätt grånande men stabila mannen förde pinnen över kartan, som hängde ner från taket, över Norden.
ââ,¬ÂOch han får gärna komma hit!ââ,¬Â En av de yngre kompanicheferna kunde inte låta bli att kläcka ur sig en käck kommentar och tittade på sina kollegor för samförstånd, med en antydan till fräckt leende på läpparna. Leendet försvann dock snabbt när hans ivriga blick nådde Grehns.
ââ,¬ÂOm du och dina soldater nu är så sugna på strid så kan ju någon av er förslagsvis byta plats med fänrik Dalman som alldeles nyss förlorade en vagn och hela vagnsbesättningen, eller varför inte med någon av besättningsmedlemmarna? Kapten Högdin skulle säkert också uppskatta all hjälp ha kan få till sitt reducerade hemvärnskompani som nu står helt ensamma mot en mekaniserad fiende som känner deras position. Är du och dina mannar beredda att ställa upp på det självmordsuppdraget?!ââ,¬Â Grehns irriterade röst hade gradvis stegrat till lågt skrik när han avslutade meningen. Stenström, vilket var namnet på den unga kompanichefen, slog rodnande ner blicken i bordet och svarade inte. Övriga mötesdeltagare skruvade obekvämt på sig och följde Stenströms exempel. Grehn höll kvar blicken på Stenström men kunde inte undgå att iaktta en irriterad blick från bataljonschefen. Grehn släppte därför blicken från den yngre och hetsigare kollegan, och lät därmed ämnet bero.
ââ,¬ÂJahaââ,¬Â¦ Då fortsätter jag välââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â Andersson fann sig till slut i den obekväma situationen, och lyckades till slut fånga de andras uppmärksamhet på nytt.
ââ,¬ÂNåväl, runt 09:45 på söndagsmorgonen landsattes de första ryska trupperna längs ostkusten, med koncentreringspunkter i Västervik, Arkösund och Oxelösund, en bit inåt land fälldes fällskärmstrupper som snabbt säkrade framryckningsvägar. Dessutom landsattes tyngre luftburna förband på Arlanda, Sturup och Landvetter, där de inväntar marktrupperna. Andra brigaden var de första arméstridskrafterna som fick stridskontakt med de ryska styrkorna. Detta skedde tidigt på förmiddagen, och intensiva strider har, mer eller mindre konstant sedan dess, förts mellan den mer och mer decimerade brigaden, och de ryska invasionsstyrkorna. Andra brigaden stålsätter sig nu utanför Södertälje, där deras slutliga strid troligtvis kommer att stå. Hur situationen ter sig för våra kollegor där borta är svårt att personligen föreställa sig. Det enda vi kan göra är att binda de ryska styrkorna på vårt avsnitt så gott det går... Det för oss in på vår situation. Vår brigad har framgångsrik bedrivit fördröjningsstrid sen stridskontakt med ryska förtrupper skedde för första gången under gårdagskvällen. Sedan dess har vi och övriga bataljoner inom brigaden visat en fasthet och vilja som nog får ryssen att tänka över sitt uppträdande och beteende framöver. Vad vår bataljon anbelangar så har vi genomfört vår uppgift tillfredsställande, och därigenom lyckats tillintetgöra stora delar av en rysk skyttebataljon. Detta bådar gott inför de kommande dygnens verksamhet.ââ,¬Â
Grehn, fortfarande något irriterad och upprörd, satt tålmodigt och väntade på att Andersson skulle ge dem information om de fientliga styrkorna som stod framför bataljonen, dess sammansättning, styrka och möjliga intentioner. Han ville ha detaljer, men majoren fortsatte att prata på om det övergripande läget och ââ,¬Âden stora bildenââ,¬Â. När majoren avslutade sin genomgång och började röra sig mot sina gamla plats i andra bänkraden, kunde den mer och mer otåliga Grehn inte hålla sig längre utan flög nästan upp ur sin stol och riktade sig mot majoren.
ââ,¬ÂVänta lite nu! Hur är det med de vodkahalsande killarna några kilometer härifrån?ââ,¬Â Grehn pekade med rak arm i riktning mot deras senaste stridskontakt, och spände ögonen i den överraskade majoren.
ââ,¬ÂVad gör de just nu, och vad förväntar ni er att de kommer att göra?ââ,¬Â Under någon sekund tittade Andersson på Grehn som om han inte riktigt förstått frågan.
ââ,¬ÂJaha, nä det är nog inget att oroa sig över. De kommer nog inte göra så mycket efter all pisk vi gav dem igår och idag.ââ,¬Â Han fortsatte mot sin plats. Grehn bleknade.
ââ,¬ÂAll pisk vi gav dem?! Vad är det för jävla svar?! Förutom några eldstötar från Zäta Erik så är det bara ett förband inom bataljonen som har gett pisk så vitt jag vet!ââ,¬Â
ââ,¬ÂNu räcker det Grehn!ââ,¬Â Lundqvist hade nu också rest sig upp bakom sin kateder och bankade näven i bordet, så whiteboardpennorna rullade ner på golvet.
ââ,¬ÂOm du har en fis på tvären om något så tar du och jag det efter mötet!ââ,¬Â Grehn insåg att han gått över gränsen. Han hade inte bara tappat behärskningen och förolämpat Andersson, utan hela bataljonsstaben med Lundqvist i spetsen. Men innerst inne ville han inte ge sig. Den information som Andersson givit dem om fienden var allt annat än tillfredställande och det var ingenting han kunde grunda en eventuell stridsplan på. Han gjorde detta klart för Lundqvist som suckade tungt.
ââ,¬ÂOm du bara sätter dig ner, tar ett djupt andetag och lyssnar på vad Karlsson här har att säga så behöver du inte oroa dig.ââ,¬Â
Grehn bad om ursäkt och satte sig tungt ner. Detsamma gjorde Lundqvist, samtidigt som han vinkade fram Karlsson som, i egenskap av bataljonens stridsledare, nu skulle dra sin del av genomgången. Grehn harklade tyst till och försökte på nytt koncentrera sig. Kanske skulle det komma något matnyttigt denna gången.
Du behöver inte vara ledsen för att det dröjt, Simon.
Jag väntar gärna på så här spännande läsning.
(fast helst inte för länge!)
Hallo!
Ny del färdig! Hope you like it!
:)
------------------------------
6: e september 17:50, gränslandet mellan Närke och Östergötland.
Med tillhörande buller och stök reste sig mötets alla deltagare, och sträckte på sig, innan de en efter en trippade ut ur rummet, ensam eller samspråkande med en kamrat. Mötet var slutligen till ända, och Grehn gick därför fram till katedern där Lundqvist tyst satt och betraktade honom. Lundqvist hade diskret vinkat på Grehn när mötet gick mot sitt slut, och han anade att Lundqvist ville prata om Grehns utbrott tidigare under mötet. Väl framme vid katedern försökte Grehn be om ursäkt, men blev snabbt avsnoppad av Lundqvists lugna och dämpade röst.
ââ,¬ÂJag vet att du har haft det jobbigare än någon av oss andra det senaste dygnet, och Stenström uttryckte sig jävligt klumpigt. Men du måste lugna ner dig. Vi är ett lag, och det är bara lagarbete som gäller från och med att vi skickades ut hit. Är det förstått?ââ,¬Â Lundqvist spände ögonen i Grehn, som nickade långsamt.
ââ,¬ÂDessutom tycker jag inte om att du ifrågasätter stabens arbete, innan allt är redovisat. Nu skällde du på Andersson, innan du hade sett hälften av det som skulle gås igenom. Det bör inte hända igen.ââ,¬Â
ââ,¬ÂJa, det förstår jag. Jag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga beteende, det kommer inte att upprepasââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â
ââ,¬ÂDet hoppas jagââ,¬Â¦ Seså, iväg med sig till kompaniet. Din ersättningsvagn plus besättning lär anlända från brigaden vilken minut som helst nuââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â Lundqvist reste sig upp och tog avsked av Grehn med ett fast handslag.
ââ,¬ÂDu och dina soldater har gjort ett bra jobb hittills. Fortsätt med det!ââ,¬Â
ââ,¬ÂSjälvklart!ââ,¬Â Grehn vände sig om, något mer lättad än tidigare, och gick ut genom klassrumsdörren.
Snart var han ute på skolgården igen, där han drygt 20 minuter tidigare, hade brutit samman. Det kändes rätt avlägset just nu. Han hade repat nytt mod och kände stort hopp till de kommande dygnens verksamhet. Lundqvist och Karlsson hade presenterat en stridsplan för bataljonen, som på många sätt var osäker och chansande, men samtidigt järv och taktiskt briljant. Planen hade tydligen dirigerats ner till bataljonen ändå uppifrån divisionsledningen, och var tydligen av stor taktisk betydelse för hela krigsutvecklingen på deras avsnitt. De skulle få mer detaljerad information på plats. Nu gällde det att se till att hans kompani var tankat, laddat och utvilat till avmarschen, som var bestämd till 0500 imorgon bitti. Grehn suckade till, tog ut riktning tillbaka till kompaniets förläggning, och började repetera i huvudet, vad Lundqvist och Karlsson gått igenom innan.
ââ,¬ÂEtt möte med kompaniet om en halvtimme låter braââ,¬Â, bestämde Grehn för sig själv där han gick.
Han hann inte längre fram än till skolgrinden, innan han stoppades av någon som lätt knackade honom på axeln. Han vände sig om, och tittade in i ögonen på Stenström, som något förlägen tog ansats till att säga något.
ââ,¬ÂJag skulle vilja be om ursäkt för mitt klumpiga uppträdande innanââ,¬Â¦ Det var en onödig och barnslig kommentar som inte alls passar vår situation.ââ,¬Â Stenström försökte, med alla buds stående medel, kämpa mot sin förlägenhet. Efter någon sekunds tystnad la Grehn an ett lätt leende på läpparna.
ââ,¬ÂDet är ingen fara Kristoffer. Jag tog väl egentligen inte så illa upp som det verkade, jag var väl mest ur fas just då... Vart står era vagnar nånstans?ââ,¬Â Stenström förklarade att hans kompani var förlagt längs en gata med radhus som låg åt Grehns håll, och de började långsamt att sida vid sida gå iväg mot sina förband. Sensommarkvällen var ljummen och himmeln klarblå. I öster kunde man sikta några rökpelare och på avstånd kunde de höra smatter från automatkarbiner, som tyst påminde de båda om deras hemska verklighet. Under glatt samspråk kom de snart upp på gatan där Stenströms stridsvagnskompani hade ställt sig över natten. Varje radhusuppfart längs vägen fylldes både på längden och på bredden av de för det ovana ögat gigantiska stridsvagnarna. Överallt kunde man se grönklädda soldater som rörde sig mellan husen, på vagnarna och på gatan. Här och var kunde man även skymta en och annan civilist som bekantade sig med förbandet och soldaterna. Längre bort längs gatan stod en hop med saliga ungar, som fick provsitta i stridsvagnen som stod parkerad på en uppfart till en av ungarnas hus.
ââ,¬ÂHär har ni det bra!ââ,¬Â, Log Grehn åt Stenström, när en kvinna i 40-årsåldern passerade dem med en uppmuntrande min i ansiktet och en bricka med mat i händerna.
ââ,¬ÂJajammen, alla i området har visat stor förståelse för vår närvaroââ,¬Â¦ Alla utom den där gamle gubben.ââ,¬Â Stenström pekade åt ett hus på höger sida om gatan, utan stridsvagn på garageuppfarten. Persiennerna på husets framsida var nedrullade, men de kunde se hur de var uppböjda något i ena fönstret. När Stenström pekade mot huset slog springan snabbt igen. Uppenbarligen var gubben vaken.
ââ,¬ÂHan vägrar komma ut, och har redan skällt ut flera av mina soldater på rejält manér, för att de ââ,¬â,,¢uppviglar till våldshandlingar mot oskyldiga medborgare och medmänniskor!ââ,¬â,,¢ och så vidare.ââ,¬Â Stenström skakade på huvudet.
ââ,¬ÂSäkert en gammelkommunist eller liknandeââ,¬Â¦ Man blir ju bara så trött.ââ,¬Â
ââ,¬ÂJo verkligenââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â Grehn skrattade lätt.
ââ,¬ÂStenström!ââ,¬Â En av officerarna på Stenströms kompani ropade på honom från ett hus en bit bort på gatan.
ââ,¬ÂVi har lite frågor och tankar kring TOLO:n, kan du komma hit?ââ,¬Â
ââ,¬ÂJavisst, jag kommer medsamma!ââ,¬Â Stenström vände sig till Grehn.
ââ,¬ÂTack för sällskapet, och jag är glad att vi har rett ut mitt misstag, men nu måste jag ge mig iväg till mina fänrikar. Att de inte har gått ned sig i sjön där borta ännu, övergår mitt förstånd!ââ,¬Â
ââ,¬ÂHaha, jo, jag känner igen det där!ââ,¬Â De tittade flinande på varandra och tog avsked, innan de gick iväg åt skilda håll.
Efter en stunds promenad ner längs gatan och över två hustomter, kom Grehn till sist fram till ladorna där Qvintus Johan skulle stå över natten. Från den bortersta ladan kunde han höra välbekant musik. Han gick lungt bort till ladans ingång, och kikade in genom dörren. Soldaterna hade tydligen fått låna en cd-spelare av någon bybo, och satt nu och sjöng i takt med gamla metallicalåtar. Uppe på ett stridsfordons motorhuv satt Honkala och samtalade med vagnens skytt. Grehn smög sig förbi de skrålande soldaterna och kom upp bakom Honkala. Med ett snabbt slag mot njuren fick han finlandsvenskens uppmärksamhet.
ââ,¬ÂTjenare, du har det trevligt med pöbeln ser jag!ââ,¬Â Grehn hängde med överkroppen mot chassiets överkant och tittade retfullt på Honkala.
ââ,¬ÂJomenvisst serru, vill herr kapten att vi stänger av den förfärliga musiken så vi inte stör er skönhetssömn?ââ,¬Â Honkala retades tillbaka.
ââ,¬ÂNejdå, det går så bra såhär, men jag tänkte att vi kör ett möte med plutoncheferna om en kvart, vad sägs om det?ââ,¬Â
ââ,¬ÂDet låter som en god idé!ââ,¬Â Honkala tog sats för att resa sig upp.
ââ,¬ÂYtterst bra, informera de andra. Höskullen i andra ladan om en kvart alltså!ââ,¬Â
ââ,¬ÂSjälvklart herr nådig kapten!ââ,¬Â
Tack!
:)
Riktigt trevligt att hinna läsa ikapp lite nu när man är ledig... :)
Lyftupptrådfördetärdenvärd!
Tack ft! :)
Jobbar på ny del, kommer snart!
Den kommer nu. :)
-------------------
6: e september 18:25, gränslandet mellan Närke och Östergötland.[/size]
När så Johan Dalman hade slagit sig ner runt det skrangliga bordet uppe på höskullen, var alla deltagare närvarande, och mötet kunde inledas. Grehn harklade till.
"Välkomna. Enligt Honkala så är alla plutoner i det närmaste färdiga med sina sysslor och redo för TOLO. Föredömligt, men vi får vänta med det tills imorgon bitti då den istället skall genomföras i början av vår fordonsmarsch till vårt kommande operationsområde, som vi snart skall tala mer om." Grehn vände sig till Dalman.
