Följetong.

[simon]

-----------------------------------------------------

Tänkte härmed börja att publicera min novell eller vad man nu kan kalla det. Jag kommer att publicera en del åt gången och dessa kommer att variera en del i storlek, men idag lägger jag upp två stycken för att vi skall komma igång.

Novellen kommer att publiceras på SFP:s, SoldF:s, NOSIG:s och PCGamer:s forum.

Novellen har publicerats i en månads tide på SFP:s och SoldF:s forum och kommer då och då i stycken. Nu postar jag dock alla existerande delar i ett långt stycke, för att "komma ikapp" så att säga!

Take it or leave it som man säger:

-----------------------------------------------------

5:e september Kl. 08:10


När så den allmänna mobiliseringen var ett faktum, blev inte Martina Grehn speciellt överraskad. Ända sedan de tragiska händelserna i Finska Viken för tre veckor sedan, hade hennes make jobbat övertid på regementet så gott som varje dag. Martina var en kvinna med god slutledningsförmåga och kunde lägga ihop 2 och 2. Det stora antalet pansarvagnar på regementsområdet kombinerat med statsministerns pressade uttalanden i TV och sin sambos extrainsatta arbetstimmar, fick henne att tidigt fatta misstankar om vad som var på gång.
   Men den kvällen för en vecka sedan, när hennes man Joakim packade ner de sista grejorna i hans sedan tidigare förbredda väska, kändes allting så overkligt. Det tog flera timmar för henne att greppa hans sista ord till henne innan han hade gått ut genomn dörren till deras villa och försvunnit i riktning mot regementet i deras gemensamma Peugot. Att Joakim skulle återvända snart var något som Martina började betvivla.


                                *                   *                   *

Kapten Joakim Grehn stod på tornet till sin ledningsvagn och blickade ut över det dimhöljda landskapet som låg framför honom. De fyra plutonerna som ingick i 1:a kompaniet, vilket han hade befäl över, låg grupperade i skogsområdet norr om den evakuerade byn som låg 500 framför dem, bortom en slumrande bäck. Grehn hade nyligen återvänt till kompaniet från ett kompanichefsmöte vid bataljonstaben.

( Karta 1: Kompaniets positioner )

Mötet hade varat i dryga 30 minuter och hade gett Grehn en mer sammangripande bild över läget inom brigaden och bataljonen. Bataljonschefen, överstelöjtnant Lundqvist hade inlett mötet med att gå igenom läget i stort. De styrkor man lyckats mobilisera hittills uppgick till två mer eller mindre organiserade brigader på armésidan. Flygvapnet hade fått tre Gripen-flottiljer på krigsfot, och Marinens fulla styrka låg till sjöss i Stockholms yttre skärgård.
Vidare hade hemvärnet slutfört många av sina primära uppgifter  och på många håll påbörjat fördröjningsarbeten och på vissa avsnitt förbereda försvarslinjer tillsammans med de reguljära markstridsförbanden. De logistiska problem som brigaden dragits med i början av veckan tedde sig nu vara udner kontroll, till stor del tack vare de många frivilligorganisationerna, som sent om sider börjat komma in i sina roller. Kriget i Finland var fortfarande ovisst. Ryssarna hade trängt en bra bit in i södra Finland, men började saktas ner i sin frmafart då de mötte starkare motstånd längre in i landet.. Det ryska kriget mot Sverige inskränkte sig än så länge till sporadiska flyganfall, främst riktade mot den svenska infrastrukturen. Flygvapnet hade nu till viss del börjat slå tillbaka mot dessa flygföretag. Efter bataljonchefens genomgång var det dags för kompanicheferna att avlägga rapport om respektive kompanis tillstånd. Mötet hade avslutats med några pepande ord från Lundqvist och Grehn hade av tillbaka till sitt kompani, under samtal med de andra kompanicheferna.

