Följetong.

[simon]

Ny del!


-----------------------------

5 September 18:05

( Karta 2: Första Striden )

Den ryska kompanichefen han inte känna varen sig rädsla eller överraskning när skogsområdet framför hans kompani nästan bokstavligen lyfte från marken, i en dödligt skrämmande kaskad av mynningsflammor, explosioner och smällar från Qvintus Ludvigs samtliga eldrör, när hela det svenska kompaniet öppnade eld. Han hann torrt konstatera att det inte var några hemvärnssoldater man stött på denna gången, innan hans ledningsvagn genomborrades av pilprojektiler från ett svenskt stridsfordon.
Inom tio sekunder var mer än halva det ryska spaningskompaniet utslaget, och lika många sekunder senare klingade dånet från stridsvagnarnas kanoner bort, och åtföljdes av små sporadiska utfall från automatkarbiner.
Joakim Grehn öppnade luckan på Qvintus Ludvigs torntak, och blickade ut över den förlamande förödelsen på gräsängen framför honom. Striden hade varit kort och intensiv, och frmaför hans kompani stod nu 14  metallvrak. Några var helt övertända, några brann lite lätt och en del såg helt oskadda ut. Från många av plåtliken bolmade tjock, kraftig, svart rök upp mot himlen, och vittnade om hur gummi-, trä- och plastdelar, ammunition och bränsle, förtärdes av elden. Då och Då riste en av ryssvagnarna till och dova smällar följde tätt inpå, när elden nådde fordonens ammunitionsfack. Enstaka skrik hördes från ängen, ibland åtföljt av några skurar från svenska automatkarbiner.
När så koltrasten osäkert började kraxa igen, blev den makbra scenen för mycket för Grehn, som böjde sig ut mot höger, och placerade tyst sitt maginnehåll vid sidan av vagnen.

Trots att han visste att det vore riskabelt att låta sina plutonchefer plus sig själv och Honkala, lämna sina vagnar, så kände han att det var nödvändigt att de alla träffades för att sammanfatta läget och gå igenom den nya stridsplanen som Grehn hade filat på.
Han meddelade sina intentioner på radion, angav position för mötet, slog över till bataljonsfrekvensen och sände slutgiltig stridsrapport och begärde senare granatkastarunderstöd med rökgranater mot utpekade mål på kartan.
Därefter lämnade han sin vagn för att möta upp med plutonchefern och Honkala, vid andra plutonens vänstra flank. Kvällningen kröp sig närmre och närmre inpå kompaniet där de kurade i skogsbrynen.
"Vore det inte för doften av ryssarna skulle man inte kunna tro att ett krig pågick.", funderade Grehn.
Skogen var så stillsam och vacker. Koltrasten sjöng nu för full hals igen, någonstans djupare inne i skogen, och vinden blåste milt i löven som färgades brun-gröna av kvällssolen. Grehn var inom kort framme vid mötesplatsen.


-----------------------------

[simon]

En del har kommit i vägen på senare tid(ny flickvän och 2:an på NV-linjen...)

Men nu kommer en ny del. Hoppas ni blir nöjda!

Kommentarer här eller via PM uppskattas, för som jag sagt tidigare, det är det man lever på!

:)


------------------------

5:e september 18:07

Grehn var först på plats, och hoppade ner i en sänka som var idealisk för orienteringen med plutoncheferna. Medan han väntade på de andra, plockade han upp karta och ficklampa ur sin Fältjacka och vecklade ut kartan på en sten som skulle fungera som ett sorts bord.

Han var medveten om risken att det ryska spaningsförbandet hade hunnit skicka lägesangivelser trots att det slagit ut dem snabbt, och att det därmed fanns en möjlighet att ryska artillerigranater i detta ögonblick avfyrades mot deras positioner.

Trots detta kände han att han var villig att ta den risken för att kunna möta sina befäl och tala med dem, ansikte mot ansikte.