"Har ersättningsvagnen med besättning kommit än?" Under bataljonsmötet hade Lundqvist meddelat att han hade lyckats få tag i en reservvagn med tillhörande besättning, vid mötet med brigadledningen under eftermiddagen. Grehn hade insisterat på att den borde tilldelas Dalmans pluton, som hade förlorat en vagn och vagnsbesättning under försvaret av dalen. Så hade också beslutats.
"Ja, det stämmer, de kom för drygt 10 minuter sen. Jag välkomnade och introducerade dem för de övriga plutonsmedlemmarna, därefter gick vi igenom lite grundläggande förhållningsorder, innan jag lämnade dem med övriga plutonen och gick hit. Därav min lilla försening. Jag får ta mig mer tid med dem imorgon." Dalman tittade, om inte glatt, så i alla fall nöjt på Grehn. Det kändes skönt att återigen ha en något sånär fulltalig pluton under vingarna.
"Gott, jag ska hälsa på dem det första jag gör imorgon bitti." Grehn tog en stunds konstpaus.
"Nåväl. Om vi skall ta alltihop från början, såsom jag har fått det förklarat, så har de ryssar som ligger på vår brigad inte rört på sig sedan middagstid idag. De som stötte ihop med vårt kompani idag var ett undantag.
Operationsledningen är ense om att inbromsningen av den ryska framfarten troligtvis beror på att deras tross- och underhållsförband inte klarar av att följa det höga tempo som deras frontförband har hållit de första 24 timmarna av markkriget. Dessutom har HV-förband genom eldöverfall lyckats ställa till en del oreda i Fi:s bakre led. Man har alltså gjort tillfälligt halt för att låta de bakre leden komma ifatt, samt omgruppera och reorganisera frontförbanden, innan man fortsätter upp mot Örebro.ââ,¬Â Grehn tittade runt på deltagarna. Några förde anteckningar, någon diskuterade viskande situationen med en kamrat, andra satt bara avslappnat, och lyssnade på vad Grehn hade att säga.
"Fienden har alltså stannat upp sin framryckning och släppt initiativet. Vid middagstid i morgon, går hela brigaden därför till anfall längs hela frontavsnittet. Vår bataljon har blivit tilldelad en strategiskt viktig stridsuppgift. En av våra UAV:er upptäckte tidigare idag att en flera kilometer stor lucka i ryssens linjer har öppnats, och blottar en större knutpunkt för deras Underhålls- och reparationsförband. Det är en chans vi inte får missa, och det ska vi inte göra heller." Grehn lade upp en karta på bordet, och vek ut den långsamt. Deltagarna surrade tyst med varandra och studerade kartan noggrant.
( Karta 6: Bataljonens nya operationsområde (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta6.jpg) )
"Tanken är alltså att bataljonen skall anfalla västerifrån och ta Högbro, det är alltså samhället uppe i kartans nordöstra hörn, där ett stort antal fiender i form av underhållsförband och liknande finns grupperade. För att göra detta måste vi ta oss genom det mindre samhället i mitten av kartan, Krusbo, samt bäcken som rinner från nord till syd genom Krusbo. Det finns en bro över bäcken inne i Krusbo, som, enligt uppgift, tål både våra stridsfordon och stridsvagnar. Detta skall dock verifieras på plats. Detsamma gäller ån som rinner genom Högbro. Två broar finns där. En av dem skall tåla våra fordon, den andra är lite mer osäker.
I det större skogspartiet väster om Krusbo finns ett hemvärnskompani nergrävt. Dessa lämnade Högbro när ryssen kom, och kan troligtvis bära på en hel del intressant info om både fienden och terrängen, samt broarnas uppskattade hållbarhet osv."
Efter ännu en kort paus tog Grehn ny ansats.
"Alltså, enligt order från brigadledningen skall vår bataljon framrycka mot och ta Högbro samt området Nordöst om samhället, därefter vara beredd försvara tagen terräng. Lyckas vi göra det, har vi skurit av stora delar av fiendens underhållsvägar till frontförbanden, vilket kommer att underlätta rejält för övriga delar av vår brigad, i deras försök att lyckas slå och nedkämpa fiendens frontförband. Jag behöver alltså inte poängtera för er hur viktig vår uppgift är."
Grehn tittade allvarligt på deltagarna som tyst nickade förstående till svar. Grehn lade handen på kartan, och illustrerade.
ââ,¬ÂTanken är att två av bataljonens kompanier framrycker genom Krusbo och därefter upp genom den norra av de två dalarna. Samtidigt börjar de två andra kompaniernas framryckning norr om sjön, och sedan vidare över slättlandet. Hela bataljonen sammanstrålar söder om Högbro, där båda framryckningsstråken sammanfaller. Bakom anfallet följer bataljonens granatkastare, som förser anfallet med indirekt understöd, samt bataljonsstaben o bataljonstrossen. Tyngre understöd i form av haubitsbataljonen kommer inte finnas att tillgå. Detaljer får ni imorgon, Frågor?ââ,¬Â
ââ,¬ÂSkall vår bataljon framrycka över öppna fält och genom dalgångar, utan tillgång till haubitsunderstöd?ââ,¬Â Fänrik Husic, som var chef över kompaniets ena stridsvagnspluton, tittade frågande på Grehn.
ââ,¬ÂSvar JA. Brigadledningen har gjort bedömningen att vi kan det. Genom snabbhet och rörlighet och extra vaksamhet i vårt anfall kan vi minimera risken. Dessutom har vi ju bataljonens granatkastare, även om de inte kan ersätta en haubitsbataljon.ââ,¬Â Grehn hoppades att alla var nöjda med svaret, men kände själv en gnagande oro över att anfalla med en hel mekaniserad bataljon över delvis öppna områden.
ââ,¬ÂOm det inte finns några fler frågor, så tycker jag att vi alla går och försöker få oss några timmars sömn, det kommer att bli en lång dag imorgon. Återsamling här imorgon bitti, klockan 0600. Godnatt.ââ,¬Â Med de orden reste sig alla upp och tackade honom för genomgången, och avvek därefter mot respektive sovplats. Inte många ord utbyttes de emellan, de flesta verkade trötta. Grehn var också trött, det erkände han för sig själv, men han ville vara väl förberedd inför morgondagen, och stannade uppe tillsammans med kartan över Högbrodalarna och sina anteckningar, långt efter att alla andra hade somnat, innan han själv tillät sig själv att somna in i en halmhög, tillsammans med övriga i hans besättning. Inom kort sov han djupt.
Spänningen tätnar alltjämt...keep up the good work!
Det är inte längre "riktiga" kartor? Hittar inte igen orterna...
Det har aldrig varit "riktiga" kartor. Mycket enklare för mig att själv "hitta på" dem... Hoppas jag inte raserade din värld nu.... ;)
Ptja, det var någon där som var riktig med en översikt av läget i landet i stort? Jag minns att jag reagerade på att huga, det började vara nära lilla Linköping...
jo iofs, den glömde jag. DEN är riktig.... :P
Har skrivit som en galning sen senaste avsnittet, och publicerar idag Följetongens hittills längsta sammanhängande avsnitt. Hoppas ni gillar det (Och hoppas att ni orkar läsa allt ;) )!
:)
------------------------
6: e september, 21:00, Högbro.[/SIZE]
"Satans jävla idioti!" Potecknovs hårt knutna näve slog i bordet framför honom med sådan kraft att hans nybryggda kaffe skvätte över kanten på den gulvita koppen och landade på bordet, en hårsmån från en av alla miljontals rapportblanketter, samt på bataljonsadjutantens fältskjorta. Utan att be om ursäkt drog han ilsket fram två servetter ur en papplåda på golvet, och torkade upp kaffepölen på bordet med den ena, och räckte bryskt över den andra till adjutanten, som fick klara sig bäst han ville. Han ansåg faktiskt att han hade all rätt att vara arg. Ända sedan han och hans motoriserade infanteribataljon hade lastats ur fartygets mörka inre, sent på förmiddagen den 5:e september, och ut på Norrköpings kajer, så hade bataljonens framryckning kantats av fördröjning, krångel och inkompetens.
Norrköping hade tidigt på morgonen säkrats av ryska fallskärmsförband, som, efter att ha genomfört sina primära stridsuppgifter, bland annat hade till uppgift att leda hans, och övriga, förband ut ur stadens vägnät, så att hans bataljon kunde sluta upp med resten av brigaden, och påbörja sin blixtoffensiv mot Örebro och Tiveden. Han betonade ordet "blixt" för sig själv, med en viss ironisk bismak.
Planen hade varit att hans bataljon, som var brigadens sista förband på plats, skulle ta sig ut ur Norrköping via riksväg 51, och sluta upp med brigaden utanför Svärtinge, för att därefter påbörja uppmarschen mot Örebro. Men redan där hade något gått fel. Potecknov gissade på att någon bortkommen fallskärmsnisse som dirigerat trafiken ut ur Norrköping, hade blandat ihop hans bataljon med något förband som skulle agera flankskydd söderut, för när hans bataljon äntligen lyckats ta sig ur kaoset som rådde på Norrköpings vägar, och till slut kom ut på landsvägen, insåg han snart att de var på väg åt helt fel håll! Istället för riksväg 51, körde hans bataljon för full fart på E4:an, i riktning mot Linköping!
Självklart beordrade han helt om, och snart var de inne i Norrköping igen, för att på nytt försöka ta sig till 51:an. Detta visade sig lättare sagt än gjort. Hela västra och norra Norrköpings vägnät var precis som tidigare igenkorkade av antingen flyende civila, eller framryckande ryska förband. Det blev heller inte enklare av att motståndsfickor bestående av lokalt hemvärn, besköt de ryska förbanden med jämna mellanrum. Dessa nålsticksförsök resulterade så gott som varje gång i att hemvärnarna själva strök med, men att trafiken på den drabbade sträckan stoppades upp i ungefär 10-15 minuter, innan den kunde komma igång igen. Mer och mer irriterad hade han svärande iakttagit tiduret inne i hans stridsledningsvagn, som obönhörligen tickade vidare och förbi tiden för brigadens samling utanför Svärtinge, motståndsfickor och inkompetenta trafikledare till trots.
Hur som helst. Efter ett ha skällt ut ett antal fallskärmssoldater, fixat en bandkrängning mitt i en tungt trafikerad korsning, och prejat en improviserad svensk vägspärr i höjd med Kvillinge hade han till slut lyckats ansluta sig och sitt förband till brigaden. En och en halv timme för sent. Efter att ha mottagit en ordentlig åthutning av brigadchefen Ivanov(som Potecknov förövrigt tyckte rätt illa om efter deras gemensamma tid vid krigsskolan) och nedslående meddelats att brigadens tunga artilleriunderstöd olyckligt hade sänkts drygt 20 sjömil norr om Gotska sandön, vilket innebar att man blev tvungen att framrycka utan att kunna falla tillbaka på sitt trygga och ökända artilleri, påbörjades så framryckningen mot Örebro, längs små skogsvägar nordöst om Finspång.
Den ryska frontbrigaden höll en god framryckningsfart trots de många och små grusvägarna, nästan lite för god fart tydligen, för klockan 1500 fick man order om tillfällig halt, för att låta underhållsförbanden komma ikapp. Uppenbarligen hade deras kartläsning varit ännu sämre än fallskärmsnisses och de hade nu kört bort sig totalt, någonstans i västra Kolmården. När så otåligheten inom förbandet och han själv hade nått bristningsgränsen framåt 17-tiden, kom ordern om fortsatt framryckning väldigt lägligt.
Såhär i efterhand kunde han erkänna för sig själv att han hade varit något negligant mot de svenska stridsförberedelserna. I höjd med Regna hade brigadens förtrupp mystiskt blivit utskjuten vid 18-tiden, innan de ens han skicka iväg en ordentlig stridsrapport. Potecknov hade i sin enfald trott att motståndet hade bestått av något värnpliktsbemannat och grönt stridsfordonskompani från militärförläggningen Kvarn, inte så långt därifrån. Därför hade han inte vidtagit några större åtgärder, mer än att se till att hans bataljon var mer vaksam och försiktig i sitt framryckningssätt. Till slut hade operationsledningen i alla fall varit tvungen att beordra halt för brigaden, som hade rusat ifrån underhållstrupperna med flera mil. Bataljonen slog läger i en mindre by över natten, och inväntade nästa dags fortsatta framryckning, i förhoppning om att underhållstrupperna skulle hinna upp dem under natten.
Nästa dag hade det omöjliga inträffat. Brigadens spaningsförband hade mött hårdnackat motstånd i en by som låg vid mynningen av en längre dalgång. Brigadstaben uppskattade att det troligtvis var ett nedgrävt hemvärnsförband, med mineringar och pv-vapen, som hade lyckats skjuta ut tre av brigadens spaningsfordon. Efter en dags långsammare framryckning genom den östergötska skogen, fick därför Potecknovs bataljon, vid 1430-tiden, order om att falla in i dalgången och nedkämpa hemvärnsförbandet som hade visat upp ovanligt hårdnackat motstånd för att komma från ett hemvärnsförband. Potecknov upplystes om mineringarna som tydligen var koncentrerade till dalens nordöstra sida, och tilldelades eldtillstånd med brigadens alla granatkastare, för att kompensera bortfallet av artilleriet något sånär. Dessutom blev han tilldelad ett stridvagnskompani, för att verkligen kunna krossa det hårdaste motstånd brigaden hittills hade mött.
Det som sedan utspelade sig fick Potecknov att ömsom sucka förtvivlat, och ömsom svära förbannat, när han tänkte på det. Det hade inte alls varit något hemvärnsförband med ovanligt sega gubbar som låg och tryckte i byn.
I god ordning hade bataljonen rullat genom dalen medan hans granateld låg rakt i målet, rakt i hemvärnsförbandets ställningar. När så stridsvagnskompaniet var så gott som framme vid byn, bokstavligen lyfte den sydvästra dalsidan i ett eldinferno som fick hela bataljonen att instinktivt rygga tillbaka. Fienden hade lyckats lura honom i fällan, och han var nu i ett dödligt underläge. Den mentala chocken som drabbade hela bataljonen varade i ett fåtal sekunder, men räckte gott väl för fienden att deorganisera framryckningen och krossa hans organisation. Till slut hade Potecknov lyckats ta sig ur sitt beslutsvakuum, och beordrade sin vagnchef att skjuta rök och backa bort från bakhållet, samtidigt som han började ge order till sina kompanier, i den mån de lyckades uppfatta och utföra dem, i den förvirring och panik som rådde. Han lyckades bilda sig en snabb uppfattning om läget, innan han fattade några beslut. Stridsvagnskompaniet var inblandat i en förtvivlad kamp mot en fiende som både fanns nergrävd i byn rakt framför honom, samt uppe på dalsidan. Detsamma gällde hans främsta skyttekompanier, som desperat försökte ta sig ur bakhållet, genom en dold skogsväg strax öster om byn. Ännu ett av hans skyttekompanier hade klängt fast vid dalens sydvästra sida, och började nu bekämpa fienden längre upp på kullen. Hans tredje skyttekompani hade snabbt svängt av vägen åt höger och tagit stridsställningar på motsatta dalsidan.