Grehn tittade på sin klocka som visade 08:10.
"Dags för dagens första rundtur", tänkte Grehn när han tog tag i vagnens torn och hivade sig ner till den daggfuktiga marken. Med raska steg gick han bort mot kompaniets ställföreträdares vagn och knackade på. En yrvkaen löjtnant öppnade luckan.
"Godmorgon kapten" lyckades han sluddra ur sig.
"God förmiddag Honkala", flinade Grehn. "Jag går på rundtur till plutonerna nu, så du får hålla ett öra eller två mot bataljons- och kompanifrekvenserna under tiden som jag är borta." Grehn ansträngde sig för att inte skratta.
"Ska ske, kapten! Förresten, hade bataljonschefen några ryssar på G till oss ännu?" Grehn klurade någon sekund innan han svarade.
"Nej, dina snarkningar i radion måste ha skrämt deras avlyssnare så till den milda grad att de struntar i alltihop!"
Löjtnant Honkala stängde skrattande igen luckan till sin 60 ton tunga maskin. Flinande vandrade Grehn vidare mot 2:a stridsvagnsplutonens ställningar. Honkala var en bra man och soldat, och den officer inom kompaniet som Grehn litade mest på utav alla.

Ännu en dimhöljd morgon hade påbörjat den 7:e dagen i det för Sverge stridslösa kriget. Kapten Grehn vandrade vidare mellan granarna.


                                *                   *                   *


5:e September 08:10


Den ryske överstelöjtnanten Ilja Potecknov började känna tendenser till illamående när han för tredje gången på tre timmar lät blicken svepa över de massiva lastfarygen som omgav det som hans motoriserade bataljon var inlastad i. De 2 meter höga vågorna och saltstänket som mötte honom där han stod på ytterdäck gjorde väl sitt till också. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i havet och ansåg att människan hörde hemma på land.
Potecknov vände sig om och lät ögonen än en gång falla ner på kartan över det kommande operationsområdet. Han hade planen klar för sig. Deras brigad skulle tillsammans med divisionens två andra brigader landsättas på den svenska ostkusten och tillsammans med luftlandsatta trupper, skära av södra Sverige. Från Göteborg i väster, via Skövde och Örebro, till Stockholm i öster. Efter att divisionen hade uppnått sina primära mål, och flyget flyttat fram sina positioner, skulle ytterligare tre divisioner anlända för att fullborda neutralisationen av Sverige som politisk, militär och geografisk makt. Detta var nödvändigt för att operationen mot Finland och den kommande mot Baltikum skulle löpa smidigt.
Några av hans kollegor hade uttryckt oro redan under planeringen, över om en division i inledningsskedet och fyra i ockupationsskedet verkligen skulle räcka till. Men Potecknov hyste inga sådana tvivel.
Den svenska krigsmakten hade ständigt krympts till mindre och mindre proportioner, och hade i dagsläget, enligt han själv, inget som nämnvärt skulle kunna hota de ryska truppernas kommande framfart. Dessutom ansåg han det som orimligt att avleda ännu fler trupper från den finska fronten och den kommande baltiska. Att Sverige hade genomgått en veckas mobilisering var ändå inget som fick Ilja att sova dåligt på nätterna. Hans trupper skulle krossa det lilla motstånd som svenskarna kanske skulle kunna uppbringa, under sina larvband.

Potecknov vek ihop kartan med en suck, stoppade ner den i fickan och rättade till sin skärmmössa när han gav sig av i riktning mot skeppets inre. Han hade fått nog av havet för idag. En skräckblandad förtjusning infann sig när skeppets värme tog emot honom. Äntligen var de på väg!


                                *                   *                   *

5:e September 08:30

Håkan Syrén bar på en konstig känsla där han gick genom det värmländska bergrummets korridorer. Han kände sig uppgiven men hoppfull på samma gång. men framförallt var han trött. Under den gångna veckan hade han i egenskap av Sveriges överbefälhavare tagit många svåra beslut. Detta kombinerat med den otroligt lilla mängd sömn som Syrén hade fått ledde till att hans kropp fullkomligt skrek efter vila.
Den mobilisering av insatsorganisationen som Sverige genomfört under en veckas tid hade löpt bättre än vad alla, inklusive ÖB själv, hade förutspått. Denna "succe" eller vad man nu skulle kalla det, kunde man tacka tre faktorer för, konstaterade Syrén nöjt där han gick.

1. Den nya mobiliseringsplanen som hade införts vid årsskiftet innebar att det få förband som fanns kvar på papperet faktiskt hade kunnat organiseras.

