Jallai har tydligen uppdaterat sin första bok, Spionen på FRA, till 2.0.
http://www.jallai.se/2014/06/spionen-pa-fra-2-0-nya-avslojanden/Han är ju en sanningssökare, och jag tror han fått rätt på en del pusselbitar.
Vi har egentligen bara ett stort etablissemang (bourgeoisie) som består av två falanger. Socialdemokratin med bl a KF, Norstedts, etc och Bonniers med alla sina förlag, TV– och tidningsredaktioner. Det är det här trånga utrymmet som politiker som vill lyckas, måste förhålla sig till. Därför är det inte därifrån som sanningen kommer. Du som läsare och medborgare måste söka djupare och längre ut i periferin än du först trodde. Du måste våga tänka tankar som bourgeoisien inte vill att du ska tänka; så har det varit i alla tider och till din hjälp har du något som tidigare generationer inte haft: INTERNET.
Dock har somliga valt att gå en annan väg, men det måste bero på civilkuraget och den personliga integriteten. Hur fan skulle det se ut om man lät folk tänka fritt hursomhelst, och försöka reda ut - hur, när och varför - för vad som pågår? Nej, det skulle bli för mycket text och för lite värdegrund. Samt räknas som politisk propaganda, ja kanske till och med terrorism.
Du som läste originalupplagan av Spionen på FRA vet att den bygger på en tes att Ryssland i största hemlighet håller på att ta kontrollen över Europa. Precis som man försökte under det kalla kriget med sina spioner inom KGB, GRU men även Stasi och andra Warszawapakt-länders underrättelsetjänster. Idag vet vi att det är så. Bokens tes slår in, eller rättare sagt: var sann från början. Ryssland har gått på offensiven igen, förmodligen för att de känner sig inträngda av den västliga alliansen, och vem vet hur det slutar. Tanken med Spionen på FRA var egentligen inte att bara beskriva Ryssland och dess metoder att infiltrera västs underrättelse- och säkerhetstjänster utan även hur väst använder sina resurser för att försöka förhindra denna infiltration.
Något som anknyter till detta och vad som pågått under ytan under åtminstone ett halvt sekel här i väst är vad Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin försöker reda ut. Eftersom de tre modeller som de presenterar tillåtits styra själva tänkandet, bryter mot alla krav på allsidighet, objektiv historisk redogörelse, ställningstagande för sanningen, och byter ut detta mot något annat, vore det intressant om det kan kopplas till KGB´s, GRU´s och Stasi´s verksamheter under kalla kriget. Det borde kunna det, eftersom denna omställning inte kan spåras till svenskarna själva eller överhuvudtaget någon öppen doktrin om att spelreglerna i grunden ändrats. Det har ju kommit smygande, små "obetydliga" steg, och är definitivt motsatsen till det ärliga och genuina. Lägg därtill att det får förödande konsekvenser för vår samhällsutveckling och kopplingen till fientliga underrättelsetjänster blir inte så långsökt. Särskilt inte som den avhoppade kgb-agenten Yuri Bezminov beskriver sådana syften i klarspråk, om än ganska generellt hållna, men med det uttalade syftet att leda fiendenationer på villovägar (destabilisering) medelst subtila och ytterst långsiktiga metoder inspirerade av krigskonstens fadersgestalt Sun Tzu. Minst halva Sveriges befolkning har ju lurats att tro att de måste ta ett speciellt "ansvar", som med säkerhet leder till denna förödelse. Ett ansvar som ingen tidigare generation inom överskådlig tid ens tangerat i tanken. Intressant eller hur?
Karl-Olov Arnstberg, född 1943, är pensionerad professor i etnologi vid Stockholms universitet. Han har skrivit ett femtiotal forskningsrapporter och fackböcker om främst invandrarfrågor, etnicitet, svenskhet och samhällsplanering. Han har också gett ut tio romaner.
Gunnar Sandelin, född 1951, är socionom och journalist. Han har tidigare varit socialarbetare och reporter vid Sveriges Television. Under många år var han därefter presschef på barnrättsorganisationen Bris (Barnens rätt i samhället). Numera frilansjournalist.
Det första viktiga begreppsparet är folkmodeller och forskarmodeller. Man kunde lika gärna ha använt begreppet förklaring (folkliga förklaringar och forskares förklaringar) men det är begreppet modell som antropologer och etnologer vant sig vid att använda.
Folkmodeller är sådana ”inomkulturella” modeller som vuxit fram hos ett stamfolk, en folkgrupp etc. Exempelvis kan en infekterad blindtarm förklaras som trolldom, vilket då kräver en insats från en häxmästare. Det är folkmodellen. Forskarmodellen är den vetenskapliga modellen, som alltså är uppbyggd efter andra kriterier och därmed också föreskriver en annan behandling.