Det fanns egentligen inte så mycket att göra. Han beordrade full back åt resterna av stridsvagnskompaniet och det blottade skyttekompaniet, samtidigt som han gav instruktioner åt det nordöstra skyttekompaniet att ta sig över kullen och omfamna byn från nordost. Förhoppningsvis skulle han lyckas organisera resterna av de främre kompanierna till motanfall, medan skyttekompanierna på hans flanker band fienden.
Hans agerande hade troligtvis betalat av sig om han hade haft artilleriunderstöd att disponera. Då hade han enkelt kunnat förvandla dalsidan som hyste fienden, till en upplöjd jordhög. Men så var inte fallet eftersom hans kanoner låg och slumrade på Östersjöns leriga botten, och det var med förskräckelse som han ändå kunde skönja bogvågsknallar, ett lätt susande och visslande ljud som måste betyda att fiendens artilleri däremot inte låg på någon havsbotten. Han hann precis utfärda en varning om inkommande granater på bataljonsnätet, innan han maktlöst iakttog hur fiendens granater utan pardon slog ner på hans avsuttna skyttekompani som avancerade uppför dalsidan, nästan samtidigt som han tappade radiokontakt med sitt andra skyttekompani som utkämpade en strid på liv och död vid andra dalsidan.
Efter ett par minuters fruktlösa försök för att få kontakt med Fedorov, som chefen för skyttekompaniet hette, stod kompaniets öde klart för honom, när 2 BMP-vagnar från kompaniet lyckades sluta upp med resterna av den en gång så starka bataljonen som återsamlades längre in i en inbuktning i dalen, där fienden inte kunde se dem. Av deras förvirrade berättelser att döma, så hade Fedorovs vagn varit en av de första att skjutas ut inom kompaniet, och snart hade så gott som hela kompaniet varit utskjutet. Men det fanns tydligen överlevande bland vraken borta i dalmynningen, för Potecknov kunde fortfarande höra sporadisk skottlossning därifrån, som dock snart dog bort helt.
Efter en stunds villrådighet, fick bataljonen till slut order om att dra sig ur stridslinjen, och ta sig till samhället Högbro, en viktig geografisk knutpunkt bakom fronten, som fungerade som framskjuten underhålls- och reparationsplats, samt stabsplats för underhållsförbanden. Där skulle man få återhämta sig från sina upplevelser, för att så småningom återansluta sig till brigaden. Så skedde, och vid 18-tiden rullade en sargad spillra av vad som en gång var en infanteribataljon in i Högbro, ett litet slumrande samhälle på den östgötska landsbygden, som efter den ryska interventionen myllrade av liv. Överallt kunde man se lastbilar, mobila tankanläggningar, reparationscontainrar, och allt annat som hör en militär trossplats till. Efter att ha välkomnats av platschefen, hade han installerat sig själv och bataljonsstaben i Högbros församlingsgård, och låtit resten av de sargade kompanierna ta sig till samhällets lilla industriområde på andra sidan ån, där stora asfaltsgårdar gjorde området idealiskt som uppställnings- och vårdplats för de pansarbandvagnar och stridsvagnar som genom ett under, hade lyckats undkomma fiendens korseld i dalen.
Nu satt han och svor för sig själv i mitten församlingsgårdens dansgolv, som för tillfället var möblerat med bord, stolar, radioapparater och annat som hör en bataljonsstab till, och den optimism han hade känt under överskeppningen hade sjunkt till botten, tillsammans med artilleriförbanden. Han svor först och främst åt operationsledningen i Moskva, som, enligt honom, hade skött alltihop så gott som totalt värdelöst och inkompetent.
Överst på hans egna lista över deras misstag, stod nog hur Moskva i en presskommuniké, en vecka innan den ryska interventionen i Sverige, hade gått ut i klartext och meddelat det svenska folket att Ryssland, inom 14 dygn, skulle upprätta ett antal säkerhetszoner i Sverige, för att förhindra att den reaktionära svenska ledningen skulle vara kapabel till att fortsätta med sina brott mot frihandeln i Östersjön. Självklart hade man också försäkrat den svenska civilbefolkningen om att man inte ville det svenska folket något ont och att varje rysk soldat hade stränga order om att behandla varje fredlig svensk väl och med respekt, samt att de säkerhetszoner som Ryssland tillfälligt skulle upprätta på svenskt territorium rättmätigt skulle återlämnas till Sverige, efter en viss övergångsperiod.
Man hade alltså hoppats på att folket skulle vända sig mot den svenska regeringen, och att det skulle underlätta för den ryska interventionen (Potecknov undvek, med viss sarkasm, ordet "ockupation"). Hur det skulle gå återstod visserligen att se. Däremot hade man uppenbarligen räknat med att den svenska krigsmakten inte skulle kunna bjuda på så mycket mer organiserat motstånd än ett gäng åldrade hemvärnsmän och några få Gripen-rotar, då den en gång så stora svenska krigsmakten under de senaste årtiondena hade försvagats av landets vänsterflygel till ett intet av sitt forna jag. Där hade eldöverfallet på Potecknovs bataljon blodigt bevisat motsatsen.
Vidare förbannade han "skrivbordsidioterna i Moskva" för att de inte hade tilldelat överskeppningen tillräckligt med eskort. Deras försummande av flyg- och ubåtsskyddet hade resulterat i tre sänkta RoRo-fartyg, vilka alla bar på stora delar av markoffensivens artilleripjäser. Detta hade indirekt lett till att Potecknov hade stått handlingsförlamad där borta i dalen. Hade han haft det understöd han var van vid så hade det inte varit mycket kvar av den svenska dalsidan.
Att man dessutom inte ens hade satt igång några som helst sabotageoperationer mot svenskarna, när man hade en hel veckas förberedelsetid, menade Potecknov var resultatet av antingen oduglighet eller högmod. Troligtvis en kombination av båda, suckade Potecknov, som återigen tog en klunk kaffe och utbytte några tysta ord med adjutanten.
"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast skötts på det här sättet", sa han till adjutanten med ett uppgivet leende på läpparna.
"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast satts igång överhuvudtaget." Hans adjutant reste sig upp med en suck.
"Jag går på muggen"
Men innan han hann lämna rummet, blev han tvungen till att svara på ett anrop i fältradion. "Jadu, det var från brigadstaben. Brigadchefen kommer hit imorgon bitti för att gjuta mod i männen och inventera förbandet. Besked för tiden för besöket kommer senast 2400."
Potecknov svarade med en lätt nick, och lutade sig bakåt i den slitna kontorsstolen.
"Ska jag behöva lyssna på Ivanovs hurtiga klyschor och lismande halvsanningar hela morgonen så kommer jag gå under långt innan den här bataljonen.", sa han tyst till sig själv när adjutanten var utom hörhåll. Han skakade uppgivet på huvudet och slöt långsamt ögonen. Det kommande dygnet skulle troligtvis bli det drygaste hittills.
Very good!
Riktigt bra som vanlilgt... :)
Yes! Kortare väntan! :D
Intressant att få se det hela "från andra hållet".
Nu är jag äntligen redo att publicera nästa del!
Håll till godo!
:)
//simon
-------------------
7: e september 9:00, Rosenbad.[/size]
Det var en väldigt grånad man med röda och trötta ögon, som stirrade tillbaka på ÖB i den smutsiga spegeln. Han vek av med blicken och förde en handskopa iskallt vatten till sin mun samtidigt som porlandet från toaletten gradvis avtog. Snart var det dags att möta pressen, i en första presskonferens sedan den ryska invasionen, eller skyddsoperationen som de själva ville kalla det, hade inletts för nästan exakt två dygn sedan. Han låste upp dörren och klev ut i regeringens väntrum, som låg vägg i vägg med det rum som inretts för att ta emot världens journalister, i den största presskonferens som hållits i Rosenbad på väldigt länge. Efter några långsamma steg slog han sig trött ner jämte den slitna statsministern, i en soffgrupp som var placerad i rummets ena hörn, nära ingången till konferenssalen. Statsministern hälsade matt på ÖB, som bara grymtade tillbaka som svar. De båda hade haft ett helvete sedan den ryska presskommunikén kablades ut över Sverige och övriga världen den 28 augusti, och deras kroppar skriade efter sömn. ÖB rotade fram ett slitet och skrynkligt A4-papper som han läst igenom oräkneligt antal gånger under den gångna veckan, efter att den ryska ambassadören som var känd för sitt stenansikte, några timmar innan den sändes ut i svensk media, hade överlämnat noten till den sammanbitna regeringen. Han kunde fortfarande inte riktigt greppa alltihop, och läste återigen genom texten, som var förvillande lik de låtsaskommunikéer han och hans kurskamrater åtskilliga gånger hade övat på att analysera under hans tid på Karlberg. Den var skriven med liten och kursiv text, och täckte knapp halva A4-papperet. Men dess betydelse var desto större.
Presskommuniké 19:e augusti
Ryska Federationens ambassadör i Sverige betygar Konungariket Sveriges Regering sin högaktning och har äran att meddela:
Sedan en längre tid pågår ett, enligt internationella lagar, olagligt handelskrig mot Ryssland, igångsatt av Östersjöstaterna Sverige och Finland, samt baltstaterna Estland, Lettland och Litauen.
Svenska flyg- och sjöstridskrafter, samt kustbevakning har uppträtt utmanande och aggressivt i Östersjön, upprepade gånger kränkt ryskt territorium och olovligt provocerat fram strid med ryska flottenheter.
Det ryska folkets naturliga och på sedvanerätt grundade intressen att skydda moderlandet kommer därför att säkras med nödvändiga medel. Med start Kl. 0600 lokal tid den 20:e augusti kommer vi därför att inleda begränsade skyddsoperationer mot Konungariket Sverige.
Vi betonar å det starkaste att dessa operationer är helt defensiva till sin natur och kommer att upphöra så snart svenskt motstånd är slut. Vårt mål är att upprätta ett antal skyddszoner i Konungariket Sverige, för att kunna säkra, för Ryska Federationen, vitala intressen i Östersjön, som under en längre tid hotats av Konungariket Sveriges offensiva och provocerande handlingar i Östersjön.
Vi begär därför att Konungariket Sveriges Regering befaller försvarsmakten att omedelbart lägga ned sina vapen och istället på alla sätt bistå och vägleda de ryska skyddstrupperna i deras fortsatta verksamhet.
Vi vädjar även till det svenska folket, att inte försvåra för Ryska federationens skyddsstyrkor med meningslöst motstånd, och vi vill poängtera att varje rysk skyddssoldat har stränga order om att behandla den svenska civilbefolkningen med respekt och mildhet.
Efter etablerandet av dessa skyddszoner kommer våra övriga trupper att omedelbart dragas tillbaka, och Konungariket Sverige kommer även i framtiden att styras av regering och riksdag vald av folket. När vårt mål är nått, och det nordiska hotet mot våra intressen är avlägsnat, kommer Ryska Federationen i Norden att upprätta en demilitariserad och vapenfri fredszon.
Skulle Konungariket Sverige, dess försvarsmakt och dess medborgare framhärda i lönlöst motstånd och fortsätta en meningslös och livsutplånande kamp förbehåller sig Ryska Federationen rätten att utnyttja yttersta och till sin natur stränga medel att bringa striderna till ett snabbt slut.
Ryska Federationens ambassadör betygar återigen Konungariket Sveriges Regering sin uppriktiga högaktning och förväntar sig ett svar idag den 19:e augusti kl. 1200 lokal tid.
När noten till slut hade sjunkit in hos regeringen, hade det inte varit svårt för ÖB att övertyga dem om att blåsa igång omfattande beredskapsåtgärder. Alla de unga män och kvinnor som stod med på de nyligen utarbetade och färdiga militära utbildningslistorna, fick några dagar senare order om att infinna sig på specifika fredsförband, för beredskapsövningar. Som tur var hade hans medarbetare på Lidingövägen sett oroande tecken på att något var i görningen, och man hade lätt kunnat olja upp maskineriet i det tysta, utan att någon utomstående skulle märka någon större skillnad i försvarets dagliga göromål runtom i landet.
Ryska flygbombningarna av telemaster, broar, järnvägar och flygplatser hade i och för sig inletts redan dagen efter noten, men hade gynnsamt nog inte stört den svenska militära uppladdningen nämnvärt, och hade, när de började minska i omfattning efter en 4-5 dagar, enbart resulterat i en hel del ordentliga trafikstockningar, inställda tåg och flygningar, samt dålig eller obefintlig TV-bild på landsbygden, och därtill även dålig täckning på mobiltelefonnätet. Samlingsregering med så gott som alla riksdagens partier hade bildats den 23:e augusti, efter ett blixtsnabbt majoritetsbeslut i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet hade dock inte välkomnats i den nybildade regeringen, då det i hög grad var deras fel att man satt i den sits man nu gjorde, och ingen av de nyutnämnda eller kvarsittande ministrarna ville därför ha något med dem att göra. Miljöpartiets kvinnliga språkrör stormade ut ur Rosenbad efter beskedet, och lovade argt inför en samlad presskår, att hon definitivt skulle se till att detta skulle bli något för KU att bita i när Östersjökrisen, som den kom att kallas i medierna, var över.
Istället hade hon och många andra av dessa ratade politiker då slutit upp med svenska freds- och skiljedomsnämnden, och gjorde med dem gemensam sak och gick till direkt aktion, genom att propagera för att göra som ryssarna bad, att lägga ner vapnen och få ett snabbt slut på kriget som bara kostade svenska oskyldiga människoliv. Välfyllda demonstrationståg drog runt i Stockholm och andra större städer och skrek slagord mot den militaristiska regeringen dag ut och dag in, med många välkända politiker och kändisar i de främsta leden, ända fram till den 23:e, då ett av demonstrationstågen i huvudstaden olyckligt nog råkade vara på fel plats vid fel tillfälle, när Västerbron bombades sönder och samman. Hundratals splitterskadade, chockade och döda bland de fredsälskande demonstranterna, fick till följd att svenska freds- och skiljedomsnämndens fredsdemonstrationer snabbt klingade av.
Ironiskt nog var det just dessa människor genom sin miljöpolitik gentemot östersjöfisket, men främst de ryska oljetransporterna genom Östersjön, och strypgrepp kring den svenska socialdemokratin, som långsamt och ovetandes hade dragit Sverige till krigets brant.
ÖB delgjorde sina tankar om ironin i det hela för statsministern, som log smått.
ââ,¬ÂJa, vi ska vara glada för att de inte är med här och nu.ââ,¬Â Sade statsministern lättat. ââ,¬ÂVem vet hur det hade kunnat sluta då.ââ,¬Â Han plockade upp den skrynkliga noten från bordet framför ÖB, och läste åter igen igenom den även han.
ââ,¬ÂOch vem hade kunnat ana att deras handlingar skulle leda till det här?ââ,¬Â, fortsatte han med en uppgiven suck och viftade litet med papperet.
ÖB var nära att svara att det ââ,¬Âhade faktiskt MUST och Högkvarteret anatââ,¬Â, men bet sig i läppen, det var inte läge att reta upp statsministern just nu. ÖB återgick till sina papper. Det gällde att vara ordentligt påläst innan presskonferensen började.
