Överlevnadsguide för WWIIOL
Denna guide skrevs och publicerades ursprungligen av Sim, en av spelarna i WWIIOL, inför en kampanj där CRS/Playnet satsade på att få tillbaka spelare som hade lämnat spelet av olika skäl.
Introduktion
Välkommen, soldat!
Jag tror att de spelare som varit här sedan dag ett och de tusentals nya spelare som kommit ombord sedan några av er lämnade spelet är mycket glada att få se veteranerna återvända för ännu en tjänstgöringsperiod.
Vill bara säga några ord i förhoppning om att göra er spelupplevelse här en smula mer njutbar. Fastän ni kanske en gång var veteraner kan denna uppfräschare hjälpa er att komma igång igen, och hjälpa er undvika mången frustration. Innan du slösar bort 3 timmar och slutar i frustration, som du kanske gjort förut, ta 15 minuter och läs igenom det här. Det är verkligen värt det. Och för resten av vårt etablerade ”community” är det kanske också en bra idé att friska upp en del kunskaper.
Efter att du läst detta, så ställ frågor. Berätta vad du tycker. Vi är genuint ett mycket öppet och generöst “community” (med några få ruttna ägg, precis som i alla andra internetsammanslutningar) och du kommer att baxna av hur många som är villiga att hjälpa dig… om du ber om det.
Och till alla mina vänner här; låt oss visa den generositet jag har sett så många gånger i detta ”community”. Visa folk hit, och bidra med dina egna insikter och tips så att våra gamla vänner kan bli våra nya vänner.
Nog om detta. Här är…
Välkommen tillbaka, soldater: WWIIOLs överlevnadsguide för återvändande spelare
Del I: Håll Ihop eller Fall Isär
När du är ensam finns det ingen som kan höra dig skrika. Försök hitta några kompisar i spelet och spela med dem. Detta är kanske den viktigaste aspekten av det här spelet. Anledningen att många spelare har lämnat spelet är att de aldrig har upplevt spänning i att delta i ett stort anfall, eller att ha organiserat ett stort defensivt bakhåll. Detta förblir regel nummer ett, och om du envisas med att spela för dig själv, kommer du finna dig själv ensam eller plötsligt död 90% av tiden. Det innebär inte att du kan spela som en ensamvarg, det gör jag ofta. Men var du än är, synkronisera med de andra spelarna där. Tala med dem. Lyssna på dem. Organisera. Bli involverad. Det här är I alla fall ett socialt spel och ingen klon av Medal of Honour! Det gör ytterst stor skillnad.
Kom ihåg att frågan ”Var finns det action?” aldrig blir ett problem om du har 10 kompisar med dig – ni skapar action! Eller ”jag dog plötsligt utan anledning” är inte något som lagspelare ofta säger (nåja, jag gör det ibland, men jag har oftast en squadkamrat där som fnissar och säger ”den där franska pionjären mosade dig! Jag hade inte tid att varna dig”). Dessutom, i grupper får du oftast en varning, eller har någon som täcker din rygg, så plötslig oförklarlig död du aldrig förstår, händer sällan.
Håll också i minnet att varje fiendesoldat du slåss mot också spelar ett socialt spel, och om han (eller hon… du skulle bli överraskad) har sin kommunikation och sitt samarbete i ordning, så kommer hans kompisar att servera dig dina kulor på ett silverfat även om du lyckas döda honom. Ibland är det brutalt, och det kräver arbete, men teamwork är 99% av WWIIOL.
Del II: Tålamod dödade inte katten
Spring… dö. Spring… dö. Spring… dö. Alla vet att det är rutinen i alla FPS-spel. Trots att WWIIOL är ett FPS-spel med killar som springer omkring och skjuter på saker är det helt väsensskilt från DoD, CS eller Rogue Spear. Det är i själva verket helt olikt allt annat vi någonsin har spelat. Den första impulsen att rusa huvudstupa in i striden – en vana vi lagt oss till med i dessa andra spel – är det säkraste sättet att förkorta ditt liv och förstöra ditt roliga i spelet. Tålamod är tillgång nummer ett här. Ta 5 minuter till och överflygla fienden i stället för att köra i full fart längs vägen. Skjut några skott och dra dig sedan tillbaka. Stanna aldrig för länge på samma plats. När du ser 90% av era mannar blint rusa åt vänster, försök med att gå åt höger. Och fråga dig alltid ”vad tror den andre killen att jag tänker göra?”. Gör sedan det motsatta. Det fungerar alltid, oavsett om du är i en luftstrid, spelar som skarpskytt, undviker pansar i en stor stad eller kör mot fronten. Och det är en störtsäker livräddare.