2. Inga fientliga sabotage- och/eller mordpatruller hade stört mobiliseringen. Bortsett från ett fåtal flyganfall hade man kunnat mobilisera ostört.

3. På de flesta fredsförband hade man lyssnat på högkvarterets diskreta råd och i det tysta börjat förbereda mobiliseringen redan dagarna efter krisen i Finska viken. Dvs. två veckor innan den allmänna mobiliseringen hade utropats.

Men landets ÖB hyste ändå inga stora förhoppningar om att försvaret skulle kunna stå emot en större rysk truppkoncentration i Sverige. "Förhoppningsvis" krävde kriget i Finland så mycket trupp att en eventuell invasion av Sverige skulle bli mindre i truppstorlek. Syrén förträngde sina personliga funderingar då han närmade sig dörren vid korridorens slut. Han kollade igenom sina papper en sista gång, rättadfe till uniformen och lade till en bister ansiktsmin. Med fast hand öppnade han dörren till sammanträdesrummet.

Den sju dagar unga samlingsregeringen satt redan vid konferensbordet, och när ÖB kom in genom dörren tystnade alla tvärt och vände sina blickar mot den bistre generalen.
"Så bra" inledde den socialdemokratiska statsministern. "Nu när alla är här, så kan väl ÖB inleda mötet med att gå igenom det militära och säkerhetspolitiska läget?"
"Självfallet" svarade ÖB snabbt och började plocka fram sina nyligen framställda rapporter.


                                *                   *                   *


5:e September 08:35


Att gå igenom det militära läget tog dryga 20 minuter inklusive frågestund. Intresset för denna genomgång var tämligen svalt, och ÖB noterade att enbart den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, den kvinnliga inrikesministern från centerpartiet och så statsministern visade intresse för genomgången. Rapportens hödpunkter visade sig vara att de två amfibiebataljonerna nu var fullt mobiliserade och operativa i sina operationsområden.
Vidare kunde man konstatera att luftskyddet från luftvärnet nu var aktivt och att de tre tillgängliga luftvärnsbataljonerna hade grupperat sig utspritt i anslutning till de två färdigmobiliserade brigaderna. Två stycken artilleribataljoner hade man lyckats uppbringa, och man räknade med att de skulle vara operativa inom 24 timmar. Till sist meddelade ÖB att den improviserade utbildningen av hemvärnssoldater på förrådställda pbv501:or som hade pågått i 4 dygn skred fram bättre än planerat. Inom kort skulle dessa vagnar kunna användas som tungt understöd vid de försvarslinjer som hemvärnet hade befäst på flertalet avsnitt. Sist men inte minst kunde ÖB konstatera att de rekryteringscentrum som hade satts upp för fyra dagar sedan hade gett god utdelning. Inom 48 timmar skulle de första medborgarplutonerna sättas upp i de flesta större städerna runtom i landet.
Med det avslutade ÖB den första delen av genomgången och många runt konferensbordet drog en lättnadens suck.

Men fortsättningen på genomgången skulle bli allt annat än lättsam. Underrättelserapporten visade på att 4 ryska infanteri- och 2 pansardivisioner nyligen hade anlänt till St. Petersburg och de visade inga tecken på att förflyttas vare sig till Finland, eller den truppkoncentration som stod och stampade utanför Baltikum. Om en invasion skulle ske i Sverige var det troligtvis dessa trupper som skulle genomföra operationen.
Just som ÖB skulle gå igenom de förhandlingar som fördes med utomstående stater, knackade det på dörren. En anonym militär klev in i rummet, stegade fram till ÖB, gav honom en lapp och försvann ut från rummet lika snabbt som han hade kommit. ÖB lade an en, om något, ännu bistrare min
"Vår underrättelsetjänst meddelar att 10-15 lastfartyg av typen "RoRo" lämnade St. Petersburg hamn för knappt tre timmar sedan. Man förlorade visuell kontakt med dem ca 20 sjömil väst om Kronstadt." ÖB lät blicken svepa över den dystra samlingen ministrar.
"Ja, detta komplicerar ju läget ytterligare" konstaterade statsministern sammanbitet.