Handlar det om mötet mellan ett stamfolk och en vetenskapligt baserad västerländsk kultur, så är gränsen mellan folkmodeller och forskarmodeller vanligen knivskarp. Det kan den också vara i ett västerländskt samhälle, som när kristna grupper har ansett att AIDS är Guds straff för homosexualitet medan forskarna har andra förklaringar. Men väldigt ofta är gränsen oklar, eftersom vetenskap och rationella förklaringar genomsyrar också folkligt medvetande i det västerländska samhället.
Ett exempel: Enligt vanligt folkvett (= folkmodellen) så har individer alltid ett ansvar för sitt handlande. Den unge man som i en ”utsatt förort” tänder eld på en bil gör det för spänningen, grupptrycket etc. Folkmodellen lägger ansvaret på förövaren/förövarna och förespråkar uppfostran och bestraffningar för att få denne och andra unga män att sluta med sitt destruktiva beteende. En samhällsvetare kan emellertid underkänna det sättet att tänka och säga att det handlar om ett strukturellt förtryck. Det är i själva verket samhället som genom sina försummelser bär ansvaret för att unga män tänder eld på bilar. Lösningen kan då bli att öppna en ny ungdomsgård, bjuda på ett frikort på ett gym eller kanske att skicka iväg kriminella ungdomar på en seglats i Medelhavet.
När denna typ av folk- och forskarmodeller står emot varandra är det inte självklart att forskarmodellen är den bästa och mest trovärdiga. Lika gärna som folk kan gå totalt vilse i sina förklaringar, så kan också forskare göra det. Det bör tilläggas att det här i första hand handlar om samhällsforskning, inte naturvetenskap, som genom sin laborativa praxis är bättre förankrad i sanningssökande och objektivitet. Det är sällan naturvetare behöver reflektera över om de ska vara solidariska med sina undersökningsobjekt även om det också där finns gränsfall – exempelvis när det gäller försök på levande djur.
Nu släpper vi detta med forskarmodeller ett tag, men ska återkomma. Så här långt vill vi bara visa på hur två sorters tänkande kan kollidera. Vi vill fortsätta med några mycket enkla nyckelbegrepp som refererar till tre avancerade forskarmodeller. Den första är Frankfurtskolan som hävdar många saker men det som intresserar oss här är hävdandet att det finns ingen objektiv samhällsforskning och att eftersom all forskning gagnar partiska intressen så gäller det för forskare att vara solidariska med dem som befinner sig i underläge. En forskares uppgift är inte i första hand att förstå världen, i varje fall inte enbart, utan att förbättra den genom att verka för rättvisa. Och verkar för rättvisa gör man genom att ställa sig på de förtrycktas sida.
Detta grundperspektiv genomsyrar den västerländska samhälls- och socialvetenskapen i dag. Det är en tankefigur som är giltig också bland forskare, som aldrig ens hört talas om Frankfurtskolan.
Om man (som vi) envist hävdar att forskning handlar om sanningssökande och objektivitet och att detta är den enda möjliga forskarmodellen, så kan man säga att Frankfurtskolan har blivit en folkmodell bland forskare, med det tillägget att den numera ligger till grund för hela det västerländska tänkandet. Med andra ord: Frankfurtskolan startar som en forskarmodell, överlever och sprids som en folkmodell, både som en forskarnas folkmodell och som en samhällets folkmodell. Frankfurtskolans arv till världen är det allomfattande kravet på att ta ställning och det permanenta upproret mot makten (vilket är något helt annat än det permanenta ställningstagandet för sanningen).
...
Att det med hjälp av Frankfurtskolan, postkolonialt och postmodernistiskt tänkande är möjligt att befria samhället från förtryck är en ren och skär fantasi. Dessvärre blockerar det andra sätt att tänka. Vi har några vänner som vi mer eller mindre bombarderat med fakta utan att de på något sätt börjat ifrågasätta sin egen världsbild. Vi har helt enkelt fått ge upp och konstatera att rättvise/skuld/periferitänkandet vinner.
http://morklaggning.wordpress.com/2014/08/21/nar-periferin-hamnar-i-centrum-och-tvartom/
Om dessutom tv, radio och tidningar genomsyras av dessa tankemodeller måste genomslagskraften på några decennier bli mycket stor med tanke på folks enorma medieberoende för sin omvärldsbild. Länkade inte jag en gång till en pdf om just detta, Det revolutionära nätverket/Gramscivänstern? Jo, det gjorde jag och det visade sig vara skrivet av en Eva Bergqvist 1996, Fri Information nr 5.