Många av våra spelare har lämnat spelet därför att detta inte stod klart för dem, eller för att tankfullt, tålmodigt spel inte är vad de uppfattar som rolig underhållning. Om du inte listade ut det första gången, så har du här en ny chans (se teamwork ovan för att lära dig hur det skall göras). Olyckligtvis är det så att om tålmodigt spel inte är roligt för dig, så kommer inga ”förbättringar” av spelet någonsin att få dig att njuta av det.
Och det är OK! Ofta vill man ha stressfritt kul eller spränga saker i Rambo-stil, utan frustrationerna i social interaktion eller förödmjukelsen av misslyckande och futilitet – gud vet att vi får tillräckligt av det i skolan eller på jobbet! Det finns inget fördömande av någon… det är OK om detta inte är en spelstil du uppskattar. Men ge det en chans till. De flesta av oss har haft samma initiala reaktioner, och sedan lärt oss att älska denna överlagda spelstil. Och det är därför vi är fast!
Kom också ihåg att olikt singelspelen, där du har en armé av kloner programmerade att dö för dig, är WWIIOL ett mycket svårt spel som tvingar dig att tänka bättre, planera bättre, kommunicera bättre och först sedan spela bättre än hundratals andra spelare som försöker göra precis samma sak. Ibland är det brutalt och det kanske inte passar dig. Det finns ingen anledning att avsky det här spelet och dess hängivna ”community” om så är fallet, för vi förstår och tycker inte sämre om dig för det.
Del III: Känn oddsen, innan du satsar
Den här delen är lång, men mycket viktig för att förstå WWIIOL.
För att kunna njuta av WWIIOL finns det några saker vi alltid måste hålla i minnet. För det första skapades inte dessa vapen för att vara rättvisa eller balanserade (varken i spelet eller i det riktiga kriget). För det andra finns det tillfällen då det vi tror alltid skall hända inte händer, och vid andra tillfällen då det vi tror är omöjligt faktiskt händer. Detta är två viktiga sanningar som alltid måste kommas ihåg för att sänka frustrationsnivån. Tro mig, när jag sätter tio 88mm granater i en A13 från 1000m bara för att bli ihjälskjuten av dess maskingevär, kan också jag glömma!
Falska antaganden – Det du tror att du vet kan döda dig.
Till att börja med kan det här vara det enda spelet där en del saker inte kan göra NÅGON skada på andra saker. Att inte veta det leder till frustration och förtvivlan. En Spitfire kommer aldrig ens att repa en Pz IV, en Vickers kommer nästan aldrig att kunna skada en tysk stridsvagn, och – såvida man inte vet var man skall sikta och är riktigt nära – en Pz II bör vända och fly när en Char eller en Matty närmar sig. Läs in dig på vapnen så kommer du inte att bli så överraskad när dina förväntningar inte slår in. Lär dig vilka chanser du har.
Vem visste till exempel att Blenheimbombaren gick att använda till aerobatik och imponerade på flygshowsbesökare? Vi hör ”bombare” och tänker tung och svårmanövrerad, men så var inte alltid fallet. Detta var också 1940 (med utrustning från 1941 på väg in). Det betyder att tungt pansar och stora kanoner inte fanns tillgängliga. Även en Matty eller en Pz IV är skämt i jämförelse med senare vapen (och de klassas trots allt som medeltunga stridsvagnar!), så du måste lära dig att använda dem efter deras faktiska förmågor, inte baserat på några abstrakta antaganden eller på vad du sett på History Channel (trots allt, i WWIIOL: Blitzkrieg spelar vi en rätt exotisk del av WWII – utan USA inblandat utgör det en tämligen unik historielektion vi kanske aldrig kommer att få någon annanstans).
I slutänden gäller det detta – nöjet av att få sina förväntningar tillfredsställda. Precis som när vi förutser en baktakt i en låt, är det njutbart att få sin underhållning att tillfredsställa våra förväntningar. Problemet är att i WWIIOL, till skillnad från i andra spel, är våra förväntningar ofta felaktiga, eftersom WWIIOL betonar realism före tillfredställande av förväntningar. Om det är stort och ganska långsamt betyder det inte att det har en fantastiskt kraftfull kanon eller är supertungt bepansrat (StuG). Om det är litet och snabbt, betyder det inte att det är kraftlöst och obepansrat. En R35 och en Vickers är ungefär lika stora. R35:an kan slå ut en stridsvagn, en Vickers har ingen chans att göra det. R35 är långsam, Vickers är snabb. R35 har mer pansar än A13 (som är större och snabbare) men en Vickers – som är lika stor som R35 – kan slås ut av gevärseld! Innan vi anklagar spelet för att inte leva upp till våra förväntningar, bör vi utveckla dessa förväntningar och förstå att vi kanske spelar spelet baserat på ”regler” som är felaktiga.