Mötet fortsatte inte i någon lättsam ton.


                                *                   *                   *

5:e September 08:40

När Grehn närmade sig det sista stoppet för morgonens plutonsbesök, 1:a stridsvagnsplutonens ledningsvagn, skakade han uppgivet på huvudet för sig själv.
Plutonchefen för 1:a pluton, Fk. Östberg var så gott som totalt hopplös. Hon hade varit sista kompanibefäl på plats. Knappt tio timmar efter att kompaniet hade grupperat sig på nuvarande position, hade hon sömndrucken anslutit sig till sin pluton, åtföljd av en road militärpolis. Därefter hade hon knappast gjort ett stabilare intryck. Ingen i plutonen hade förtroende för henne och hennes vagnsbesättning var livrädda för att kanske tvingas i strid med fänriken som vagnchef.
Östberg kunde sannerligen haft en enklare situation att tackla.

När Grehn bara var några meter från hennes vagn, hördes en nervös fänriksstämma.
"Vem där?!"
Grehn svarade snabbt.
"Det är jag."
"Jaha." Fänriken tittade upp från andra sidan stridsvagnen med sin AK5:a i högsta hugg.
"Jo, du vet möjligen vad mitt ärende är hos dig denna morgon?" Grehn slog an en missnöjd min.
"Radion kanske...?"
"Precis...Vad sa jag i förrgår om den radiodisciplin vi försöker hålla?"
"Att den inte skall brytas förutom i absoluta nödfall."
"Och vad sa jag igår om radiodisciplinen?"
"Samma sak..." Östberg såg ut att lida något fruktansvärt av deras konversation.
"SÅ VARFÖR I HELVETE PÅSTÅR DÅ LÖJTNANTEN ATT DU HAR BRUTIT DEN FÖRBANNADE RADIOTYSTNADE FÖR TREDJE GÅNGEN PÅ LIKA MÅNGA DAGAR!?"
"Jag var inte säker på att min radio fungerade. Vi bytade ju batterier på vagnen igår, och sen har ju både bataljonen och kompaniet bytt frekvenser flera gånger sen vi åkte ut hit..." Östberg hoppades att förklaringen hade gått hem. Det hade den inte,
"Östberg, radion fungerade utmärkt i förrgår. Den fungerade utmärkt igår. Varför skulle den inte fungera idag?!" Östberg var mållös. Grehn kände att hon lärt sig sin läxa och gick raskt vidare i konversationen.
"Klockan 10:00 har vi möte med plutonscheferna vid min vagn. Om inte första pluton har något annat att rapportera, går jag nu vidare." Grehn vände sig om.

"Hade han tagit i för hårt?" frågade han sig själv där han försökte ta sig fram i snåren. Han bestämde sig för att han inte hade det och försökte istället kämpa sig fram genom över rötter som försökte fälla honom, och grenar som piskade honom i ansiktet. Grehn var orolig hur Östberg skulle klara sig om det skulle gå så långt som till väpnad konfontration.

"Förbannade terränglåda" tänkte Grehn där han gick


                                *                   *                   *


5 September 10:30

Mötet med plutoncheferna var snart till ända.
Honkala stod och fixade till de sista underhållsfrågorna med Östberg och chefen för 3:e pansarskytteplutonen, fänrik Johan Dalman, och Grehn stod och talade om sin vagns placering i en eventuell strid, med cheferna för 2:a stridsvagnsplutonen och 4:e pansarskytteplutonen, fänrikarna Husic och Johansson, när Batljonschefens pansarbandvagn siktades mellan granarna där den tog sig fram på den uppslitna skogsvägen.
Grehn och Honkala bad fänrikarna att vänta, och gick iväg för att möta bataljonschefen som hade hoppat ur vagnen och nu stod och studerade en karta som var fastsatt på vagnsluckan.
När de väl var framme vid vagnen nickade han bara till hälsning och började genast att informera dem om den rådande situationen. Fienden hade påbörjat lanstigningar i Västervik, Arkösund och i Oxelösund. Hemvärnet hade även rapporterat stridskontakt med ett flertal luftlandsättningspunkter några mil väster och norr om landstigningarna, som nu bekämpades. Alla kända fientliga trupper befann sig söder om de två brigaderna som själva var grupperade strax söder om Hjälmaren. Sannolikheten att fienden skulle röra sig norrut för att skapa kontakt med brigaderna var stor.
Enligt hemvärnsledningen kunde man vänta sig kontakt med ryska spanings- och förtrupper redan under sena eftermiddagen eller kvällen.
Efter att de hade fått ytterligare information om bataljonens order och bataljonschefen hade plöjt iväg i sin bandvagn, återvände Grehn och Honkala till plutoncheferna somm förstod att något var i görningen.
"Jaha, killar...... och tjejer, det är nog dags att ni ser över era vapen en gång till. Ryssen är nämligen påväg." Med de allvarliga orden lämnade Grehn över till Honkala som gav fänrikarna samma information som överstelöjtnant Lundqvist precis hade gett honom.

