Den tröttsamma hipsterfeministen

[F16_Filur]

http://fittjournalen.se/2013/october/det-trottsamma-hipsterfeministen.html

En annan grej.

Jag skrev häromdan om att det inte är ens ansvar att övertyga varenda icke-feminist.

Nu tänkte jag gå in på en tröttsam stereotyp, nämligen nästanfeministen eller hipsterfeministen. Vi behöver nämligen inte ta ansvar för honom heller. Så vem är han?

Nästanfeministen är ofta en medelklasskille från säg Södermalm. Han länkar debattartiklar och är ”politiskt medveten” om en ser politisk medvetenhet som att läsa ledarsidan på DN och typ erkänna att det finns ett patriarkat.

Nästanfeministen kallar sig feminist och tror på jämställdhet men ligger bara med smala tjejer som också är nästan politiskt medvetna. I hans värld rakar sig inte tjejer under armarna men det märks inte eftersom de bara har ljusa fjuniga hår som ändå inte syns. Han tycker att det är så jävla gött att dem inte rakar sig, inte faller offer för patriarkatet! Men han tycker ändå att det är sunkigt med tjejer med mustascher och han skrattar gärna åt tjockisar. Han vill gärna vara lite underground men kommer aldrig längre än att försöka hitta nya indieband nästan först.

Det provocerande med hipsterfeministen är att han ger en kommersiell bild av feminism. Hipsterfeministen är feminist för att en ska vara det, för att det inte går att vara ung, hipp och trendig utan att erkänna feminismen - men skulle lämna det lika snabbt om något annat var inne. Det ännu mer provocerande är att hipsterfeministen använder sina patriarkala privilegier för att få sin vilja igenom men en kan aldrig säga att han förtrycker eftersom han spelar så hårt på att han diggar jämställdhet. Han använder feminismen som en ursäkt för att förtrycka kvinnor.

Nej, du kan inte vara en douchebag och samtidigt vara feminist. Om du använder din makt i egenskap av man för att få en tjej att känna sig osäker eller otillräcklig, då spelar det ingen roll hur mycket du sedan kan om könsmaktsordningen eller feministiskt initiativ.

Med detta sagt betyder inte det att inte killar kan ligga runt eller ogilla folk eller inte vilja vara ihop utan att vara douchebags. Men i majoriteten av fallen utnyttjar de en position de fått för att de har privilegier som kvinnor inte har och det är jävligt ofeministiskt.

Det är svårt att kritisera nästanfeministen eftersom många tänker att det ju ändå är så bra med snubbar som är feminister, snubbar som är ”medvetna” och snubbar som tros vara normbrytande för att dem inte går under en stereotypisk mansroll. Denna stereotyp är dock mer närvarande i mitt liv än bröliga machokillar men är trots det inte en hjälp i den feministiska kampen.

När feminismen blir hipp kan den nästa dag var ute. När feminismen blir kommersiell måste den också vara snygg och säljbar. När feminismen blir en täckmantel för något annat förtrycker den.

På många sätt är det svårare att ifrågasätta en hipsterfeminist än en brölig kille eftersom du på pappret ska ha samma åsikter som hipsterfeministen. Men så länge du känner att du måste anpassa dig, så länge han får dig att känna dig osäker i egenskap av tjej, så länge du önskar att du bara skulle råka vara en sån där snygg, smal och sval feminist för att du enklare skulle passa in bredvid hipsterfeministen – då är han inte feminist. Han är inte ens nästan feminist. Han är en jävla douchebag.

Också bästa kommentaren:

Andrei:
Det är sorgligt att läsa detta. Men förstår att det stämmer. Har själv sett dem. Jag är rädd att bli förknippad med denna stereotyp, ändå tror jag att jag e bättre, men e jag verkligen de? Med mitt dåliga självförtroende har jag bara försiktigt brytit mot rådande mansnormen, jag har inte tillräckligt visat min avsky för patriarkatet offentligt, jag tar avstånd från allt vad sexism heter, jag lusläser feministiska bloggar dagligen, försöker tänka reflektera på allt jag säger/gör, men har aldrig gått till aktivt angrepp mot roten. Jag borde snacka vett med män runtomkring mig i min vardag. Men jag håller tyst. Jag har tidigare blivit hotad av män, känner mig otrygg bland dem, och har i tider varit fruktansvärt arg över att födas till det äckliga könet. Vart ska en misslyckad man som jag ta vägen? Patriarkatet e verkligen ett helvete, men jag e rädd för jag inte tillräckligt mycket lyckas leva upp till att vara feminist, jag kanske inte bryter mot tillräckligt många normer, skriker tillräckligt högt eller klär mig tillräckligt normavikande. Livet e tungt så jag gömmer mig mest.. Tack för en fin blogg i alla fall<3

Vilken typ av feminist är du? Eller här är alla hårdkokta hejdukar åt det patriarkala förtrycket?