Slagfältsstatistik – Varför 1 + 1 inte alltid är 2 i WWIIOL
Även om vi har en förståelse för ”spelpjäserna” i det här spelet, måste vi också förstå hur de interagerar. Alla vet vi att en 88 skall döda en lätt bepansrad A13. Men eftersom det här spelet har modellerat den exakta interaktionen mellan ammunition och pansar, kan vi få en del överraskande resultat. Det finns en viss drift att tänka i termer av andra spel – om du fortsätter att träffa det, eller springa mot det, så kommer du till slut att bli belönad. Men kom ihåg att här finns inga Hit Points. En chans på noll procent att göra något kommer alltid att vara noll, också efter en miljon försök som innebar att du inte gjorde NÅGON skada. Och en chans på 99% att göra något kommer också att misslyckas ibland, även efter 20 försök.
Det är lite som att singla slant. Bara för att du fick krona fem gånger i rad, så kommer du inte att få klave nästa gång, aven om det känns som om du borde det. Och det gäller för en 50/50 chans! I vissa vinklar blir en chans på 90% att penetrera pansar till 0%, vilket betyder att om jag fortsätter att skjuta på samma punkt på en A13 med en 88 så kommer varje extra skott fortfarande inte att ha en chans att slå ut den. Jag kunde hålla på med det i 10 år utan att slå ut den, men på ett annat avstånd, i en annan vinkel skulle den slås ut av ett enda skott.
Och det är inte allt. Detsamma gäller åt andra hållet. Vid vissa tillfällen, när perfekt koordination mellan alla faktorer råder, kan det omöjliga inträffa. En granat lämnar pipan med något högre hastighet, ett perfekt skott med räta vinklar, en mjuk punkt i pansaret, en enstaka granat som tar sig igenom flera lager av pansar, alla dessa saker kan interagera under ett ögonblick och skapa ett totalt osannolikt resultat. Det är inte en bugg. Det är en fantastisk egenskap som fångar det kaotiska, ibland bisarra, och alltid intressanta beteendet hos vapen i strid. Våra farföräldrar genomlevde det och kan berätta historier om plan som återvänt till bas med hundratals kulhål och en kvaddad motor. Eller om killar som blivit skjutna i handen och fallit ner döda. Eller om granater som landat centimetrar ifrån 5 grabbar som alla överlevde. Eller en kulla som letar sig in i siktgluggen och slår ut en oövervinnelig stridsvagn. Skit händer – och WWIIOL simulerar detta.
Del IV: Avhopp som Patriotism
I varje tävling finns en del avskyvärda men mycket mänskliga saker som händer. Vi börjar snabbt hata och avhumanisera fienden. Det händer i krig, det händer i WWIIOL. Vi ser våra segrar som förtjänade och våra förluster som stulna. Vi attribuerar skicklighet och hjältemod till våra segrar (segrar som ofta har mer med numerär överlägsenhet och teknisk dominans att göra) och anklagar våra fiender för vanära och fusk när vi förlorar. Det hände i kriget. Och det händer här.
Det bästa sättet att älska din sida är att hoppa av. Ofta. Förstå att Axeln eller Frankrike/Storbritannien bara är halva spelet. Använd denna tumregel – innan du gått en mil i den andres skor, har du ingen rätt och ingen grund att kommentera deras skicklighet, organisation eller vapen. Säg efter mig – tala om det du vet och håll okunniga åsikter för dig själv. Mycket av det du kommer att se i spelet och dess forum är åsikter sökande efter underrättelser. Förtjäna själv dina underrättelser och därmed rätten att ha en välinformerad åsikt.
Och vad du än gör, ha lite medkänsla. Försök inse att killen du just dödade försökte att vinna. Han är du i ett annat sammanhang. Var skrämd och upphetsad över att tog så mycket godhet och ansträngning och bragte det om livet. Sådan tär kriget – ett broderskap av män på motsatta sidor om fronten, som slaktar varandra i en gemenskap av emotionell intensitet och delad rädsla. De bästa krigarna älskar sin fiende. Om du inte kan göra det, så kommer du att förbli en bricka i spelet.
Del V: Slutsatser av att leva en soldats liv – Varför en hjälte inte alltid är en vinnare
Nu är det dags att bli en smula känslosam och akademisk. De flesta som är otåliga av sig har redan slutat läsa. WWIIOL är inte för dem. Så detta är speciellt för dig som har tålamod och insikt nog att inte leva ett MTV-liv. Detta avsnitt summerar de insikter som angivits ovan, insikter som definierar upplevelsen av WWIIOL.
Datorspel (och hela vårt samhälle) lär oss att om du kämpar vidare så kommer du att vinna till slut. Att ett fåtal kan besegra ett flertal. Att om du är en liten person så kan du besegra en stor person om du är envis och sliter ner honom, Att om du finslipar dina individuella färdigheter kan du överbrygga alla sociala barriärer. Sorgligt nog är detta ofta inte sant i verkligheten, och är det definitivt inte i krig.