När plutoncheferna hade försvunnit till sina respektive plutoner, hoppade löjtnanten upp på sin vagn, och Grehn upp på sin, för att bege sig till sina nyligen fastställda stridspositioner.
Honkala skulle placera sin vagn mellan 1:a och 3:a plutonen, och Grehn skulle ansluta sig till 2:a plutonens vänstra flank.

När så informationen om ryssens ankomst nådde soldaterna, inleddes en febril aktivitet. Vapen rengjordes, sikten och datorer kalibrerades, maskering och kammouflage förbättrades, och IR-blockerande nät rättades till.
20 minuter senare var allt tyst igen, sånär som på en koltrast som kraxade för fullan hals.
Qvintus Johan(Kompaniets anropssignal, förf. anmärkan) var redo för sin första strid. Kompaniet inledde en lång väntan.


                                *                   *                   *

[simon]

Fortsättning...



------------------------

5:e September 17:45

Den tristess som gripit tag i Grehn, genom att vänta på en fiende som inte var påtaglig, avbröts abrupt av två prickar som närmade sig från horisonten med ett vrål.
Genom vagnens prismor kunde Grehn identifiera planen som icke svenska.
"I den farten såg de oss nog inte, särskilt inte om de inte var spaningsplan", tänkte Grehn och fortsatte att bevaka området söder om den framförliggande byn.
Dånet från de förbipasserande flygplanen han knappt dö bort förrän det ersattes av ett för Grehn högst välbekant ljud. Ett idogt smattrande från kulsprutor, blandat med sporadiska skurar från automatkarbiner och ackompanjerat av en och annan dov explosion, förvarnade kompaniet om den annalkande fienden.
Grehn märkte att han spände varenda muskel i sin kropp där han satt, och var tvungen att blunda och långsamt räkna till tio för att kunna slappna av på nytt. Det var absolut inte läge för kompanichefen att drabbas av scenskräck. På vänstra sidan av Grehns vagn Qvintus Ludvig, kunde han se hur 2:a plutonens stridsvagnar långsamt rörde tornen från sida till sida, i jakt på fienden.
"Qvintus Johan var redo för ryssen... Var ryssen redo för Qvintus Johan?" tänkte Grehn där han satt. Han lutade sig mot sin skytt.
"Nu är det dags att visa vad Qvintus Ludvig går för, Jensen!" En iskall blick mötte kompanichefen.
"Jag hörde dig."


------------------------

[simon]

Av avsaknad på feedback frågar jag om ni tycker att jag skall fortsätta posta här?

[Dubble0zero]

Jag måste säga att det är underhållande och spännande att läsa, så du får gärna posta fler...

Sen så är det lite kul att du har med en Fk. Östberg, jag heter nämmligen det (Jag är dock inte fänrik... och inte kvinna heller för den delen)... :)

[Lupson]

Fortsätt gärna, trevligt!

Misstänker att du hämtat lite inspiration från Operation Garbo, Red Storm Rising, Red army, The third world war m.fl.?

[simon]

Nej. Ingen av böckerna.

Dock en annan bok. Kan någon gissa vilken?

[Mikke_EAF331]

Slaget om Gävle? :D

[simon]

Ny del!