En dryg vecka efter att beredskapsövningarna hade utlysts, hade man lyckats skrapa ihop en förhållandevis stor skara arméförband, som, efterhand som de ansågs redo, utgångsgrupperades i terrängen där OPIL ville ha dem. Flygvapnet lyckades också skrapa ihop en hel del basförband, och så småningom utgångsgrupperades även de till de vägbaser som de nerläggningshysteriska politikerna ännu inte hade lyckats skära bort.
Marinens ubåts- och ytstridsförband i Karlskrona var redan så gott som beredda, bemannade med värnpliktiga i slutskedet av sin utbildning, vilket innebar att de praktiskt taget direkt vid beredskapsordern, hade kunna stäva uppåt mot ett eventuellt stridsområde på ostkusten. Dessutom var vissa av marinens fartyg redan ute på Östersjön för att upprätthålla olje- och fiskeblockaden mot Ryssland, som regeringens samarbetspartier hade satt i verket. Dessa fartyg hade vid beredskapsordern dragit sig inåt land mot Stockholms yttre skärgård, som var deras överlägset bästa stridsmiljö.
Amfibiekåren hade däremot stött på en del motgångar under mobiliseringen, främst på grund av dåliga förbindelser till mobiliseringsplatsen och otåliga förbandschefer, detta hade lett till att de fåtal amfibieförband som faktiskt lyckats ta sig ut i skärgården var väldigt splittrade och utspridda.
De ââ,¬Âryska skyddsstyrkornaââ,¬Â hade urlastat vid ett antal brohuvuden som i förväg hade säkrats av fallskärmstrupper och påbörjat det svenska markkriget, på morgonen den 5:e september. Turligt nog för svenskarna så hade den inledande ryska framryckningen skötts väldigt slapphänt. De ryska trupperna hade lugnt framryckt utan en tanke på att svensk militär fanns överhuvudtaget, och detta hade de senare under dagen fått betala ett rätt högt pris för. Nu hade man troligtvis lärt sig sin läxa, och de skulle inte vara lika oförsiktiga i fortsättningen. De kommande dygnen oroade ÖB ordentligt. Fronten i Södertälje sviktade ordentligt, och ryssen skulle nog snart lyckas bryta igenom och välla in i Stockholm, och då gällde det att regeringskansliet och krigskabinettet, samt högkvarteret och kungahuset redan var långt borta från huvudstaden. Även Tiveden och Västgötaslätten med Göteborg var hotade av den ryska framryckningen. Han hade redan sett till att reservstabsplatsen, som gick under smeknamnet ââ,¬ÂZonenââ,¬Â, började iordningsställas uppe i Falun, och han skulle inom kort, kanske redan ikväll, föreslå för regeringen att man påbörjade evakuering via helikopter, från Stockholm och till Zonen i Falun.
Under tiden som ÖB och statsministern suttit och läst på i sina papper, hade den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, och den centerpartistiska inrikesministern slutit upp i soffgruppen. Alla verkade sammanbitna och det var den nyblivna utrikesministern som först tog till orda.
ââ,¬ÂCNN skall sända direkt från en presskonferens i Moskva, vi kanske skulle ta oss en titt?ââ,¬Â Han sträckte sig efter den slitna fjärrkontrollen som låg på soffbordet, och riktade den mot TV:n som hängde i en ställning, en bit bort längs den ena väggen. Efter någon minuts försök lyckades han till slut få in rätt kanal. Av vad de kunde förstå så hade den ryska presskonferensen precis börjat, och i rutan framträdde en grånad generalsperson som både till uppträdandet och till utseendet, påminde starkt om general Schwarzkopf, där han stod och självsäkert pekade med pekpinne på olika punkter längs den svenska ostkusten, precis som den karaktäristiska amerikanen hade gjort, fast då på en karta över Kuwait och Irak, vintern 1991. Efter sin genomgång av krigsläget, svarade han en smula kaxigt på frågor från pressen, på grovt bruten engelska. Ingen i det samlade pressuppbådet verkade göra en stor grej av att Ryssland nyligen inlett ett storkrig i Norden, utan lät generalen hålla hov under hela sändningstiden.
ââ,¬ÂStäng av den där skitenââ,¬Â, fräste försvarsministern. ââ,¬ÂJag orkar inte med att se på det merââ,¬Â. Efter 25 minuters betraktande av TV-skärmen stängde därför utrikesministern av TV:n, och lutade sig bakåt i sin fåtölj.
ââ,¬ÂJa, världspressen verkar ju knappast lyncha honom.ââ,¬Â Han svepte trött med blicken över dem som satt i den ljusbruna soffgruppen och ryckte på axlarna. ââ,¬ÂUndrar om de har sparat det nöjet åt ossââ,¬Â¦?ââ,¬Â Ingen hann svara på frågan, då en av byggnadens säkerhetsansvariga stack in sitt huvud genom dörren som ledde in i pressrummet. Sorlet av upphetsat pratande människor, som växt sig starkare genom väggen under TV-sändningens gång, kunde nu tydligt höras genom dörrspringan.
ââ,¬ÂVi är redo att sparka igång nu.ââ,¬Â Han tittade allvarsamt på dem, innan hans huvud försvann in bakom dörren som återigen stängdes.
ââ,¬ÂJaha, låt oss då gå ut nu och få det här överstökat.ââ,¬Â Med de orden reste sig den kraftiga statsministern upp ur soffan, samtidigt som han prasslade med sina papper.
På vägen mot dörren kunde ÖB inte låta bli att känna en vag panikkänsla som växte sig starkare när det skarpa ljuset från alla TV-kameror kunde skönjas på andra sidan dörren. ÖB var sist in i det syrefattiga och kvalmiga rummet, och satt därför längst ut till vänster, bakom det långa bordet som stod på en upphöjning i golvet, med ett hav av högljudda och envisa journalister böljande framför sig. Statsministern harklade till i sin mikrofon, och fick många av pressmännen att tystna.
ââ,¬ÂJag hälsar er välkomna till denna presskonferens som härmed inleds på grund av händelseutvecklingen i Norden de senaste dygnen.ââ,¬Â Statsministern sade därefter inget på några sekunder, utan satt bara med sin välkända blick fäst på ett föremål längre bak i rummet.
ââ,¬ÂVid 10-tiden, den 5:e september, angrep Ryska federationen vår fredsälskande nation med olagligt och orättfärdigt vapenmakt, och bröt därmed vår nära 200-åriga fred. Vi tillbakavisar alla Ryska Federationens krav och försvarar med alla medel vår frihet och vårt oberoende." Statsministern kände sig alltmer säker på sig själv, och fortsatte. "Jag vill redan nu slå fast att Sverige som fri nation inte på några som helst villkor kan acceptera det ryska övergreppet på oss, och jag vill därför poängtera att alla eventuella framtida uppgifter om att det svenska motståndet skall upphöra alltså bör betraktas som falska.ââ,¬Â Statsministern vände sig till ÖB. "Jag lämnar nu över ordet till ÖB."
ÖB kände en stark törst i strupen, och de sekunder det tog för honom att föra plastmuggen, som stod på bordet framför honom, till sin mun för att ta en klunk vatten, inbjöd pressuppbådet att återigen börja skrika, gestikulera och ropa för fulla halsar. ÖB fick räcka upp sin handflata för att försöka få tyst på dem.
ââ,¬ÂJag har aldrig gillat journalisterââ,¬Â¦Ã¢â,¬Â, sa han för sig själv.
--------------------------
Splendid!
Så, sommartider med mycket fritid och kass väder ger en en massa tid att skriva/spåna whatev.
Senaste tidens resultat publiceras här idag, i form av ett dubbelavsnitt!
Håll till godo. :)
--------------
7: e september 10:15, Östergötland.
Efter att marschfärdiga hade beordrats på bataljonsfrekvensen vid sjutiden på morgonen, hade det tagit lite mindre än 15 minuter innan så gott som hela bataljonen hade utrymt samhället man inkvarterat sig i under natten, och påbörjat sin snabba, men något oorganiserade marsch, mot slutmålet varifrån uppmarschen mot Högbro-dalarna senare skulle inledas ifrån. Grehn noterade roat att hela bataljonen, efter två dygns markkrig, hade lyckats lämna sin nattliga gruppering på 15 minuter. Något som i fred sällan övades, och när det gjorts på kompaninivå ibland hade tagit upp emot en halvtimme.
Morgonluften hade till en början varit kall och rå när marschen inleddes, trots det fina väder som området hade kunnat njuta av den senaste veckan, och ett lätt morgondis hade svept in ängsmarkerna och skogsbrynen i ett vackert mjölkvitt täcke. Morgonen hade varit som hämtad ur en sagobok, och Grehn kunde verkligen slappna av utan att för den sakens skull känna sig varken trött eller dåsig. Den kalla och klara morgonluften som ömsom smekte och ömsom slog mot hans blottade ansikte, det svaga vinande ljudet av stridsvagnstornen som riktades mot möjliga fientliga positioner längs marschvägen, och det ryggradspenetrerande vibrationerna och mullret från hans fjorton vagnar, invaggade Grehn i en stum och komig vagga, vilken bidrog till att, trots att kompaniet nådde slutmålet på en dryg timme, marschen kändes som en hel evighet för honom, en evighet som han för en gång skull inte upplevde som något negativt.
När kompaniets alla plutoner hade nått fram till det aktuella slutmålet, en fyrvägskorsning några kilometer väst om Krusbo som en stund tidigare hade säkrats av spaningsplutonen som agerade förtrupp för bataljonen, förde han sitt förband direkt till sin, av bataljonschefen under arbetsfrukosten, anvisade grupperingsplats och tog stridsställningar på höger sida om den väg som slingrade sig mot Krusbo, nära skogsbrynet och vända mot fältet framför skogen. Hans två stridsvagnsplutoner bildade tillsammans med L1: an och L2: an kompaniets mitt, som flankerades av de båda pansarskytteplutonerna. Skogens träd stod rätt glest så det hade inte varit några större svårigheter att ta sig genom skogen med stridsvagnarna, men de glest stående träden var trots allt välvuxna och gav ett godkänt flygskydd. Dessutom hade man påträffat en mindre skogstjärn, vars vatten nu användes tillsammans med granris för att förbättra IR-skyddet på kompaniets vagnar.
( Karta 7: Bataljonen grupperar (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta7.jpg) )
Vid tiotiden hade slutligen de sista delarna av bataljonen grupperat sig i sina utgångspunkter för anfall, och bataljonens stridsförberedelser tog ordentlig fart. Under tiden som verksamheten på respektive kompani fortskred, kallade därför Lundqvist till bataljonsgenomgång med start klockan 11:30. Grehn missbedömde tiden det skulle ta för honom att till fots ta sig till bataljonsstaben, som grupperat sig i en mindre glänta belägen i en skog, inte långt ifrån marschens slutpunkt, och han hann med nöd och näppe fram i tid, noterade surt att han var sist till mötet även denna gång, och slöt andfått upp bland sina kollegor, som samlats i en halvcirkel kring bataljonschefen. Lundqvist hade precis inlett mötet ståendes vid baksidan av sin stridsledningsvagn, med ena bakluckan öppen och kartan upphängd på luckans insida.
"Gott, nu är alla här utom Nilsson, på förekommen anledning.", sa Lundqvist med sin välkända skorrande röst. "Han och spaningsplutonen har redan påbörjat verksamheten där ute..." Han svepte med armen åt öster, och fortsatte.
"Innan ordergivningen tar vid, vill jag presentera major Kjällström för er. Han för befäl över det hemvärnskompani som försvarat stridsställningar i skogarna härikring, sedan ryssen tvingade bort dem från Högbro för ett drygt dygn sedan. Hans stridspatruller har lyckats ta fram en hel del intressanta underrättelser om fienden i området." Lundqvist nickade åt en lång man i 40-årsåldern, som tog ett halvt steg framåt in i ringen. Han bar på ett skinntorrt och avsmalnande ansikte som, trots ett antal dygns skäggstubb och maskeringsfärg, målade upp ett häpnadsväckande skarpt och närvarande ansiktsuttryck.
"Jag skulle vilja tacka överstelöjtnant Lundqvist för att jag får delta på ert möte, och vill även passa på rikta mitt tack till er andra också. Mina mannars moral, och därmed också stridsvärde, har ökat markant sedan ni anlände.ââ,¬Â Kjellströms breda göteborgska hade överraskat bataljonens samlade befäl, som, något fördomsfullt, hade väntat sig att Östergötlands hemvärn leddes av just Östgötar. Så var tydligen inte fallet. Kjällström drog upp en lapp ur sin högra benficka, vecklade snabbt ut den, och började läsa.
ââ,¬ÂVad jag egentligen skall delge er är följande information som vårt kompani har samlat in under de senaste två dygnen." Mötets deltagare tog upp penna och papper, och gjorde sig redo att ta anteckningar.
ââ,¬ÂFienden truppkoncentration ligger i själva Högbro, där flertalet underhålls- och trängförband nu är fullt verksamma. Fienden har, såvitt vi kan konstatera, inte upprättat något som helst fast försvar i området, utan verkar nöja sig med att skicka ut enstaka yttre patruller då och då. Vi har ännu inget bestämt mönster på hur dessa patruller uppträder. De styrkor som kan utgöra ett direkt hot mot våra egna förband i området, återhämtar sig inne i samhället, utan någon uppenbar beredskap.
Fienden disponerar uppskattningsvis 4-500 man i området, varav de flesta tillhör underhållsförbanden.ââ,¬Â En konstpaus senare fortsatte Kjällström sin orientering.
ââ,¬ÂVåra observationer gör gällande att fiendens förband är utrustade med främst BTR- och BMP-vagnar av varierande typ, men vi har även siktat enstaka stridsvagnar. Vilka typer av stridsvagnar kan vi tyvärr inte svara på. Till sist skall jag också informera er om att två av tre broar i området, närmare bestämt bron i Krusbo och den större av de två broarna Högbro, är i sådant skick att de kan bära en Stridsvagn 122.ââ,¬Â Det var information som gladde Grehn. Användandet av broar skulle göra allting mycket lättare och smidigare.
Kjällström avslutade därmed sin orientering, och sade sig vara villig att svara på eventuella frågor. Stenström var den som först bröt tystnaden.
ââ,¬ÂVad består dessa yttre patruller av?ââ,¬Â
ââ,¬ÂAlltid en skyttetropp på 8-12 man, oftast understödda av en BMP- eller BTR-vagn. De rör sig främst längs vägarna, och har aldrig, vad vi vet, tagit sig längre västerut än till Krusbo.ââ,¬Â Svaret nöjde Stenström, och fler frågor kom inte. Kjällström tog därför åter till orda.
ââ,¬ÂInnan jag lämnar över till Lundqvist vill jag även informera er om att jag härmed ställer mitt kompani till Lundqvists förfogande, och att vi mer än gärna hjälper er att hålla Högbroleden stängd.ââ,¬Â Kjällström tog ett steg tillbaka i halvcirkeln, och lämnade därmed över till Lundqvist, som med en uppskattande blick åt hemvärnsbefälet, åter tog till orda.
ââ,¬ÂVi tackar major Kjällström för den information som han och hans kompani har försett oss med, och jag intygar honom och hans kompani att de är en välkommen resurs som vi definitivt kommer att utnyttja.