Krig är brutalt. Krig är i grund och botten orättvist. I krig kommer grabben med det bättre vapnet nästan alltid att besegra killen med det sämre vapnet, oavsett skicklighet. Ett stort antal oskickliga kommer alltid att slakta ett litet antal talangfulla. Att vara godhjärtad och att ha stora mål betyder ingenting i dessa tider.
Det är hårt. Singelspel förstärker myten om heroiska individen som överlever och alltid segrar mot alla odds. Men i WWIIOL gäller att ju större och osannolikare din seger är, desto djupare och mer förödmjukande är den andres förlust. Det betyder att i WWIIOL, precis som i krig och livet i allmänhet, har heroism inget att göra med att segra. Det är inte ens ett nollsummespel – det är mer tragiskt än så. Killen som dödade dig efter din heroiska kamp för att överleva, där du utförde häpnadsväckande skickliga och dödsföraktande handlingar, kommer att gå vidare utan att tänka ett ögonblick på saken. Det innebär att i WWIIOL är tragedierna i klar majoritet över triumferna.
Tänk på saken – varje kille du dödar är en historia som möter ett våldsamt slut. Den historien kan ha inletts tre städer och två timmar tidigare. Men genom att krama avtryckaren gör du slut på den historien. För alltid. Men det tänker vi aldrig på. ”EA down. EA död. EI utslagen”. Våra segrar är triviala. När vi dör är det en tragedi.
Och det är orsaken till att krig är en så djupt negativ upplevelse. Segrarna upplever inte ens bråkdelen så mycket glädje som förlorarna upplever smärta. Och det är därför negativa upplevelser i WWIIOL kommer att signaleras mångdubbelt starkare än framgångarna. Det beror helt enkelt på att de lyckosamma och segrande inte har en aning om hur mycket de har lyckats med och hur mycket smärta de har orsakat.
Tänk på slutscenen i ”Saving Private Ryan”. Vi har följt Tom Hanks i 3 timmar på hans fantastiska resa. Den tyske menige soldaten ser inget av det – han siktar, skjuter och går vidare till nästa mål. Vår hjälte är död. Men hans baneman har ingen aning om vad han gjort (eller att han dödat mannen han borde tacka för sitt liv). Den tysken var inte bättre än Hanks. Förtjänade inget mer. Och sorgen vi känner för vår hjälte matchas inte alls av hans fiendes glädje – för fienden kände ingenting alls.
Riktiga hjältar, sådana som de som stred i WWII, visste att tur, antal och orättvisa fördelar spelade lika stor roll för vem som skulle vinna som skicklighet, mod och beslutsamhet gjorde. Ibland är det hopplöst. Tänk på det – ibland i WWIIOL spelar det ingen roll vad du gör, du kan ändå inte vinna. Det gör våld på en central förutsättning för spel och folklig underhåll i allmänhet. Det gör också våld på en västlig förståelse för livet i allmänhet.
Men sådant är kriget. Och WWIIOL, till skillnad från många andra underhållningsprodukter där ute, simulerar krig. Krig är fult. Krig är brutalt. Krig är orättvist. Och för varje ”hjälte” finns det tusentals minst lika bra mannar som inte får någonting annat än en kula i ansiktet, och lämnas att dö i en vattenpöl i hörnet av ett fält i ett främmande land.
Ingen vill vara statist i en krigsfilm, och dö i filmens första minut av en förlupen kula. Men någon måste göra det, och i WWIIOL turas vi alla om att vara den killen. Ingen vill köra i 30 minuter från de bakre områdena, osjälviskt hjälpande sin egen sida, bara för att plötslig dö för en störtbombare som hade turen att hitta dem. Men det har hänt i alla krig. Och det händer i WWIIOL. Ingen vill försvara en stad som är dömd att falla, men sanna hjältar gjorde det i WWII och sanna hjältar gör det i WWIIOL.
Att vara en hjälte är att lära sig leva en soldats historia. En soldat gör uppoffringar, kämpar utan hopp, sliter utan belöning. En soldat dör meningslösa dödar. Men en sann soldat har förlikat sig med det. En sann soldat har resignerat och lever varje ögonblick som om det vore hans sista, eftersom det kan vara det. En sann hjälte sympatiserar med sin fiende, och respekterar det faktum att han just har förintat den levda upplevelsen för sin fallne fiende, och därför känner han inget hat när det blir hans tur att dö.
Många av oss är inte gjorda för detta. Vi vill ha enkel underhållning. WWIIOL är inte den sortens underhållning.
Sådant är WWIIOL. Välkommen. Klarar du av det, soldat?
:p