Snart var alla närvarande och Grehn hälsade dem alla med en vänlig och uppmuntrande nick. Trots att de var alldeles svarta i ansiktet av maskeringsfärg, jord, smuts och sot, kunde man se hur stridens adrenalin fortfarande dröjde sig kvar bakom deras masker. Stirriga ögon, läppar som konstant slickades rena och svett som rann i floder längs tinningarna var något som återkom i allas ansikten.
"Troligtvis ser jag inte bättre ut själv", tänkte Grehn, och inledde deras improviserade möte med ammunitions- och skaderapport från respektive pluton. Det visade sig att det fanns gott om ammunition kvar, och skadorna uppgick till en ytligt splitterskadad skyttesoldat och några förstörda stridsvagnsprismor. Det var definitivt ett pris som kompaniet kunde betala i jämförelse med hur många soldater och fordon som fienden hade berövats på.

Som andra och sista punkt gick Grehn igenom hur kommande timmar förhoppningsvis skulle förlöpa. Hela bataljonen skulle efter denna första stridskontakt omgrupperas bakåt och ta nya stridsställningar. Detta innebar att deras kompani skulle gå fordonsmarsch längs stora vägen i dryga sju kilometer, för att sedan ta upp stridsställningar i en dalmynning, tillsammans med ett hemvärnskompani som redan varit på plats i 2 dygn och sedan länge påbörjat befästnings- och fördröjningsarbeten i området. Efter att ha givit plutoncheferna ytterligare information om det nya operationsområdet, och gått igenom detaljer för fordonsmarschen, avslutades mötet snabbt med några välvalda och uppmuntrande ord, och några axelklappar, innan var och en försvann ut i kvällsdunklet mot sina respektive vagnar. Alla hade trots striden verkat sansade och planen hade accepterats utan några större invändningar, konstaterade Grehn andfått påväg mot sin vagn.

Och ryssen hade tydligen misslyckats med att få fram några koordinater för indirekt eld. Det var den bästa belöningen för det lyckade eldöverfallet. Än så länge gick allt som smort, tänkte han när han slutligen kom fram till vagnen, och krängde sig upp på dess chassi.

--------------------

[simon]

FRågan är om jag skall fortsätta posta förljetongen här, för på andra forum får jag bra och mycket respons i tråden och via PM.

Här har det inte hänt någonting.

Respons är det men lever på, och är inte just nu motiverad att köra vidare på detta forumet om ingen läser det.

[Dubble0zero]

Jag läser, och jag tycker att det är bra, jag har inte så mycket tid till att skriva det bara... ;)
Fortsätt du, du kan ju kolla på hur många gånger tråden har öppnats i stället för hur mycket svar du har fått... :)

[ft]

Simon,
du får kolla dina PM vet jag! ;)

[simon]

Efter mycket om och men är nu nästa del färdig.

---------------------

5:e September 23:10

För att bryta tristessen som infunnit sig, tog Grehn fram sin handritade stridskarta ur benfickan och vecklade ut den. Hans kompani hade grupperat sig längs dalmynningens sida, på en skogsbeklädd kulle, som gav dem bra skydd och god översikt över det kommande slagfältet. Nere i dalen låg en samling hus, som nu fungerade som skydd åt delar av det förstärkta hemvärnskompani som hade väntat på dem när Qvintus Johan anlände till platsen vid 19:30-tiden.

( Karta 3: Försvaret av dalmynningen )

Kompaniet hade stannat till inne i byn, och Grehn och Honkala hade suttit av sina stridsvagnar, och mött upp med kompanichefen för hemvärnskompaniet, kapten Högdin. Tillsammans hade de tre beslutat om Qvintus Johans placering på andra sidan dalen och även gått igenom var mineringarna som lagts ut av hemvärnssoldaterna fanns. När det var avklarat hade Honkala farit iväg med kompaniet för att samordna grupperingen, och Grehn hade stannat kvar nere i byn för att samtala med Högdin och "inspektera" hemvärnets situation.

Det han hade sett var mycket tillfredsställande. På väg till den improviserade stabsplatsen hade Grehn förevisats hur hela Högdins kompani antingen var nergrävda i mer än dugliga skyttevärnsystem i byn eller uppe på den mittersta kullen, eller installerade i husen, som förstärkts inifrån med alla tillgängliga medel.