Jag skulle dessutom vilja göra klart för er att Kjällström är en mångårig före detta arbetskollega till mig, från min tid på I17, innan våra vägar skiljdes åt när regementet lades ner. Vägar som nu åter har förts samman, tack vare den prekära situation som vi alla har dragits in i. Jag vet vad han går för, och hyser därför fullt förtroende för honom och hans kompani.ââ,¬Â Med dessa ord gjorde Lundqvist klart för övriga närvarande att han inte skulle tolerera något skitsnack eller tandagnisslan om hemvärnet, som han annars visste var vanligt förekommande inom officerskåren. Männen i halvcirkeln nickade tyst, och skruvade omärkbart på sig.
Genomskinliga whiteboard-oleat delades därefter ut av bataljonens adjutant till mötesdeltagarna, samtidigt som ett identiskt oleat snabbt fästes upp på kartan av bataljonschefen, som på nytt talade.
"Härmed inleds ordergivningenââ,¬Â Deltagarna fattade åter sina pennor.
ââ,¬ÂFöljande gäller, vår bataljon skall ta HÖGBRO i syfte att skära av fiendens frontförband från deras underhållsförband. Vår målbild är som följer; När uppgiften är löst skall fiendens underhållslinjer genom HÖGBRO vara avskurna, och vi skall behärska området nordväst om HÖGBRO med stridsvagns- och stridsfordonseld, indirekt eld, samt luftvärnseld. Vår bataljon skall ha tagit stridställningar Nordväst om HÖGBRO, och senast 071330 vara beredd hindra fienden, alternativt fördröja fienden från att öppna upp underhållsvägar genom HÖGBRO, i syfte att understödja brigadens anfall mot fiendens frontförband. Inledningsvis, under anfall i syfte att ta HÖGBRO skall bataljonens fulla styrka och bredd användas. Därefter, när bataljonen är beredd att hindra, alternativt fördröja fienden från att ta HÖGBRO, skall vi ha ett kompani i reserv centralt, förslagsvis Qvintus Johan, samt gruppera våra lvkv med hänsyn till översikt över lufthavet. Senast 071130 skall bataljonen vara beredd att påbörja anfall i östlig riktning." Lundqvist harklade till och vände till nytt blad i den 3-sidiga planeringssammanfattning, som han skummade igenom. Från bordet inne i stri-vagnen plockade han och adjutanten fram nya oleat, som även de fästes på kartan och delades ut. Med nya krafter i strupen spände han ögonen i sällskapet och fortsatte.
"Bataljonens genomförandeidé är som följer..."
Efter ytterliggare 15 minuters genomgång och tillhörande frågestund var mötet över, och var och en gick tillbaka till sitt förband, med anfallsplanen i huvudet och på papper. I stort såg den ut precis som idéskissen hade gjort kvällen innan, när den först hade presenterats. Två av bataljonens pansarskyttekompanier skulle framrycka mot anfallsmålet genom ett större åkerområde och därefter sluta upp med de andra två kompanierna som framryckte söder om de tidigare två, genom Högbrodalarna. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsriktningen genom Krusbo, därefter vidare genom Högbrodalarna, för att slutligen vara först in i Högbro, understödd av övriga bataljonens kompanier. Under framryckningen genom Krusbo och Högbrodalarna skulle Tore Johan, bataljonens ända renodlade stridsvagnskompani, lett av Stenström, följa Grehn i spåren, innan de tog stridsställningar på åsknallen sydväst om Högbro, för att ge direkt understöd åt Grehns anfall genom samhället. Bakom de två stridsvagnsbärande kompanierna skulle stab/grk-kompaniet tillsammans med tillhörande lvkv och grk-plutoner följa. Bataljonens spaningspluton var redan grupperad i anfallsmålet, och skulle förse anfallets befälhavare med viktig information om fienden. Nåväl, när Grehn tagit sig över Högån, den å som rann igenom Högbro, skulle han ta stridställningar på andra sidan samhället, och låta övriga delar av bataljonen passera genom samhället och förbi honom, för att slutligen agera central bataljonsreserv inför försvaret av terrängen nordväst om Högbro.
Inom kort var han framme hos kompaniet, som var så gott som färdiga med sina förberedelser. Bataljonens enda kompani med stridserfarenhet var åter redo att ta sig an den lede fi. Men först skulle han samla sina plutonchefer för orientering och ordergivning.
- * - * - * -
Att släpa omkring på granatgeväret, "ett jävla härke till stålrör", som han ofta uttryckte det, var inget som Eric Nilsson för stunden uppskattade. Han kunde i och för sig minnas hur han under sin grundutbildning hade älskat att bära ett sådant potent vapen som grg:et. Men den tiden kändes väldigt avlägsen just nu när hans grupp, efter en lång och krävande marsch, för ett antal timmar sedan äntligen tagit sig fram och grupperat sig i utkanten av Högbrodalen, längs brynet till den skog som täckte dalens norra sida. Eric var granatgevärsskytt på spaningsplutonen, och hade blivit inkallad till "beredskapskontroll" för drygt två veckor sedan. Just då var det inget han hade välkommnat. Med en nyligen införskaffad lägenhet tillsammans med sin gravida flickvän, och idel mycket att göra på el-firman, så fanns det, som tjejen syrligt hade uttryckt det, ingen tid för honom att springa omkring på något lerigt skjutfält och leka pang-pang.
Men order var order, och det hade, i ärlighetens namn, kännts rätt skönt för Eric att kunna försvinna bort från den ansvarstyngda verkligheten, träffa sina gamla lumparpolare, och just "leka pang-pang" ett tag. Det var därför en rätt uppsluppen Eric som stigit på tåget som skulle ta honom till regementet.
Väl på plats var det en helt annan stämning som rådde. Förvisso var det ett glatt gäng spaningssoldater som återsåg och välkommnade varandra utanför kasernporten, men påmönstringsofficerarna var allt annat än uppsluppna och glada, kaserngården var alldeles fullproppad med fordon av alla dess slag, och välkomsttalet som regementschefen hade hållit i aulan sopade bort de sista illusionerna i de nygammla beväringarnas huvuden. Det här var inte fråga om någon nyinförd KFÖ. Det var något långt allvarligare som lurade i bakgrunden, och snart började rykten spridas i leden. "Beredskapskontroll" var, som någon okänd trossoldat sade till Eric under lunchen, ett skönmålande ord för mobilisering, och det ryktades om att samma sak skedde överallt på så gott som alla regementen runtom i landet. Armén förberedde sig tydligen, i smyg och utan den stora allmänhetens vetskap, på krig.
När bataljonen efter en veckas repetitionsutbildning ansågs fältdugliga och påbörjade uppmarschen mot grupperingsområden öster om Vättern en tidig torsdagsmorgon, stod syftet med "beredskapskontrollen" overkligt klar för Eric och hans plutonskamrater. Ryssen slog ordentligt på sin krigstrumma, tydligen mycket hårdare än vad den svenska ledningen tyckte var behagligt, vilket hade påpekats av en pressad statsminister på TV-nyheterna, dagen innan bataljonen lämnade regementsområdet.
Sen dess hade det alltså varit bland annat Eric Nilssons uppgift att "ta smällen för det som de verklighetsfrämmande och flumnaiva politikerna ställt till med", som hans laddare hade uttryckt sig samma dag som markkriget inleddes.
Att "ta smällen" hade för spanarna inneburit att gå långt och länge med 40 kilos packning på ryggen, och för Eric ett tungt stålrör utöver det, alternativt ligga stilla och stirra på en väg eller dalgång. Än så länge hade de inte stött på något av vad man kunde kalla fiende. En och annan vilsen BTR-vagn hade man visserligen observerat, men inte mycket mer än så. Dessutom hade man inte fått någon som helst information om vad som pågick på andra ställen i landet. Ovissheten om vad som egentligen pågick var otroligt frustrerande och mentalt tärande.
Rent ut sagt började spaningsplutonens soldater tröttna. Kriget var varken kul, hemskt eller spännande. Bara mentalt och fysiskt jobbigt och dessutom tråkigt. Egentligen visste de innerst inne att de borde vara nöjda så länge som krigets fasansfulla verklighet höll sig borta, men de kunde inte hjälpa det. De ville att något skulle hända. Det var därför som Eric och hans gruppkamrater, med stor otålighet, väntade på att gruppchefen Ljungstedt skulle återvända från ordergivningen, som skedde via radio, med något nytt och annorlunda att berätta. Ljungstedt och gruppens signalist hade lämnat gruppens maskerade o-plats tio minuter tidigare, för att ostört kunna ta emot dagens order. När de till slut återvände hann de knappt sätta sig ner innan Ljungstedt med ett illa dolt flin på läpparna utbrast:
"Nu smäller det snart, grabbar!"
-------------------------
Riktigt bra som vanligt....
:D
Fint sa fisken!
Den som väntar på något gott... :)
Håll till godo!
-----------------------
7: e september 11:25, Östergötland.
Beskedet att fienden för närvarande saknade indirekt understöd tyngre än 12 cm, hade mottagits med glädje och viss lättnad av kompaniets befäl under morgonens kompanimöte. Grehn hade som sista punkt delgivit dem den glädjande informationen som kom direkt från arméledningen, och därmed uppnått önskad verkan. De som deltagit på mötet och oroat sig över hur man skulle kunna klara av ett bataljonsanfall, något som oftast försummades under den fredstida grundutbildningen, hade nu kunnat lämna mötet med en strimma nyfunnet hopp, och ett glädjeämne som de mer än gärna skulle sprida vidare neråt i leden. Uppgiften hade haft samma effekt på Grehn när han nåddes av beskedet under bataljonsorienteringen tidigare under förmiddagen, ett besked som underlättade utförandet av anfallsuppgiften otroligt mycket, från bataljonsnivå, ända ner till den enskilda soldaten.
Förvisso hade han och hans soldater börjat ana att något inte stod rätt till med fiendens artilleri, då det överhuvudtaget inte hade använts under de två tillfällen man mött honom. Särskilt eftersom ryssen var ökänd för att använda sitt ofta ansenliga artilleriunderstöd i tid och otid. En misstanke som nu hade blivit bekräftad som sanning. Hade fienden haft artilleriet på sin sida så hade utgångarna av kompaniets eldöverfall både vid åbädden, och vid dalmynningen, högst sannolikt haft helt andra utgångar. Det var Grehn och övriga i kompaniet väl medvetna om, och många tacksamma tankar riktades till marinens fartyg och personal för tidsfristen de skänkt sina kamrater på land.
Bataljonens förberedelser inför anfallet genom Högbrodalen var genomförda sedan 20 minuter tillbaka, och en tryckt och oroligt förväntansfull stämning sträckte ut sig över förbandet där det låg och väntade i skogsbrynen. Allt som soldaterna nu kunde göra var att vänta och försöka få sig några minuters sömn, innan startsignalen gick. Själv satt Grehn i sin vagn och gick igenom anfallsplanen i huvudet gång på gång. Planen var relativt simpel i sin utformning. Det var tänkt att bataljonen skulle framrycka längs två anfallsaxlar, en nordlig axel, över åker och slättmark, och en sydlig genom Högbrodalen. Grehns kompani skulle leda den södra anfallsaxeln, och han lade därför mest koncentration där. Hans kompani skulle framrycka längst fram, med Stenströms stridsvagnar strax bakom sig. Grehns tanke var att sprida ut sitt kompani så gott det gick, formerat på stridslinje med Östbergs och Husics två stridsvagnsplutoner centralt och med Dalmans och Johanssons båda pansarskytteplutoner på varsin flank.
För att undvika att fienden lätt skulle kunna peka ut hans och Honkalas stridsvagnar, som annars brukade framrycka en bit bakom övriga kompaniet, valde han att låta hans och Honkalas vagn sluta upp med varsin stridsvagnspluton i anfallet. Honkala skulle följa med Östberg, och Grehn med Husic. Det skulle förhoppningsvis göra det svårare för fienden att utskilja kompaniets ledningsvagnar.
Under kompanimötet tidigare under dagen hade han, Dalman och Johansson, kommit överens om att deras plutoners skyttesoldater skulle vara beredda på att strida uppluckat under stora delar av anfallet. Främst för att kunna skydda kompaniets flanker från fientliga pv-vapen som eventuellt grupperats längs dalsidorna, men även för att agera närskydd för pansarskytteplutonerna när de gick in i Krusbo och Högbro. Det sistnämnda var det orosmoment som störde Grehn mest. Pansarförband i bebyggelse kunde råka väldigt illa ut om man inte skötte sina kort rätt. En välövad och förberedd fiende skulle säkert försöka, och lyckas, slå hans vagnar inne i samhället, och det gällde därför att hans förband höll hög fart och utnyttjade överraskningsmomentet till fullo. Förhoppningsvis skulle han på det viset kunna överrumpla fienden så till den grad att de inte skulle hinna reagera med full kraft innan hans kompani var över bron i Högbro, och stod tryggt i sina stridsställningar utanför samhället på andra sidan Högån. Han skulle alltså inte tillåta att kompaniets vagnar fastnade i några utrensningsaktioner inne i samhället, det skulle bataljonens båda renodlade pansarskyttekompanier sköta, så fort hans kompani hade säkrat ett brohuvud på andra sidan ån.
Efter ett tag började Grehns tankekoncentration svikta, och när hans skytt Jensen och laddaren Ström återigen började snacka bilar med föraren Englund, kände han ett plötsligt behov av att komma ifrån allting och få lite frisk luft, om så bara för en liten stund. Han hivade sig upp ur stridvagnens stridsutrymme, och hoppade ner från stridsvagnen, med en mjuk landning på den barrtäckta marken vid sidan av vagnen som följd. Ett femtiotal meter åt höger stod Honkalas vagn, strax jämte ett mosstäckt flyttblock. Grehn kände att han behövde någon att ströprata med och begav sig av mot L2:an och hans ställföreträdande löjtnant. Halvvägs dit uppenbarade sig den resliga finlandssvensken bakom stridsvagnen, som förstrött stod och kliade sig på magen, innan han fick syn på Grehn och hälsade honom välkommen till L2:an med ett trött leende på läpparna.
"Överskott av myror i brallan, Joakim?" Honkala plockade upp ett grästrå, stoppade in det mellan tänderna, och lutade sig med ryggen mot den dieselluktande stridsvagnen.
"Jo, jag börjar få svårt att samla tankarna, kände att det krävdes ett miljö- och sällskapsombyte för en stund. Visserligen är mina vagnskillar ett jävligt trevligt gäng, men jag delar inte riktigt deras passionerade intresse för amerikanska bilar, så det blir lätt lite tråkiga samtal inne i vagnen..." Grehn ryckte lite på axlarna, och markerade med ett litet leende att hans pina kanske skulle tas med en nypa salt.
"Ja, hehe, du berättade om det nån gång förra veckan. Hur stor är chansen att tre killar med samma smala intresse ska krigsplaceras i samma vagn, och till råga på allt, i just din vagn? Du får ursäkta, men jag kan inte låta bli att tycka att det är skitkul!" Ett brett flin prydde Honkalas ansikte, förstärkt av hur hans tänder skarpt avtecknades mot resten av ansiktet som till stor del täcktes av utsmetad mörk maskeringsfärg.
Efter några sekunders lättsam tystnad lade Grehn an en allvarligare ton.