--------------------------------

5:e September 18:05


Fk. Östberg var den första i kompaniet som siktade fienden. Genom sin kikare kunde hon se hur 10-15 BMP- och BTR-fordon precis hade lämnat den norr-sydgående vägen, och nu grupperade sig på fältet sydväst om byn. Vidare kunde hon se hur två BTR-vagnar hade brutit sig loss från gruppen, på nytt anslutit sig till vägen och nu närmade sig byn i god fart.
"Troligtvis någon sorts förpatrull" tänkte hon när hon gick ut på kompanifrekvensen.
"QL, QL"
"QL här, kom"
"QL från AQ, jag har visuell kontat med ryskt spaningsförband, bestående av BMP- och BTR-vagnar, uppskattningsvis kompanis storlek. Fienden befinner sig på fältet sydväst byn, där han grupperar sig.
Vidare har jag iakttagit två fordon av BTR-typ som begett sig av mot byn, i anslutning till vägen, kom"
"Bra jobbat AQ, fortsätt iakttagelserna , men jag upprepar än en gång att eldförbud råder tills vidare.
Ingen så mycket som spottar på FI innan jag ger klartecken. Samtliga plutoner bekräfta. Slut kom."

Grehn tog upp sin kikare och riktade den mot fiendens påstådda position. Alldeles riktigt. Där stod ungefär 15 vagnar i full bredd. De verkade förbereda övergång av det breda diket som gick igenom byn i väst-östlig riktning.
Samtidigt som den sista orderbekräftelsen ramlade in i Grehns hörlurar, upptäckte han den ryska förpatrullen som nu var inne i byn, och hade stannat vid den i förväg sprängda bron. En gestalt uppenbarade sig ur den främre vagnens inre, getikulerade till det bakomvarande fordonet, och försvann ner i sin egen vagn igen, lika snabbt som han hade dukit upp. Nästan genast började de två fordonen att backa tillbaka gnom byn i rask takt, och någon minut senare var de tillbaka hos den övriga gruppen.
"Förmodligen har de inte upptäckt oss ännu." tänkte Grehn och gick igenom stridsplanen en sista gång, samtidigt som det ryska kompaniet sakta började rulla framåt mot diket, på linje.

Med tanke på den numerära överlägsenhet som fienden högst sannolikt hade, var det viktigt att snabbt slå ut hans spaningsförband, vilket troligtvis var det kompaniet som nu rullade mot honom.
Tack vare de rådande omständigheterna hade han och Honkala varit tvungna gå emot mycket av det de lärt sig på stridsskolan, när de utarbetade stridsplanen. Huvudtanken var att låta fienden passera diket och ge eld när han var i höjd med grusvägen som gick mellan stora vägen och skogen, i höjd med 4:e plutonen. Då skulle Grehn ge eldtillstånd till hela kompaniet, vilket förhoppningsvis skulle leda till ett snabbt och chockartat slut för fienden, tack vare Qvintus Johans eldkraft, överraskningsmomentet och det korta avståndet.
Alla plutons-, vagns- och gruppchefer kände till planen i detalj, och förstodd precis som Grehn, att allt hängde på att deras soldater kunde kontrollera sina avtryckarfingrar. Man hade även instruerats att slå mot misstänkta leningsvagnar först, för att på så vis minimera risken att en förståelig stridsrapport skulle hinna nå den ryska brigadledningen.
"Jag har satsat allt på ett kort, nu får vi se om vi har gudarna med oss" tänkte Grehn , när den första ryssen nu påbörjade övergången av diket, efter en dryg minuts långam fordonsmarsch.
Några sekunder senare hade alla passerat diket, och svängde mycket riktigt av mot öster i riktning mot den stora vägen.

Sekunderna före eldöppnandet kom Östberg på sig själv med att vänta på den oundvikliga ordern, som ett barn väntar på julklapparna. Men hon var tvungen att erkänna det för sig själv. Hon gillade det här skarpt.
Hon var född till pansarsoldat och tillsammans med sin besättning var hon ett väloljat vapen som alla ryssar borde frukta. Hon ryckte till av adrenalinruset när kompanichefens fasta röst hördes på radion.

"Alla Qvintus från Qvintus Ludvig. Samtidigt eldöppnande. Nu"



--------------------------------