Högdin och Grehn hade till slut anlänt till kompaniets stabsplats, och slagit sig ner på varsin stol. Högdin kunde nu mer ingående redogöra för de befästningsverk och mineringssystem som hans kompani hade utfört under de tre dagarna som de hade befunnit sig i området. Mineringarna syftade till att hindra fienden från att gå öster om eller in i byn, och tvinga dem att gå väster om, där Grehns stridsvagnar och stridsfordon skulle vänta. Skyttevärnen som Grehn sett hade varit färdiga på drygt 8 timmar, och några timmar senare hade tristessen infunnit sig hos det 300 man starka, förstärkta hemvärnskompaniet.

En av Högdins plutonchefer och 4 av hans mannar hade till slut tagit saken i egna händer, och anmält sig frivilliga att åka iväg med en av de kvarlämnade personbilarna i byn, i syfte att hitta mat eller något annat som kunde vara kompaniet till nytta. Högdin hade bifallit förslaget, och bilen hade varit borta snabbare än han han säga "verkställ". En dryg timma senare hade plutonchefen med sällskap kommit tillbaka, helt klart uppstirrade, och hävdat att man funnit ett oöppnat mobiliseringsförråd knappt 2 km från deras grupperingsplats. Högdin gav dem tillstånd att ta med sig två av deras terrängbilar och ytterligare några man för att om möjligt öppna byggnaden och länsa den på dess innehåll. Efter några timmars försök lyckades man, och fann att bytet var värt alla ansträngningar. Förrådet var fullt av minor, pansarskott och ammunition till deras Ak-4:or.

Tack vare deras tur, hade nu kompaniet en relativt god förmåga att fördröja pansar, och en bra minering som skulle vara guld värd i en eventuell strid. Det hade tagit dem nästan en hel dag att lägga ut alla minorna och snart hade tristessen infunnit sig igen. Den hade hållit i sig ända tills för några timmar sedan då ett våldsamt och kort crescendo av stridsvagnskanoner kunde höras i fjärran. Strax därefter hade Högdin informerats om att ett mekaniserat kompani hade fått stridskontakt, och nu skulle falla tillbaka till deras ställningar.

Och här satt de två nu.

Grehns och Högdins samtal fortsatte i avslappnad stil i ytterligare en halvtimme, varefter Grehn valde att ta avsked av Högdin, för att återvända till Qvintus Johan. När han vandrade mellan skyttevärnen påväg mot sitt kompani, fick en höjd stämma honom att stanna till och vrida på nacken.

"Löjtnant Grehn!" En hemvärnssoldat hade hoppat upp ur sitt värn och kom storleende emot Grehn. När han var framme räckte han fram handen för att skaka hand. Grehn besvarade hälsningen.

"Du känner inte igen mig va? Hehe...mitt namn är Wallin, och jag hade dig som plutonchef när jag gjorde lumpen för tre år sedan! Jag ser att du gått upp dig i graderna! Det mörkmålade och leende ansiktet var plötsligt igenkänningsbart för Grehn.

"Jasså! Nu känner jag igen dig Wallin! Fan, hur kommer det sig att du är här?" Grehn var glatt överraskad att en av hans gamla soldater fanns i just detta kompaniet och att han hade känt igen Grehn, trots den sena timmen och hans eländiga utseende.

"Jo, som du säkert kom ihåg så var jag ju kanske inte den mest motiverade soldaten i kronans tjänst... Men efter några månader i det civil så kände jag tro det eller ej, ett sug efter det gröna. Så jag skrev på för hemvärnet!"

Wallin började så smått gå tillbaka mot sitt värn pratandes, med Grehn i släptåg. De hoppade ner i det, Grehn hälsade på Wallins kamrater och han och Wallin började samtala om allt mellan himmel och jord. Att träffa någon annan som Grehn kände, än sina egna officerare, efter så många dagar isolerad med kompaniet, kändes som en enorm lättnad för Grehn. Trots att det skilde flera grader och år mellan Wallin och Grehn var de definivt likvärdiga i samtalet och när Grehn lämnade värnet en dryg timma senare, var det med ett stort leende på läpparna. Han var övertygad om att hemvärnet skulle göra ett bra jobb i striden mot den annalkande fienden, och att de var väl förberedda för uppgiften. Trots detta kröp den obehagliga känslan sig på av att det nog var för sista gången han träffat Wallin och att de flesta i hemvärnskompaniet nog skulle gå mot en säker död om det blev strid.