"Vad tror du om allt det här?" Honkala tittade avvaktande på Grehn i några sekunder, och han tyckte det verkade som om Honkala inte riktigt uppfattat frågan. Till sist släppte hans tunghäfta.
"Det går nog bra. Det måste det göra. Annars sitter vi ordentligt i skiten." Honkala var en man som gärna såg allting i svartvitt, och det var något som krigets simpla logik enbart förstärkte. Hans klingande finlandssvenska bidrog också till allvaret i hans ord.
"Jag vet." Grehn suckade tungt. "Att kompaniet kommer klara av det tror jag säkert. Våra befäl och soldater är rätt så varma i kläderna nu. Det jag oroar mig mest för är resten av bataljonen, och då först och främst bataljonsledningen. Lyckas inte de samordna anfallet så kommer vi att gå under innan vi hinner fatta vad det var som hände." Med en lätt snärt med pekfingret mot tummen, slog Grehn symboliskt bort en liten skalbagge från ärmen.
"Jo, jag har också tänkt på det. Kanske alldeles för mycket den senaste tiden. Men det är inget vi egentligen borde bekymmra oss om, det får vi överlåta till nissarna högre upp. Det enda du och jag ska bry oss om är att hålla ihop plutonerna och stridsformationen, rapportera uppåt, delge neråt och hitta värdiga mål åt våra skyttar!" Honkala lät positiv, men hans kroppspråk visade på en annan sinnesstämning.
"Jo, visst är det så..." En talande tystnade lade sig över de båda, som med fundersamma miner, iakttog marken.
"Sa jag förresten att jag brukade följa med min morfar ut till de här skogarna och jaga rådjur när jag var mindre?" Honkala fokuserade blicken på en punkt längre in i skogen.
"Neä... Eller jo, jag har för mig du har nämnt det nån gång på mässen."
"Det var i alla fall här i krokarna jag fick lära mig att hantera ett vapen för första gången. Sicket öde att jag nu ska göra det här som... ja, du vet. Neä, fy, nu låter jag som hämtad ur en sämre dramaserie från TV. Men ändå..." Grehn kunde ana en aning osäkerhet i den annars så självsäkra löjtnanten.
"Och ett sånt öde får vi passa oss för, eller hur?" Han klappade Honkala på överarmen och såg på sin ställföreträdare, som var den som skulle ta över kompaniet om han själv dödades.
"Nähe, nu måste jag nog sticka tillbaka till min vagn innan någon saknar mig på BatL. Ta hand om dig min vän."
"Detsamma. Vi syns sen." Med uppmuntrande blickar till varandra skiljdes de åt en sista gång innan deras förband åter skulle ut i strid, med dem vid rodret. Båda försökte, så gott det gick, skjuta bort tanken på att det kanske var sista gången de träffade sin kollega och kamrat.
Snart var Grehn tillbaka på chefsplatsen i sin stridsvagn, och försökte, så gott det gick, hänga med i besättningens bilsnack. Plötsligt avbröts Englund mitt i en utläggning om sina nyinskaffade fälgar, av Grehn som, med en handrörelse, markerade att han vill ha tystnad i vagnen. Hans besättning kunde höra det avlägsna ljudet av radiosignalering i Grehns telehjälm, och såg med allvarliga blickar på sin vagnchef där han satt och spetsade öronen för att kunna höra vad som sades i lurarna. Ingen av de andra kunde höra vad som meddelades på bataljonsfrekvensen, eftersom ljudet isolerades i Grehns hörlurar, och bara slapp ut som dovt oförståeligt brus. Efter några sekunder ryckte de alla till när Grehn plötsligt öppnade munnen.
"Qvintus Johan, klart slut." Ingen av killarna i vagnen hann fråga sin vagnchef vad som hade sagts, innan han harklade sig och rättade till mikrofonen, för att sekunden senare på nytt tala över nätet.
"Alla Qvintus, alla Qvintus. Från Qvintus Johan. Orientering: Viktor Johan har beslutat att anfalla HÖGBRO. Anfallet påbörjas Klockan: Kalle, Klockan Kalle EGO. Sidoförband Rudolf- och Sigurd Johan i norr, samt Tore Johan som följer bakom oss." Efter en stunds andningspaus fortsatte Grehn mekaniskt.
"Order: Alla Qvintus. Ta KRUSBO, ta därefter Adam 22, därefter beredd ta HÖGBRO. Förbered för strid. Stridslinje, Adam Qvintus riktvagn, alla svarar, kom." Tystnaden inne i vagnen var total. Det enda som hördes var det dämpade ljudet av andra röster på radion, som sipprade ut ur Grehns telehjälm. När ljuden återigen tystnade talade han på nytt.
"Anmäl färdiga för strid, alla svarar, slut kom" Grehn släppte därefter blicken från kartan framför sig, och riktade den åter på sin besättning.
"Samtliga, genomför åtgärder före strid. Alla anmäler klar. Nu bär det snart av killar."
Klockrent som alltid...
Keep up the good work... ;)
Finns det någon fortsättning på Simons eminenta följetong?
Har inte skrivit ordentligt på länge. Tappade motivationen av någon anledning. Känns kanske som jag tagit på mig för mycket genom att försöka beskriva en mekbats anfall...Eller nått sånt...Jag vet inte, kanske kommer suget tillbaka nån gång? Kanske när man själv har ryckt in och blivit pansarknekt? Kanske tidigare? Vi får se!
Tack för komplimangen för övrigt!
Efter lång omotivation att skriva vidare, så infann sig skrivlusten för några dagar sedan igen, så nu är jag redo att publicera en ny del! (Fan ta dig, Lupson :D )
Kanske har jag tappat lite sedan förut, kanske inte, men isåfall är det förhoppningsvis förståeligt.
Hoppas ni tycker om det!
:)
--------------------------------
7: e september 11:40, 2 km väster om Krusbo
"Alla Johan från Viktor Johan, framåt!"
Grehn drog en lättnadens, men samtidigt bekymrad och nervös suck, när Lundqvists oundvikliga order till slut uttalades på BatL, och han var inte sen att anamma bataljonschefens order. Framåt beordrades först åt kompaniet, och sedan åt förare Englund, som redan hört kompaniordern och med ett krystat stridstjut gav den 12-cylindriga dieselmotorn tillräckligt med gas för att den med ett ryck skulle dra upp stridsvagnen ur dess slummer på mossa och barr, och ut ur den skyddande skogen. Hans egna framåt-order till plutonerna åtlyddes genast, och snart bullrade skogen av rusande dieselmotorer som vaknade till liv. Inom halvminuten nådde man skogskanten, och var snart ute på öppnare marker.
Marken vibrerade frenetiskt, när bataljonens två tunga kompanier kom utrusande ur den lummiga granskogen, och började formera sig på två utsträckta linjer, med några hundra meters djup mellan kompanierna.
Den gröngula skogsängen, som efter de senaste veckornas strålande solsken nu var snustorr, skälvde kraftigt när de svenska pansarfordonen dundrade fram över slätten. Med granris som maskering, eldberedda skyttar, och uppluckade skyttesoldater med allvarliga miner och skarpladdade vapen, var det en syn som skulle imponera på vem som helst. En syn som aldrig tidigare förr hade skådats i det här landet. Svenska mekaniserade stridskrafter som för första gången någonsin genomförde ett fullskarpt anfall. Viktor Johan hade satts i rullning.
När kompaniet tagit sig så gott som halvvägs mellan anfallets utgångsläge i skogen och Krusbo, förde Grehn upp sin tornlucka till observationsläge, så att han kunde se ut ordentligt på sitt förband, utan att exponera sitt huvud alltför mycket. Hans vagn var placerad i kompaniets mitt, ansluten till Husic plutons högra flank. Något hundratal meter till vänster om Husic stridsvagnar kunde man skymta Johanssons stridsfordon som tog sig fram mellan buskar och stenrösen, formerad i trappstegsformation in mot kompaniets mitt. Bakom stridsfordonens torn kunde Grehn se hur plutonens skyttesoldater stod uppluckade i sina stridsutrymmen och observerade åt sidorna, så gott det gick under den skumpiga färden.
(Kompaniets stridsformation (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/kartaform.jpg))
Till höger om Grehns vagn fanns Honkala och Östbergs stridsvagnar formerade på samma sätt som Grehn och Husic, fast spegelvänt. Honkalas vagn var för tillfället dold för Grehn, då en björkdunge med tät undervegetation passerade mellan dem. Höger om Östbergs vagnar fanns Dalmans stridsfordonspluton formerade på samma sätt som Johanssons, fast spegelvänt där också, och även här kunde Grehn se hur skyttesoldaterna bak i stridsfordonens stridsluckor svajade, slängdes och gungades av den snabba och skumpiga framryckningen.
Allting gick än så länge som det skulle. Stenströms stridsvagnskompani hade slutit upp bra bakom honom, hans kompanis stridsformation var tillfredsställande, och tempot var bra. Nästan lite för bra, för snart märkte han hur stridsfordonen på flankerna hade svårt att följa med i stridsvagnarnas höga tempo, och de började så smått att sacka efter. Det fanns inte mycket annat att göra åt saken, än att säga åt de båda stridsvagnsplutonerna att sakta ner för att hålla ihop förbandet. Det var två exalterade fänrikar som kvitterade ordern i radion, och Grehn kunde höra på tonläget i deras röster hur taggade de var. Han hoppades på att det skulle stanna vid det, och att han skulle slippa ett par övertaggade plutonchefer. Det skulle kunna bli ordentligt farligt för de själva och framförallt deras soldater.
Kompaniet närmade sig nu det skogsparti som skymde sikten mot Krusbo, och Grehn svängde svagt upp förbandet åt norr, för att ta sig runt kröken av skogspartiet och ta sig ner mot Krusbo. Marken som kompaniet framryckte över började glesna av och jämnas ut tack vare att åkermark tog vid till en högre grad än innan. Detta innebar att en högre anfallshastighet kunde hållas. Snart låg Krusbo blottat framför kompaniet, med en väldigt svagt sluttande backe och enstaka träddungar, -ridåer och småkullar mellan de båda. Kompaniets skyttar och vagnchefer spanade intensivt efter mål i det nu blottade samhället och de bakomliggande Högbrodalarna, som sträckte ut sig bortom samhället, samtidigt som förarna såg till att hålla formationen och ta sig nerför den svaga backen på snabbast möjliga vis.
Grehn visste att de var väldigt blottade för fientliga robotgrupper och pansarvärnsförband, där de rullade fram på den förhållandevis öppna slätten, men han visste också att det inte fanns så mycket han kunde göra åt saken, mer än att lita på spaningsförbandets försäkran om att inga fiender fanns i Krusbos omedelbara närhet och att hans skyttar och vagnchefer skulle kunna upptäcka ett sådant hot i tid, med hjälp av sina IR-sikten. Grehn sköt bort sina oroliga tankar om utsatthet för ögonblicket. Han hade annat att tänka på just nu. Krusbo, ett mindre samhälle med hus av typisk sjuttiotalsmodell och någon större funktionsbyggnad, närmade sig mer och mer, och nu var det dags för kompaniet att bevisa för sig själva att deras planering av hur övergången i Krusbo skulle gå till, hade satt sig hos varenda förare och vagnchef och att man kunde klara av uppgiften. Grehn visste alltför väl att detta var något som väldigt sällan övades i fredstid, och han hoppades att hans plutonchefers kompetens och guds goda vilja skulle se till att övergången gick vägen. Förhoppningsvis tillräckligt bra för att gjuta lite mod i vagnsbesättningarna, innan den "riktiga" övergången skulle ske i Högbro. Grehn rättade till tankarna och gick ut på kompaninätet.
"Alla Qvintus från Qvintus Johan, förbered övergång av vattendrag enligt given order, ta därefter stridsställning öst Krusbo, understöd Qvintus - och Tore Johans övergång. David Qvintus inleder, därefter i ordning Bertil -, Adam -, Ceasar Qvintus. David Qvintus svarar, slut kom."
Med Johanssons repeterande svar i bakgrundsbruset, lade Grehn åter sina ögon på stridskartan i knäet, i ett försök att på nytt gå igenom övergången av bron i Krusbo. Det var lättare sagt än gjort, sittande i en framryckande stridsvagn som tog sig över stock och sten, samtidigt som tornet han satt i långsamt och metodiskt rörde sig från höger till vänster och tillbaka igen, i jakt på mål. Men det gjorde egentligen inte så mycket. Grehn hade själv planerat alltihop, och efter att ha spenderat nästan två timmar utan något annat att göra än att glo ner på kartan i sin väntan på det nu igångsatta anfallet, så satt planen ganska bra fastetsad i hans huvud.
De två kompanierna stannade nu tillfälligt upp sin anfallsrörelse och tog stridsställningar, för att från västra sidan av Krusbo skydda Johanssons stridsfordons övergång av samhället och vattendraget. Alla närvarande ögon fokuserade nu på de tre stridsfordonen som med en ordentlig fart tagit sig upp på den asfalterade landsvägen och rusade mot samhället. Inom kort skymdes den första vagnen av ett gult trähus i Krusbos utkant. Nu var det bara att hoppas att spaningsrapporten som sa att ingen fiende fanns i, eller omkring, samhället var riktig. Annars riskerade anfallet att slås ner i sin linda. Tystnaden på KompL och i Grehns vagn bröts så av Johanssons sedvanligt sävliga röst.
"Qvintus Johan från David Qvintus, David Qvintus påbörjar övergång, klart slut."
Äntligen!
Jag tycker du håller formen simon. Mycket bra skrivet!
Riktigt bra! :-)
Spännande värre...
Mycket bra!
Jag ryste till när jag läste vissa partier, så jag ser med spänning fram emot nästföljande delar... ;)
Och vem sa att det inte lönar sig att tjata? :D
Tack för alla fina ord!
Kul att ni gillar det!
Godkväll!
Idag får vi stifta bekantskap med en ny karaktär, som förhoppningsvis kommer tilltala några av våra grodfötter där ute!
Ha det gott!
---------------------------------------------
7: e september 11:45, St: Annas skärgård.
Egentligen älskade löjtnant Thomas Molin skärgårdens gryningar. Han älskade sättet på vilket den uppåtstigande solen speglade sig på den spegelblanka sjön, hur dess strålar skar genom lövverket på de tallar och björkar som stod ordentligt rotade på öarnas och kobbarnas klippor. Han älskade vassruggarnas sövande sång, då de gungades av och an av havets morgonvågor och han älskade sjöfåglarnas sång, liksom en hyllning till ljusets seger över mörkret.
Men den kärleken hade varit svår att ta till sig de senaste dagarna, bland annat för att några av hans kamrater låg och vilade på sjöns botten ett par hundra meter ut till sjöss, men kanske främst på grund utav att han och den lilla skara män och kvinnor som fanns kvar av amfibiebataljonens robotpluton hade varit isolerade i norra delarna av St: Annas skärgård, utanför Arkösund, i nästan 4 dygn nu, utan någon som helst kontakt med omvärlden. Ingen visste var de var, eller att de levde.
Det hela hade egentligen börjat när beredskapskontrollen hade utlysts för två veckor sedan. Detta hade för amfibiekåren inneburit ett enda stort kaos. De nya mobiliseringsplanerna som relativt nyligen införts hos hos armén och flygvapnet, hade inte nått amfibieregementet, som ännu inte riktigt lyckats komma igen efter en sin omtalade förbandsflytt till Berga. Kort sagt, så visade det sig att så gott som ingen av regementets anställda hade några gällande krigsplaceringar, och de få beväringar som lyckades inställa sig ute på Berga, i många fall inte själva hade några gällande krigsplaceringar. Detta ledde till att de delar av amfibiebataljonen som man lyckats skrapa ihop bestod av två robotplutoner, en mingrupp, en luftvärns-grupp, samt ett gäng amfibieskytteplutoner, som med lite vilja och tur skulle kunna verka som ett förstärkt skyttekompani.
Efter knappt en och en halv veckas repövning, organisering och improvisation, gled de första stridsbåtarna med amfibiesoldater ut från Berga, för att utgångsgruppera sig i den inre skärgården. Molin, som blivit utsedd till ställföreträdande chef för den ihopraffsade robotplutonen som bestod av två belysargrupper och två robotgrupper, var bland de sista som lämnade Berga, en tidig morgon den 2:e september. Vid det laget hade de ryska flygbombningarna ökat något i intensitet, och även Berga började få ta emot sin del av den ryska "skyddsoperationen".
Molins robotpluton som, efter mycket strul med beväpnings- och personalfrågor, äntligen tagit sig ut från Berga med omnejd, utgångsgrupperades tillsammans med en skyttepluton på ett ö-avsnitt mellan Torö och Landsort, som erbjöd ett perfekt läge för robotplutonen, med god utsikt över sjön. Men när Molin och hans kamrater precis börjat stadga sig på öarna, kom dock nya order. Plutonen, som redan var decimerad, skulle delas upp på två täter. Den ena skulle stanna kvar eldberedda utanför Torö, medan den andra, bestående av en av belysargrupperna och en av robotgrupperna, skulle underställas Molin och framrycka söderut längs kusten, och där upprätta en framskjuten eldenhet grupperad bland småöarna norr om Arkösund. Därefter skulle man vara beredd att störa fientlig landstigningsstyrka genom Bråviken, en inbuktning i fastlandet som ungefär 4 mil in i landet slutar vid Norrköpings strand. På det viset skulle amfibiebataljonen ha robottäckning, om än väldigt underdimensionerad, längs de mest kritiska delarna av östkusten ur landstigningssynpunkt.
Trots att förbandet han blivit tilldelat var dåligt samövat och underbeväpnat, så kändes det skönt för Molin att han fick något praktiskt att planera inför och jobba med, och så snart framryckningsvägar bestämts och grupperingsplatser utsetts, hade de gett sig av. Molin och belysargruppen i en gruppbåt, och robotgruppen i en stridsbåt. Efter en blöt men annars lugn färd, siktade Molins robottropp de utpekade öarna sent på eftermiddagen den 3:e september. Vad som sedan skedde hade Molin bara vissa minnesbilder av. Det mesta hade han fått berättat för sig i efterhand, av de andra i gruppbåten.
Strax innan de skulle passera in mellan de yttersta kobbarna och ta sig vidare in mot grupperingsplatsen inte långt därifrån, hade ett dovt muller börjat växa sig starkare och starkare i väster, och snart hade det växt till ett dån. Några soldater på stridsbåten, som hade tillbringat tiden liggandes uppe på däck, reste sig upp och pekade bort mot en mörk prick som växte sig större och större i fjärran.
Gruppbåtens förare anade den annalkande faran och bröt den stadiga kursen ungefär samtidigt som hundratals fräsande vattenkaskader bröt upp ur sjön, och närmade sig styrbord om stridsbåten.
Kaskaderna närmade sig stridsbåten med ett våldsamt tempo och efter bara någon sekund yrde splitter, båtdelar och de amfibiesoldater som stått öppet på däck, överallt kring platsen där kaskaderna från den ryska akan-skuren nådde fram till stridsbåten. Stora delar av båten slungades iväg genom luften, och Molin träffades av en större plåtbit så hårt att den knockade honom och kastade honom överbord. Det ryska flygplanet som troligtvis var på väg hemåt efter att ha fällt sin bomblast längre inåt land och av ren slump hade råkat på Molin och hans robottropp, brakade förbi över deras huvuden, av allt att döma ointresserad av att ta upp jakten på gruppbåten, och försvann ut till havs.
Så snart det öronbedövande dånet började lägga sig, tog rop på hjälp från överlevande, som fortfarande befann sig inuti den snabbt sjunkande båten och skrik av smärta från de skadade, vid. Gruppbåtsföraren vände snabbt om båten för att plocka upp Molins avsvimmade kropp ur det kalla vattnet, för att därefter ta sig bort till platsen där stridsbåten på bara ett par sekunder hade försvunnit från ytan, för att leta efter överlevande. Men deras desperata försök att hitta någon överlevande var förgäves, och det enda man fick med sig in till land från förlisningsplatsen var tre av deras kamraters livlösa kroppar som senare, under fältmässiga former, begravdes på ön.
Molin, som man hade lyckats plocka upp ur vattnet, vaknade så småningom till medvetande, med en växande insikt om vilken svår situation som de alla nu satt i. Ingen radio fanns att tillgå. Den ena hade följt stridsbåten ner i djupet, och den andra hade den avsvimmade Molin tagit med sig ner i vattnet och tappat. Visserligen fanns det ett par mobiltelefoner att tillgå, men till allas besvikelse så lyckades man inte finna täckning någonstans på ön, på grund utav deras position, eller ryska flygbombningar, skulle man aldrig få veta. Gruppbåtens tank var knappt halvfull och den 6 man starka belysargruppen hade bara med sig ransoner för ett par dygn, som i och för sig kunde drygas ut med det som fanns att tillgå på den medelstora ön. Samtidigt kunde de alla skatta sig lyckliga över att de faktiskt levde, och att ön de gått i land på verkade kunna dryga ut deras matransoner något, samt ge dem fullgott skydd i en klippskreva.
Men utan robotgruppens soldater och dess robotar på bottnen, kunde de överlevande inte göra någon nytta med sin belysarutrustning, och det enda de kunde göra var att invänta händelseutvecklingen. Och det var lättare sagt än gjort när ett stort antal civilregistrerade fartyg, eskorterade av mindre stridsfartyg, bärandes rysk flagg, anlöpte Bråviken tidigt på morgonen den 5:e september, utan att veta om att 6 hungriga, tvärilskna och hämndlystna belysarsoldater satt och torrbelyste skepp efter skepp allt eftersom de orubbligt löpte in i fjorden och upp mot Norrköping, under skyddet från den ryska jaktroten som ständigt patrullerade himlen ovanför dem.
Allt sedan dess hade Molin haft det svårare och svårare att hantera situationen på ön. Som ensamt befäl kände han att inte hade någon att riktigt anförtro sig till och det blev mer och mer besvärligt att tygla känslosvallningarna som med ökad styrka då och då bröt ut bland de strandade soldaterna. Om det var matbristen och kylan, maktlösheten av att inte kunna göra någonting åt den ryska soldatströmmen upp längs Bråviken, tanken på att deras kamrater låg och vilade på bottnen inte långt därifrån, eller kanske en kombination, visste inte Molin, men han visste att situationen inom några dygn skulle vara ohållbar och att hans mannar på något sätt måste aktiveras och göra något praktiskt, innan hela gruppen kollektivt skulle bryta ihop. Han hade, tillsammans med korpral Andersson, redan avstyrt två mindre bråk, och stämningen blev allt mer spänd på ön. Vanmakt, tristess och sorg kunde vända upp och ner på vilka killar och tjejer som helst.
Det var därför en bekymrad Molin som ensam stod och tittade ut över öarna, den här morgonen. Han och hans grupp hade varit strandsatta på ön i ungefär 4 dygn nu, och med halvfull tank på gruppbåten hade man inte varit så sugna på att omgruppera eller försöka ta sig till fastlandet. Men snart var det nog dags ändå kände Molin, om inte annat för att hans soldater skulle sysselsätta sig själva med något konkret och kanske sluta upp med att grubbla så mycket som de just nu gjorde. Mitt i hans dystra funderingar blandades fiskmåsarnas skrän långsamt, med ett för Molin välkänt ljud en bit bort i väster, mellan de små skärgårdsöarna. Samma ljud hade uppenbarligen resten av de strandsatta amfibiesoldaterna hört, för plötsligt hade alla slängt undan sina småsysslor kring förläggningsplatsen och rusat fram till klippan där Molin stod med spända öron och skarpa blickar, och försökte få en skymt av det som framkallade det starkare och starkare motordånet i väster. Plötsligt bröt det fram mellan två kobbar, ackompanjerat av ett lättnadens jubel från den strandsatta belysargruppen. Med vita exploderande vattenkrusningar från fören och bakåt, och den svenska flaggan stolt vajande i aktern, kunde de nu urskilja stridsbåten, som med ett dån från de båda jetaggregaten närmade sig deras ö.
Det fanns inget att tveka på, det var värt risken att röja sig för eventuella ryska patrullbåtar för att lyckas fånga stridsbåtens uppmärksamhet. Med svikande röst vände han sig till Andersson.
"Hämta signalpistolen, snabbt som faan!" Utan att svara, rusade Andersson bort till deras gemensamma förläggningsplats, rotade frenetiskt igenom grupputrustningen, och återvände snabbare än blixten till Molin, med en laddad signalpistol i handen. Molin greppade nervöst pistolen så som han gjort många gånger tidigare, höjde den till skyn, stabiliserade kroppen, och tryckte av avtryckaren. Med ett starkt väsande ljud flög den röda ljusgranaten upp genom den fuktiga förmiddagsluften, stabiliserades av sin skärm en bit upp, och påbörjade sin långsamma dinglande färd ner mot marken, samtidigt som den ilsket fräste ut sitt röda sken över klipporna.
Stridsbåten, som till allas fasa hade börjat svänga av mot en större ö en bit söderut, tvärvände i vattnet, vid åsynen av lysgranaten, med en kombinerad kraschstopp och sväng, och satte ny kurs rakt mot lysgranaten som snart skulle ta mark på klipphällen, 20 meter nedanför Molin och hans mannar. Den exponeringsdisciplin som man trots allt lyckats upprätthålla på ön, var som bortblåst när hela gruppen så snabbt som möjligt och under glada tillrop tog sig ner för den klippa som avgränsade öns fasta mark med den släta klipphällsstrand dit stridsbåten verkade vara på väg. Stridsbåten och belysargruppen nådde strandkanten ungefär samtidigt, och med en lätt duns och lite gnissel, stannade så stridsbåten på klipphällen.
Nästan genast öppnades båtens stridsluckor, och med ett stort leende på läpparna stegade en man, med fänriksspeglar på kragen, bruna ögon, och fältmössa ovanpå sitt halvlånga blonda hårruffs, ut ur stridsbåtens innandöme. Genast kände Molin igen fänriken, och med grinande leenden skakade de varandras händer hårt och vänligt. Glädjetårar kunde nästan skönjas i Molins ögon, och fänriken var den första att bryta tystnaden de emellan.
"Löjtnant Molin, förmodar jag?"
Finfint skrivet, som alltid. Fast det smärtar förstås en gammal Stf Robot GrpC att läsa om kamrater på havets botten..
Kan bara hålla med, ruskigt bra Simon.
Sen är det ju extra kul att se lite Amf inblandat i storyn. Det enda som saknas nu är en våldsam landstigning för Amfskytte's del.
Glöm bara inte att baskrarna skyddar mot splitter, kulor och annat ont Ivan slänger iväg mot den stolta Amfibiesoldaten. ;)
/shar som gärna ser lite KJ med den gröna baskern på skallen, hajmunnar målade på Stretorna och flaggandes en piratflagga utöver den svenska. "Fria kriget" style. :-OO :D
Sådär, nytt avsnitt. Innan ni läser det nya så skulle jag vilja föreslå att ni läser om de två-tre senaste avsnitten, för att på nytt komma in i handlingen och kanske fräscha upp minnet lite!
Håll till godo :)
-----------------------------------
7: e september 11:40, Högbro
"Se nu till att skruva upp ditt bästa rövslickarleende, så kanske det meningslösa skitsnacket inte varar så länge den här gången.." Med en trött suck dunkade Potecknov sin trogna adjutant i ryggen, och stegade fram till den dammiga BTR:en, som precis svängt in på församlingsgårdens gårdsplan och stannat. Ut ur vagnen klev den lönnfeta brigadchefen ut, tillsammans med två stabsmedlemmar, såg sig lite vilset omkring, upptäckte Potecknov, och mötte den sammanbitna översten halvvägs över gårdsplanen.
"Goddag min kära Ilja!" Brigadchefen Ivanov tog Potecknov hårt i handen för att sedan övergå till att utdela en kraftig kram. Potecknov kramade tillbaka halvhjärtat.
"Goddag, kamrat general!" Potecknov lösgjorde sig från generalens grepp, stegade tillbaka och for ut i en något sen honnör.
"Hur många gånger har jag sagt åt dig att inte fortsätta med de där dumheterna, det är nya tider nu Ilja, gyllene tider! Vi har en ledning som inte fruktar att omsätta ord i handling, och vi har proffesionella soldater som vet hur jobbet skall utföras!" Med en mer dämpad röst böjde generalen sig framåt mot Potecknov .
"Dessutom slipper vi ha de satans politrukerna och deras pistoler, men framförallt deras jävla ideologisnack, hängandes över våra huvuden." Potecknov som, trots att det var nästan två sekler sedan, ännu inte riktigt hade accepterat kommunismens misslyckande, svalde hårt och log vänligt men stelt mot Ivanov. Generalen fnissade till och pekade bort mot ingången till församlingsgården, där den gamla solblekta flaggan från svenska kyrkan sedan ett dygn tillbaka var utbytt mot en betydligt nyare vit-blå-röd.
"Jag gissar på att du har upprättat staben i den där byggnaden?"
"Det stämmer!" Potecknov vände sig om och såg mot församlingsgården som sedan gårdagen huserade det som var kvar av bataljonsstaben och som nu utövade ledning av Högbro garnison.
"Låt oss då se vad ni har lyckats åstadkomma!" Med snabba steg började Ivanov gå mot den röda träbyggnaden tätt följd av Potecknov och det övriga sällskapet.
Snart var de inne hos garnisonsstaben, där ett fåtal luggslitna stabsofficerare kämpade hårt med att få någorlunda ordning och överblick på det logistiska och mänskliga kaos som lätt uppstår på alla nivåer när en offensiv med relativt få och utspridda förband håller hög framryckningshastighet och stor bredd. Generalens försök till uppmuntrande konversationer och axelklappar verkade inte uppnå önskad effekt och efter en stunds tystnad tog sig sällskapet till ett mindre rum, där Potecknov, i egenskap av bataljons och nyutnämnd platschef, höll ett kort muntligt föredrag om läget hos bataljonen och inom garnisonen.
Det såg dystert ut. Den skyttebataljon som Potecknov urlastat i Norrköpings hamn drygt 2 dygn tidigare, skulle inte kunna användas vid frontlinjen under överskådlig tid. Alldeles för få fordon hade lyckats ta sig ur den svenska stridsvagnselden och soldaternas moral och stridsvilja var helt och hållet körd i botten. Här och var hade knorrandet i leden börjat ljuda högre än vad som är acceptabelt i krig och kvällen innan hade en av de två återstående kompanicheferna slagit ner en av soldaterna som i fyllan hade dragit kniv mot honom. Soldatens öde var ännu inte bestämt. Det rådde brist på drivmedel och reservdelar. Förhoppningsvis skulle det ordna till sig under det kommande dygnet, när fler och större underhållsförband passerade genom Högbro och vidare upp mot frontförbanden.