Grehn vek ihop kartan i det dova skenet av instrumenten framför honom, och stoppade återigen ner den i benfickan. Det var mörkt utanför hans stridsvagn och Qvintus Johan låg tysta i skogsbrynet. Från byn kunde man höra enstaka röster. Det var en stjärnklar natt, och inte något som kunde störa Grehn i hela världen.

Inom några minuter sov han djupt.

---------------------

[Lupson]

Spänningen tätnar....

[simon]

Ny del, det har tagit ett tag, men nu är den äntligen här!

Håll till godo!


----------------------

6 September 10:23


Han visste inte hur han hade hamnat i denna situationen. Helt plötsligt hade fienden framryckt genom dalen med full styrka. Han hade blivit fullkomligt överrumplad.
Genom sitt sikte kunde han se hur stora, mörka ryska stridsvagnar plöjde sönder gräsängarna som utgjorde dalens botten, när de förflyttade sig framåt i rasande fart.

Ryssvagnarna verkade inte påverkas av de svenska fältarbetena som måste ha varit dåligt utförda, och de avlossade granat efter granat mot byn, som redan brann kraftigt. I skenet från elden kunde Grehn se hur Wallin och hans kamrater tappert försökte hålla stånd mot det ryska anfallet, men en efter en slogs de ner av rytande kulspruteskurar. Överallt i den brinnande byn låg sönderslitna och lemlästade kroppar, och de ryska stridsvagnarna visade dem ingen pardon när de passerade genom byn och ut genom dalen.

Nu kunde inte Grehn stå och se på längre. Han var tvungen att agera. Han gick ut på kompstri och beordrade fri eldgivning för hela kompaniet. Tillsammans med kompaniets 13 andra vagnar, gungade Grehns vagn till av rekylen, när en pilprojektil lämnade vagnens eldrör. Kompaniets eldöppnande var nästan helt resultatlöst. Bara två av fiendens vagnar hade slagits ut, och när kompaniets andra omgång projektiler slog ner bland fiendens stridsvagnar, förstod han plötsligt.

Deras ammunition bet inte på de nya ryska stridsvagnarna.

Och nu hade han avslöjat var hans kompani var grupperat. Han kunde inte göra annat än att maktlöst se på hur de ryska stridsvagnarna vände sina torn mot deras håll, under intensiv, men hopplös, beskjutning från Grehns stridsfordon och stridsvagnar. Grehn vrålade fri reträtt på kompstri men ingen verkade höra hans order. Efter bara några sekunder stod halva kompaniet i lågor. Vagn efter vagn exploderade inför hans ögon. Han kunde höra hur hans soldater skrek av vånda när de brann upp inuti sina bepansrade dödsfällor, och hur stålet gav vika för de ryska granaterna. Det var outhärdligt.

Plötsligt var allt tyst igen. Ryssarna var borta och allt var tyst.
Grehn tog sig långsamt och plågat upp ur sin stridsvagn, och föll utmattad ner på markens täcke av döda barr och kvistar.
En gestalt som närmade sig honom från byn, fångade hans intresse, och ju närmare det kom, desto tydligare förstod han vem det var.
Det var Martina.
Hon hade kommit för att trösta honom.
Han kände hennes närvaro starkare och starkare för var steg hon kom honom närmare, och slutligen var hon framme vid hans orkeslösa sargade kropp.
Hon gick långsamt ner på knä, smekte ömt hans blodiga kind med hennes små, ömtåliga händer och hennes bottenlösa ögon såg in i hans.
Han var i himmelen.

Men hans syn blev suddigare och suddigare. Han tappade fokus och drogs längre och längre ner i det djupa mörkret. Han skrek hennes namn högre och högre, men hon var borta.

Martina!
Martina!!

Han vaknade när han slog telehjälmen i stridsvagnstornets tak. Grehn var kallsvettig och hans andning var tung. Grehn gnuggade sig i ögonen, och öppnade därefter luckan. Han behövde frisk luft. Där ute var det full aktivitet. Hans besättning var upptagna med att vårda vagnens vapen. Han hoppade ner från sin vagn och slog sig utmattad ner vid foten av en gran. Då kom första tåren.

Han saknade Martina så.

----------------------