Läget inom garnisonen var något bättre. Visserligen var det på sina håll en enda röra av fristående underhållstroppar, sjukvårdspersonal och reperationsförband, men med lite vilja och improvisation skulle garnisonen inom det närmsta dygnet kunna ställa upp med en så gott som fullt fungerande underhållskedja för förbipasserande och återhämtande förband, förutsatt att man erhöll erfoderliga resurser från insatskommandot. Potecknovs förslag till brigadledningen för vidare handling på plats var sammanfattningsvis att fortsätta upprättandet av ett större underhållsnav i Högbro med tilldelandet av extra fältläkare och stabspersonal. Vad den sargade skyttebataljonen anbelangade föreslog Potecknov att den under hans fortsatta ledning skulle återhämta på plats i ytterliggare 24 timmar, för att därefter ingå i Högbro garnison som närskyddsstyrka med uppgiften att upprätta yttre säkerhet kring garnisonen. Föredraget och förslagen mottogs med gillande av brigadchefen, som med en bekymrad min reste sin stora kroppshydda ur stolen.
"Jag skulle väldigt gärna vilja träffa soldaterna som lyckades ta sig ur den där dalgången med livet i behåll." Generalens tonläge och ansiktsuttryck lämnade lite utrymme för diskussion. Potecknov kände sina soldater lika väl som sina egna söner och visste att han inte hade något att frukta från dem. Generalen skulle däremot löpa en stor risk att mötas av en välkomstkommitté han sent skulle glömma. Men en diskussion huruvida brigadchefen var populär hos soldaterna kändes inte riktigt aktuell. Det fick bli ett senare bekymmer.
"Javisst, det kan vi ordna." Med en tankfull min lämnade Potecknov rummet med övriga i släptåg. Mer fundersam än orolig frågade han sig själv hur Ivanovs besök skulle mottas bland soldaterna. Efter att de klivit ut från församlingsgården stegade de ut på en svagt lutande gångstig av grus som ledde ner till industriområdet där resterna av hans bataljon var inkvarterade.
Nåja, förhoppningsvis skulle hans närvaro kyla ner soldaterna tillräckligt för att handgemäng skulle kunna undvikas.
Nu är jag hemma efter mina två första veckor i grönt. Kommentarer överflödiga, alla som gjort lumpen vet hur den första tiden är. Här kommer ett nytt avsnitt att gotta er med. Som ni förstår kommer det nu bli änn mindre tid för mig att skriva nu, hoppas ni har överinseende!
//Simon
_____________________________
7: e september 12:00, Högbro
Generalens peppningstal dog ut efter bara någon minut. Efter att ha kommit fram till bataljonens improviserade vårdplan och Potecknov ställt upp bataljonen, hade Ivanov harklat till högt, presenterat sig själv och inlett med att tacka de alla för att ha kämpat tappert för den ryska nationens storhet och överlevnad. Redan där hade en hel del bassar fnysande troppat av och återgått till de sysslor de halvhjärtat givit upp vid generalens ankomst. Nådastöten för generalens välformulerade tal blev emellertid när han lovade att deras kamrater absolut inte hade dött förgäves och att deras offer hade varit av högsta betydelse för säkrandet av det för brigaden vitala grupperingsområdet.
Alla närvarande visste att det inte stämde för fem öre och att alltihop hade varit ett resultat av övermod och dåligt underrättelsearbete i brigadstaben. Att då självaste brigadchefen sedan hade mage att komma till dem och slänga ur sig en massa lism och lögner var knappast något som de redan nedslagna soldaterna kunde acceptera. De oengagerade leden löstes upp med ökande takt och Ivanov försökte desperat få soldaterna att stanna kvar.
"Hör upp! Vi har inte kommit till medaljnomineringen ännu! Jag och mina kollegor kommer att ta emot nomineringar under den närmaste timmen, för att skickas vidare till högre ort för utredning!" Två jättar till soldater stannade upp, vände på stället och började gå mot generalen med uppretade miner.
"Nu ska du ta och lyssna på oss, din sorgliga ursäkt till general!" Ivanov stod som förstenad. De två soldaterna som röt åt honom var två huvuden längre och tre axlar bredare än han själv.
"Ingen bad dig komma hit och smöra våra öron med lögner och fjäsk och köpa vår tystnad med ett gäng sketna medaljer! Alla vet att det är erat jävla fel att det gick som det gick och ni kan inte lura på någon här era satans halvsanningar om tappra offer för moderlandet!"
Potecknov, som hela tiden plågsamt iakttagit generalens försök att tala till männen, kände att det var dags att gå emellan. En nedslagen general var knappast en seger han ville ha nedskriven på sin meritlista och han tvekade inte en sekund över att de två stora stridsvagnssoldaterna skulle kunna klappa upp generalen och hela hans följe med varsin hand bakbunden. Men ögonblicket innan Potecknov skulle sätta upp sin hand och ta steget in mellan generalen och de närmande soldaterna, stannade de två bassarna upp några meter från den stela generalen och en av dem pekade med hela handen rakt mot Ivanovs hjässa.
"Om vi får se dig och ditt rövslickande anhang här en enda gång till, kan inte ens överste Potecknovs närvaro skydda dig!" Potecknov kände sig rörd inombords, han hade fortfarande soldaternas förtroende.
"Och skulle du våga dig hit en gång till, så ..." Stridsvagnssoldaterna avbröts av ett ljud som de alla var väl bekanta med. Söderöver kunde det dova ljudet av granatnedslag skönjas.
Det tog inte många sekunder för Potecknovs hjärna att koppla om från konfliktdämpare till stridsberedd bataljonschef. Den sedan årtionden inövade kaserngårdsrösten tog vid.
"Granatanfall från söder! Färdiga för strid!" Han vände sig till Ivanov.
"Jag tror att det är dags för dig och dina följeslagare att ta er härifrån." Ivanov nickade stumt till Potecknov och gav sig därifrån tillsammans med sin stab, halvspringandes mot sitt BTR-fordon. Potecknov vände sig till de två bjässarna till soldater som fortfarande stod kvar framför honom.
"Det gäller er också, se nu till att använda den där aggressiviteten på fienden istället, även om det ibland kan vara svårt att se skillnaden...!" De båda soldaterna sken upp, märkbart roade.
"Uppfattat, överste!" De båda vände sig om och sprang bort mot sina vagnar.
Potecknov suckade och började springa bort mot sin ledningsvagn. Dagen som hade verkat bli en riktig långdragare började nu bli mycket, om inte för, intressant.
- * - * - * -
(Karta 8: Bataljonen anfaller (http://img.photobucket.com/albums/v192/blacket/karta8.jpg))
"Johan Adam, fyr!"
"Johan Bertil, fyr!"
Motorljudet från Grehns vagn som tog sig över bron i Krusbo dränkte knallarna från de båda granatkastarplutonernas pjäser som i samma ögonblick inledde sina sex nedhållande eldstötar mot de i förväg bestämda målen. Men det spelade ingen roll. Grehn visste att granatkastarplutonernas manskap nu hade ett ordentligt jobb framför sig, och tittade upp i luften som om han kunde se granaterna på deras väg mot Högbrodalens sidor. Övergången av Krusbo hade hittills förlöpt väl för kompaniet, och inom kort skulle hela hans förband vara över ån och redo för nästa fas i anfallet.
"Johan Adam, slut!"
"Johan Bertil, slut!"
Grehns vagn var nu över ån, och tog stridsställning en bit utanför Krusbo, tillsammans med Husics stridsvagnar, i en liten sänka. Hittills hade framryckningen gått bra, men Grehn hyste inga illusioner om att det mycket väl skulle kunna ändras när stridskontakt med fienden vid Högbro väl inleddes. Han rättade till sina ben som började bli stela, och råkade sparka till skytten i ryggen. Jensen tittade upp på honom med ett undrande ansiktsuttryck.
"Det var inget, sträckte bara lite på benen." Mumlande vände Jensen sig om igen och fortsatte svepa av området framför kompaniet med sitt infraröda sikte.
"Qvintus Johan från Ceasar Qvintus, Ceasar Qvintus avslutar övergång av vattendrag och tar stridsställning, slut kom." Grehn pustade ut. Nu när Östbergs stridsfordon hade passerat var hela kompaniet över och bron hade ännu inte visat några tecken på att ge vika för deras tunga fordon. Förhoppningsvis skulle den inte göra det när Stenström och hans stridsvagnskompani, Tore Johan, skulle passera heller.
"Tore Johan från Qvintus Johan, Qvintus Johan har genomfört övergång av vattendrag och tagit stridsställningar öst Krusbo, slut kom."
"Uppfattat, Tore Johan påbörjar övergång av vattendrag, klart slut."
Efter att Stenström och hans stridsvagnar hade passerat ån som stilla rann genom Krusbo, skulle man byta plats med Grehns kompani som främsta kompani, och fortsätta anfallet genom dalgången och upp mot Högbro, med Grehns kompani i hälarna. Grehn tittade ut snett bakåt åt höger, där han kunde skymta hur Tore Johans första stridsvagnar passerade över den nyligen renoverade stenbron. En renovering som säkerligen skulle behövas göra om efter att över 20 stridsvagnar och stridsfordon i snabb takt hade passerat över den, tänkte Grehn. Men det fick bli ett senare problem, för en annan myndighet i en, som det kändes, helt annan tid.
- * - * - * -
Löjtnant Stenström var egentligen krigsplacerad som ställföreträdande kompanichef, men hade blivit tvungen att axla rollen som Tore Johan Ett efter en tragisk olycka under bataljonens uppmarsch till utgångsgrupperingsområdet drygt två veckor tidigare. Strax väster om Askersund hade kompaniet stannat för 20 minuters rast och vila och så gott som alla hade gått ut för att tömma blåsan, besöka bensinmacken eller bara sträcka lite på benen. Plötsligt hördes det skrikande ljudet av hastigt inbromsande bildäck, följt av en dov duns. Stenström, som hade stått vid vägkanten och lättat på blåsan tillsammans med kompaniets kvartermästare, vände sig om lagom för att hinna se hur kompanichefen Thomassons livlösa kropp landa framför den nu stillastående röda Mazdan vars däck osade av blågrå rök.
Mazdans förare, en man i sena femtioårsåldern, hade omhändertagits på plats av polisen som egentligen hade till uppgift att underlätta förbandets uppmarsch. Vissa inom förbandet misstänkte sabotage, andra menade att de hade anat en doft starksprit när de hade hållit fast mannen tills polisen hade anlänt. Hursomhelst var nu kompanichefen död, och rollen som ledare och förbandsansvarig hade placerats på Stenströms 25-åriga axlar. Ett ansvar och ledarskap som han på "kaserntiden", som tiden före kriget nu hade börjat kallas bland förbandets soldater och befäl, tidigare hade längtat efter, men nu gärna hade sluppit, där han satt i kompaniets ledningsvagn och iakkttog hur hans sista stridsvagnar rullade över Krusbos nyrenoverade stenbro. Kompaniet stod berett att falla in mellan Grehns vagnar och fortsätta anfallet genom Högbrodalen.
Till sist hade så alla 11 vagnar passerat över vattendraget och slutit upp på linje kring hans ledningsvagn. Stenströms stämma strömmade metodiskt och lugnt ut på BatL.
"Viktor Johan, Tore Johan är anfallsberedd." Några långa sekunders tystnad följde.
"Tore Johan från Viktor Johan, ta Adam 22, ta därefter DALKANTEN, beredd understödja i nordöstlig riktning Qvintus och Rudolf Johans fortsatta anfall, slut kom." Allt gick enligt stridsplanen. Stenström skulle framrycka med sitt kompani genom dalbottnen med Grehn i släptåg, och sedan ta stridsställningar på dalkanten för att därifrån understödja Grehns och Mattsons fortsatta anfall in i Högbro.
"Tore Johan uppfattat, Tore Johan tar Adam 22, klart slut."
Med en snabb frekvensväxling med högerhanden kunde han nu sända på KompL.
"Alla Tore från Tore Johan, ta Adam 22, ta därefter DALKANTEN, beredd nedkämpa fiende i nordöstlig riktning, alla stridslinje, Tore Johan Ett riktvagn, alla svarar, slut kom." Återigen var de svenska stridsvagnarna i rullning.
- * - * - * -
Äntligen hände det lite saker, tänkte Eric Nilsson där han låg på sin observationsplats. Nyss hade den egna granatkastarelden upphört, och nedslagskrevaderna som slagit ned bara några hundra meter söder om honom och hans kamrater, hade upphört. En tryckt tystnad lade sig därefter, men den tuggades snart sönder av ljudet från det tjugotalet dieselmotorer och bandaggregat som i hög fart tog sig fram på dalbottnen.
Genom kikaren försedd med trefotstativ kunde Eric och hans kamrater som passiva, men väl dolda, åskådare nu se på hur bataljonens samtliga stridsvagnar framryckte på två stridslinjer genom dalgången och ut på slättmarkerna som låg i anslutning till anfallsmålet. Det rena stridsvagnskompaniet längst fram, med bataljonens mixade kompani tre-fyrahundra meter bakom.
Det var en mäktig syn som fick Erics hud att knottra sig. Om det var av glädje eller obehag kunde han inte bestämma. Visserligen hade han upplevt ungefär samma sak flertalet gånger på Skillingaryds och Borensbergs skjutfält, men det var i fredstid med laservapen, "blågula" granatkastarmarkörer och trevliga utvärderingsmöten. Det här var något helt annat, det här var på riktigt och Eric insåg plötsligt att snart skulle det braka loss på riktigt, fienden skulle dö och det skulle säkert en del av hans kamrater också göra. Med en hård sväljning sköt Eric bort sina tankar. Det var dags att plocka ner grejorna och ta sig tillbaka till spaninsgtroppens återsamlingsplats. Bataljonschefen hade tidigare under dagen givit order om att spaningsplutonen nu skulle urnästla tillbaka till sina stridsfordon för återhämtning. Deras uppdrag var avklarat, för den här gången, och återhämtning skulle behövas. Eric och hans kamrater visste med all säkerhet att deras arbete under det här kriget var långtifrån över. De skulle nog snart ge sig ut till fots igen.
Allting var förberett och det var bara för Eric och hans kamrat att hänga på sig 70-litersryggsäckarna och ge sig iväg mot återsamlingen. Den snustorra granskogsvegetationen knastrade under deras kängor när de lämnade o-platsen. Eric vände sig om för ett ögonblick. Han kunde fortfarande skynja de krympande stridsvagnarna mellan granstammarna. Trots att Eric egentligen inte var speciellt religiös, bad han en snabb bön till Gud om att se till att hans kamrater skulle klara sig väl. De skulle säkerligen komma att behöva all hjälp de kunde få.
Damn good stuff, simon!:p
Tack för påfyllningen.
/V
Bra som vanligt!
Det är klart att vi har överseende med tidsbrist, livet i grönt ställer ju sina krav...
Mycket bra!